Kategori: Litteratur

 

Och det gick – sådär. Haha. 

 

Jag läste denna över en solitär middag (ja, och lite efter också) och för det ändamålet var den absolut helt okej och lagom. Dessutom är det korta kapitel, vilket gör att det gick alldeles strålande att läsa den i telefonen och slippa sitta med plattan framme. 

 

Hade aldrig hört talas om Hugo Rehnberg förut, men nu har jag gjort lite efterforskningar och förstår att han varit redaktör för ett livsstilsmagain, och tydligen hade han något med Bingo Rimérs bok att göra också. Hur som helst – helt okänd för mig som har väldigt dålig koll på den delen av populärkulturen… 

 

Hur som helst. Förutsägbart – check. Men det gör inte så mycket. Man kan liksom räkna ut med pektårna vad som kommer att hända, och det förlikar man sig med på en gång, så det är helt okej. Det hela börjar på Paulas bröllop, hon ska gifta sig med Didde, en gammal vän till Didde som heter Tom dyker upp, blir berusad, trampar på brudklänningen. Ja, något sådant. Varannat kapitel berättas av Paula, varannat av Tom. Varannat är skrivet av Rudberg, varannat av Rehnberg. Inga chocker, med andra ord. 

 

Och det susar förbi. Och några bitar här och där är faktiskt riktigt roliga. Men det är oerhört ytligt och inte särskilt bra – det kan ingen människa säga. Ett underligt grepp är att alla kapitel heter som en hashtag – men inte vanliga hashtags, utan jättelånga, alldeles för genomarbetade dito. Nej, fy så tröttsamt. 

 

Men som sagt. Smårart och ytligt och lättläst på gränsen till löjligt. Paret har kommit ut med ännu en titel nu i dagarna, och jag skulle bli förvånad om jag inte har läst den innan semestern är över. Tvångsmässigt beteende, moi? 

 

PS: Ni vet hur jag brukar bli tokig på namedroppandet i Rudbergs böcker? Här tog det faktiskt ett litet tag innan det spårade ur, men då med råge. Mycket intressanta val av kändisar att namedroppa, också. 

 

En kväll på den hemliga mottagningen träffar Karin Katerina, en ung kvinna från Moldavien som kommer för att söka hjälp för en svår lunginflammation. Hon utnyttjas av den svenska familj där hon fått arbete – de låser in henne i en ouppvärmd källare på kvällarna när hon är färdig med dagens städ- och barnvaktsarbete. Karin ser bara en möjlighet – att ta med sig Katerina hem. Först för att vårda henne i lugn och ro, men det utvecklar sig till en sorts hembiträdestjänst. 

 

Ju längre tid Katerina spenderar i huset och med familjen, desto mer börjar Karin fundera och agera. 

 

Är hon verkligen en sådan där exemplarisk, rekorderlig, redig människa? 

 

Detta är en väldigt intressant roman om makt och relationer. Jag läste att den används i vissa vårdutbildningar och det tycker jag låter som en väldigt bra idé. Det finns vissa paralleller till Nick Hornbys How to be good – men jag vill nog påstå att Kadefors är strået vassare i detta läget. Och det säger något, för jag tycker väldigt mycket om Hornby! 

 

Absolut läsvärd, och något helt annat än jag hade förväntat mig, faktiskt. Ser fram emot att läsa mer av Kadefors vuxenlitteratur! 

 

Jag gillar Helena von Z – men har egentligen inte läst något av henne tidigare. Däremot beundrat henne i radio och TV förstås – fick ju till och med äran att vara med på en av hennes inspelningar av På spåret förra hösten! Jag vet faktiskt inte varför jag inte kommit mig för att läsa något innan, men just denna roman har jag hört mycket gott om och som så ofta kollade jag igenom appen och där var den – så det var ju bara att köra 🙂 

 

Och åh. Ja, detta är en fantastisk bok. Om familj och relationer och om de där sakerna som man gärna vill dölja för varann, ur något sorts inbillat skyddsperspektiv. 

 

Det är dags för Viktor att ta studenten mitt i ett sommarvackert Stockholm. Mamma Astrid och styvpappa Henrik, halvsystrarna Josefin och Sara, mormor och mostrarna Sandra och Lena uppvaktar glatt på skolgården. Men det gör även Viktors biologiska far Michael, som dyker upp med sin nya familj från New York. Han ska flytta till Köpenhamn och nu är det dags att återuppta kontakten med sin son. 

