Kategori: Litteratur

 

 

Och gillade! 

 

Huudperson är Majken, tolv år som just börjat sexan. Hon gillar svart, musik och att spela fiol. hon har bra kompisar, men något börjar hända med bästisen Tessan – hon börjar plötsligt intressera sig för killar. Och i samma veva börjar Ivan i parallellklassen – Ivan som spelar gitarr och har lång lugg och bandt-shirts… 

 

Favoritkaraktären för mig är hur som helst fiolläraren Izzy, som är cool, snäll, rolig och musikalisk och Majkens vuxenvän. Jättebra att ha! 

 

Mycket söt bok, och jag kommer att fortsätta läsa serien vid tillfälle. Och rekommendera den till mellanstadieåldern! 

Här är vi fortfarande i Kronköping, barnen är ganska små och Maria är fortfarande gift med slarv-Krister och har världens jobbigaste svärmor. Ja – det kan sägas på en gång att denna boken innehåller väldigt mycket privatliv. Dock inte för mycket – eftersom Jansson skriver såpass ledigt känns det helt okej. Maria Wern är ju dessutom en sådan karaktär som är ganska intressant, och som har attityd så det räcker och blir över.

I alla fall.

Boken inleds i slutet – alltid ett intressant drag. Maria vaknar upp i mörker. Hon har fruktansvärt ont överallt – och upptäcker att hon ligger och håller någon i handen. Fast denna någon är alldeles kall och slapp. Och död.

Fast forward backwards – en man anmäls försvunnen av sin fru, men polisen tar det inte på större allvar. Men så plötsligt upptäcks ett lik – och saker och ting börjar visa upp ett samband.

Och en sak verkar säker. Det är hämnd som mördaren är ute efter…

Som vanligt tas en hel del aktuella samhällsproblem upp, vilket är nyttigt. Nu är visserligen denna ett tiotal år gammal, men vissa saker upphör ju inte att vara intressanta och aktuella. Här tas till exempel pälsindustrin upp – ett ämne som jag tycker är ständigt aktuellt och viktigt att tala om.

Något jag gillar lite extra är de många kopplingarna till örter och blommor i romanen – det gör det hela lite sådär extra mysigt mitt i allt det där rysliga. Förstår ni hur jag tänker?

Jag tycker att det är en bra bok, i alla fall. Inte min favorit-Wern, nä – den är lite för seg i starten och jag är bortskämd med att bli insugen från första stund så att säga. Men den är bra, visst är den det!

Det första hon gör är att byta namn till Filippa Bond. Och skaffa sig en agent. Ja, och ett jobb som kopieringsbiträde också, för hon måste ju trots allt betala mat och husrum.

Och så plötsligt händer det! En roll i en långfilm! Är det alltså äntligen dags för Filippa att make it stort?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om denna avslutning på en ganska bra serie. Jag känner igen mig i så mycket, och visst är det underhållande – stundtals riktigt roligt – men det kan även bli lite för mycket. Det känns nästan som om denna boken är lite överflödig, för det känns inte som om det händer så mycket rent karaktärsmässigt, vilket jag tycker att man kan förvänta sig av en trilogi som följer en ung person under så viktiga år. Filippa som rollfigur står mest och stampar, och man undrar om hon överhuvudtaget har utvecklats under åren. Samma misstag och samma pipe dreams, känns det som.

Men okej. Helt okej, annat vore orättvist att säga. Men det hade nästan räckt med en lång epilog i slutet på Stjäla the show, om ni förstår hur jag menar.

Men jag kommer fortsätta att kika efter Emmy Abrahamssons böcker, för Min pappa är snäll och min mamma är utlänning är något av det roligaste jag har läst på länge. 

Hittade denna hos enligt O och kunde inte motstå…! 

1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinnas läsas i sommar?