 

Hans ankomst blir en smärtsam och drastisk påminnelse om vad som hände den där sommaren när familjen var samlad under Astrids höggraviditet – men då hon plötsligt blev lämnad ensam kvar. Michaels återkomst ställer hela Astrids tillvaro på huvudet. 

 

Hennes systrar har sina egna problem. Lena har fått en cancerdiagnos och har inte många månader kvar. Sandra driver en dansskola tillsammans med sin man, och hela företaget håller på att gå åt skogen. Men varför förbjuder Lena Astrid att komma till sjukhuset? Och vad är det som pågår med Sandras dotter i London? 

 

De tre systrarna har helt skilda perspektiv på vad som hänt och vad som håller på att hända och får fria berättartyglar. Mycket välkonstruerat. Jag ville aldrig att denna romanen skulle ta slut, samtidigt som jag bara ville fortsätta vända blad för att se vad som skulle komma härnäst. En av mina favoritböcker hittills i år, vågar jag säga! 

 

Jag gillar ju serier om ”hur det var förr”; och jag var lockad av alla texter jag läst om denna trilogin – och visst är jag glad att jag äntligen tagit mig igenom första boken! Det är nämligen visst så att bok 2 och 3 är lite lättare att ha med att göra. 

 

Det som gjorde att det blev så tungt att läsa denna var språket. Som på många sätt och vis är helt strålande, vackert och poetiskt – men de alldeles oerhört långa meningarna som ibland blir riktigt hackiga, är smått hopplösa att ta sig igenom om man är aldrig så pyttelite sömnig. Och det är jag ofta när jag ska läsa 😉 Men – det går! Så fort jag började läsa denna på dagtid iställt för till läggdags blev det hela lite mer förståeligt. 

 

Anyway. 

 

Huvudpersonen i Sandbergs serie är Maj – född tidigt 20-tal i Östersund. Hon har flyttat till Örnsköldsvik för att arbeta på konditori, och det är där hon träffar Tomas under en helgutflykt tillsammans med en väninna. Egentligen är Maj fortfarande förtjust i Erik hemma i Jämtland, men hon kan inte låta bli att vara nyfiken på Tomas och på vad som försiggår i de fina salongerna i Örnsköldsvik. 

 

Och så går det som det går och Maj blir gravid, tvingas gifta sig och flytta in på våningen över sin drake till svärmor. Släkten hon gifts in i är stor och tjusig och Maj får ett fasligt bestyr med att passa in, sköta hemmet, sig själv och sin smått alkoholiserade make – och tids nog även att föda ett barn. 

 

Njutbar läsning? Ja, av och till är det verkligen det. Av och till är det oerhört strävsamt och inte det minsta förknippat med läslust- och njutning. Men jadå – jag kommer att försöka att ta mig igenom hela trilogin – men inte nu på en gång. Maj får lov att vänta till hösten innan jag plockar upp Sörja för de sina och därefter Liv till varje pris – men jag tycker att Sandberg är en intressant författarinna, och det var trevligt att läsa ett reportage om henne i veckans Allers också. 

 

Huvudperson och berättare i Konsten att ha sjukt låga förväntningar heter något så härligt som Emanuel Kent – ha, en tydlig parallell till ImmanuelKant. Och även Emanuel är en stor filosof, sådär mitt i tonårsvardagen. 

 

Där i tonårsvardagen, där själva essensen av tillvaron är faktumet att hela tillvaron kan förändras på ett litet kick. Och det är just det som Emanuel ger sig på. Han har varit bästis med Tore sedan småskolan – oklart riktigt varför – men när Tore är hemma från skolan i en vecka får Emanuel chansen att umgås med klassens okrönta drottning Ammis och nya tjejen Bianca istället. 

 

Är det dags för Emanuel att bli cool nu? Hans syster säger att han har ju faktiskt potential… är det dags att använda den nu? 

 

Det som främst, för mig, gör detta till en ganska fantastisk liten ungdomsroman, är att den är så knökfull med humor och självdistans. Emanuel är skitjobbig av och till – man kan bli galen på honom – men eftersom han är så himla rolig och finurlig så blir han liksom inte lika störig som t.ex Felix i Sjutton år och skitsnygg utan det flyter liksom på ändå. 