Jag är inte så förtjust i det där med MÅSTE. MÅSTE jag något så undviker jag det gärna. Ja, förutom viktiga saker då. Men fem böcker jag verkligen VILL läsa i sommar är:

Efter Alaska av John Green
Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt
Trilogin om Maj av Kristina Sandberg (ja, jag fuskar)
Fyrvaktarens dotter av Ann Rosman
Hyresgästerna av Sarah Waters

2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Tja. Det är såhär att jag fick Kallocain i födelsedagspresent. När jag fyllde nitton. Och jag har fortfarande inte lyckats läsa den. Jag VILL ju, men det blir inte av. Lite samma som det där med Gösta Berlings saga, som jag har haft på G i ett år ungefär. Gillar den verkligen men kommer inte riktigt någonvart.

3. Var är bästa stället att läsa på i sommar?
Jag tycker hur det än är bäst om att läsa i sängen. Just för att jag gillar att kura ihop mig på sidan och stötta boken eller plattan mot en kudde. Jag gillar i och för sig att sitta utomhus och läsa också, då helst vid ett bord av någon anledning. Är inte så bra på att bara sitta rätt upp och ner.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?
I sängen och på trädgårdsmöbler av olika slag. Säkert på en och annan bänk utomhus också. Och på bussar!

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Jag har mycket höga förväntningar på alla i fråga 1.

6. Vilken bok borde alla läsa i sommar?
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins, och Kanske är det allt du behöver veta av E. Lockhart

7. Strand eller hängmatta?
Nätack. Haha. Gärna klippa eller gräsmatta.

8. Deckare eller roman?
Jadu. Är inte deckare romaner nuförtiden? 😉 Nä, jag vet inte, jag är periodare med det där. Pass.

9. Favoritgenre?
Se ovan. Periodare deluxe – på senare tid har jag t.ex läst mycket ungdomsböcker, men det är inte nödvändigtvis något jag ”alltid” gör.

10. Tagga 3 andra! 
De som känner sig manade kan väl svara vetja? Lämna gärna en kommentar om du har gjort den, jag tycker att det är roligt att läsa 🙂 

 

Snabb sammanfattning: Rachel, mellandottern i familjen Walsh (ni känner till de andra, skulle jag tro – Claire i Vattenmelonen, Margaret i Änglar, Anna i Är det någon där? och Helen i Mysteriet på Mercy Close) är 27 år och hittas efter en överdos i NYC. Hon hamnar på behandlingshem på Irland, ett tjusigt ställe dit hon hört att kändisar åker för att vila upp sig lite grann då och då. 

 

Så är förstås inte fallet – det är stenhårt. 

 

Marian Keyes har skrivit om detta i sin krönikesamling Under täcket och pratar även om det i bland annat denna intervjun – En oväntad semester har många gånger tagits för en komisk chick-lit-roman – ”a forgettable froth”. Och den ÄR komisk av och till, men temat är ju verkligen inte roligt för fem öre. 

 

Många dråpliga händelser ur det förflutna tas upp, men i det stora hela är detta en bok om vilsenhet, beroendesjukdom och tillfrisknande. Och när man läser den ur rätt perspektiv är det faktiskt en väldigt stark historia. Keyes var själv missbrukare i den åldern, och hamnade även hon på rehab efter ett självmordsförsök – så det är inte direkt taget ur luften. 

 

En sak jag möjligen skulle kunna invända emot är att den är lite väl lång – men när jag tänker efter vet jag inte riktigt vilka bitar jag skulle vilja klippa bort heller. Hur som helst, mycket läsvärd och en god blandning av underhållning och eftertanke. 

 

Detta är något så strålande som en superfeministisk roman utan att det märks. Förstår ni hur jag menar? 

 

Frankie är 15 år, och på sommarlov mellan första och andra året på high school – på tjusig internatskola i New England. Det händer något under det där sommarlovet – Frankie blir vuxen. Eller vuxnare, i alla fall. Plötsligt är hon inte längre liten, tanig och ganska töntig – utan får en helt annan sorts uppmärksamhet. Och en helt annan sorts pojkvän – sistaårseleven Matthew Livingston, med lika stort intresse för knasiga ord som hon själv. 

 

Och så har hon lärt sig att säga emot. 

 

När hon upptäcker att Matthew är del av ett hemligt sällskap som bara killar får vara med i bestämmer hon sig för att ta saken i egna händer och stoppa den där orättvisan. 

 

Och det gör hon med besked… 

 

Ja – detta är en fantastiskt välskriven, rolig och vettig roman. Jag sträckläste den så gott det gick, och skulle gärna läsa om den ganska snart igen. Om det inte vore för att jag har en miljon titlar i TBR-högen… oj oj. 

 

Hur som helst, vad jag önskar att denna kommit ut istället för Twilight och andra dumheter, för den är verkligen ytterst mycket lämpligare för tonårsläsare- och läsarinnor än allt det där dravlet som kommer ut med jämna mellanrum. Skitbra, helt enkelt. 

 

En bokbloggare som jag tycker brukar vara rätt lik mig själv i omdömen skrev om denna för inte så länge sedan och tyckte att den var bra och jätterolig. Jag hittade den för en spottstyver och blev rätt glad för jag trodde verkligen att detta skulle vara något för mig. Jag gillar lite lättsam chick-lit då och då, särskilt om det har några beröringspunkter med teman som jag känner mig hemma med (i detta fallet bloggvärlden då) så det borde ju vara alldeles rätt. 

 

Nej nej nej. Det var det inte. Så långt ifrån min grej man kan komma, nästan. 

 

Vi kan säga såhär – det var ingen chock när jag läste i bokens slutsidor att författarinnan är mycket förtjust i Sophie Kinsella. Jag kunde nämligen inte sluta tänka på första Becky Bloomwood-boken när jag läste Bloggdrottningen. Situationerna är visserligen helt annorlunda, men det är så ofantligt likt ändå. 

 

I alla fall, Kajsa är småbarnsmorsa i mitten av 30-åren och har en hälsoblogg som är en av Sveriges största. Problemet är att hon fejkar allting. Smyger sig in på gym för att ta träningsbilder och googlar bilder på nyttiga frukostar och sådant där. Själv ligger hon mest på soffan och äter chips. 

 

Självklart lyckas hon bli indragen i en massa strul med en stor hälsomässa och en stor PT från USA (jf. när Becky Bloomwood ska prata finska) men på något utomordentligt sätt löser sig allting ändå. En helt arbiträr och onödig prasselaffär slängs även in – jag förstår inte riktigt poängen med den, men det kanske blir tydligare i bok nummer 2. 

 

Som jag för övrigt inte kommer att läsa. Detta är en riktigt svagt skriven bok med oerhört tunn intrig och jag kan inte för mitt liv förstå hur den fått femmor i betyg. 

 

I detta fallet måste jag nog nästan säga att trots att romanerna tenderar att vara fristående, så hade jag nog inte fattat någonting av denna om jag inte hade läst åtminstone lite grann om karaktärerna innan – alternativt sett TV-serien, som nu går i repris på SVT 1 på fredagar och finns i sin helhet på SVT Play. Det är så oerhört många personer i galleriet, och det är inte helt enkelt att bara gissa sig till varför vissa har särskilda relationer till varandra, och så vidare. 

 

Men vi som känner personerna sedan innan känner förstås igen dem väl. Jag tycker även att Lärn har lyckats med att utesluta vissa av de Saltöbor som fått lite väl mycket uppmärksamhet i somliga av de tidigare böckerna. Och så älskar jag Holgers frigörelse – även i denna boken! 

 

Philip är precis lika störig som vanligt och Johanna lika befriande flaxig. Och får man tycka att det är rätt åt snorkiga Karin att det inte blir riktigt som hon tänkt sig med den där emeritusen? 

 

Jag älskade varenda sida. Rekommenderar varmt till alla som liksom jag tycker så mycket om Viveca Lärn.