 

”Ta del av mitt halvkassa liv och gör sedan tvärtom” är ett höjdarcitat. Och ja. Detta är en höjdarbok. En bonus är för övrigt den härliga storasystern, som är aktiv feminist och lesbisk – men inte blir någon schablonfigur, utan bara förstärker familjesituationen och allt däromkring. 

 

Så. John Green. Ja, vad ska man säga – naturligtvis hade jag skyhöga förväntningar på Efter Alaska – även om jag inte tyckte att Katherineteorin var lika fantastisk som Pappersstäder och självklart inte lika otrolig som Förr eller senare exploderar jag så visste jag med mig att detta skulle bli en läsupplevelse, utan tvekan. 

 

Och det var det också. Och fort gick det 🙂 

 

I alla fall. Huvudperson och berättare är Miles, som är trött på småstadslivet i Florida och bestämmer sig för att börja på sin fars gamla internatskola i Alabama när han är 16 år. Hastigt och lustigt blir han vän med rumskamraten Översten (eller Chip), och hans vänner Takumi och Alaska. Alaska Young, som fått välja sitt eget förnamn och redan som barn önskade sig något så långt bort som möjligt. Innan Miles vet ordet av är de såta vänner, och han tas under deras vingar och introduceras till livet på campus – sprit, cigaretter och en massa bus. 

 

Miles favoritkurs är religion, som ges av ”Den Gamle” – en äldre professor som får eleverna att tänka – på religion, filosofi och på sin egen existens… 

 

De tidiga kapitlen heter saker som ”130 dagar före” och så vidare – man kan inte låta bli att vända blad när siffrorna börjar bli lägre och lägre – före och efter vadå?! Mycket skicklig berättarteknik. 

 

Och det är en fröjd att läsa Efter Alaska – John Green har förtjänat platsen som världens bäste YA-författare om du frågar mig – tillsammans med Levithan, då. Ljuvligt. Jag längtar efter filmen. 

 

Huvudperson och berättare är Puck – ännu Ekstedt, då hon ännu endast är förlovad med Einar, som arbetar på Stockholms Stadsläroverk. Då det blir personalkris nära studentexamen får Puck lov att rycka in som adjunkt i litteraturhistoria, och blir även inhyst på läroverket. Einar – Eje – har skrivit en kort pjäs som ska framföras på skolans avslutningsfest, och det unga paret börjar umgås i cirklar bestående av bland annat skolans kemilärare, gymnastikdirektör, och regissören för pjäsen. 

 

Men – under framförandet av pjäsen segnar en av aktörerna ner – förgiftad av vätska i ett glas som förtärdes under spelandet! Och inte nog med det – ännu en person hittas död – även denne förgiftad! 

 

Och – vem kan möjligvis vara mer lämpad att nu kliva in på scen än – you’ve guessed it – Christer Wijk, såklart! 

 

Ja, det är så typiskt Lang och det är enbart positivt. Så trevligt och lite mysruskigt och alldeles lagom att plöja en sommarkväll. Mycket trevligt. Och så baxnar man lite smått över samspelet kvinnor och män emellan, men det får räknas som en… bonus, eller något. Ja, och en tacksamhet över att man inte födds runt 1930 då… 

 

Det handlar om ett kompisgäng i New York, som alla är på gränsen till att fylla 30 och alla har känslan av ”blev det inte mer än så här?” – Ben, berättaren, ska skiljas (och är nog fortfarande kär i en gammal flamma), Lindsey är arbetslös, Chuck är läkare men uppför sig som en tioåring, och Alison är hopplöst, olyckligt kär. 

 

Fast värst ute av alla är Jack – som har tagit Hollywood med storm men även hamnat väldigt djupt i drogträsket. 

 

Då är det dags för gänget att gripa in. Först med Plan A. Som går käpprätt åt skogen. Vad finns då att göra? 

 

Just precis. Dags för Plan B… 

 

Det är ett viktigt och konstant aktuellt ämne, det är berörande och fint men det är även hysteriskt roligt. Tropper är ett komiskt geni – jag älskar hur språket är broderande utan att vara flaxigt, och att han ändå lyckas hålla humorn ganska torr på de flesta ställen, vilket inte alltid är så lätt i prosa som trots sin relativa lättsamhet är ganska vacker. 

 

Mer Tropper åt folket! I alla fall åt mig.