Litteratur – Sida 34 – Stories from the city, stories from the sea

2015: 105 – Kvinnan som stal mitt liv av Marian Keyes

Jag har gillat Marian Keyes sedan tidernas begynnelse – nä, men sedan Vattenmelonen då – och har svårt att motstå att läsa hennes böcker när de kommer, även om jag tycker att hon är väldigt ojämn. Tror att jag har läst alla utom This charming man – som jag visserligen har hemma i hyllan, men det är en så gigantiskt stor inbunden utgåva att jag blir lite trött i armarna bara av att tänka på den.

Liksom – hon har skrivit böcker som är nästintill mästerverk, tycker jag. Anybody out there? är helt fantastisk, likaså En oväntad semester och Last Chance Saloon – alla på sina egna sätt. Sedan tycker jag att till exempel Oväntat besök på Star Street är förskräcklig, och jag tycker inte att Änglar är så bra som många andra verkar tycka. Däremot tycker jag inte så illa om The Mystery of Mercy Close som många andra gör. Ja, ni ser. Det finns mycket att välja på och tycka om i repertoaren.

Men, nu var det Kvinnan som stal mitt liv vi skulle prata om. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag har funderat på den lite fram och tillbaks sedan jag läste ut den häromdagen, och jag är inte riktigt färdig med vad jag tycker. Kanske hjälper det att skriva lite om den?

Huvudpersonen heter Stella Sweeney (obs: älskar namnet!). Hon har nyss återvänt till Irland efter ett fantastiskt glamouröst år i New York, och nu är det dags att skriva en ny bok. Hon gjorde nämligen succé med sin första bok, som sammanställdes efter att hon legat sjuk och förlamad i Guillaum-Barrés syndrom i ett halvår. Men nu har hon skrivkramp. Livet har rasat ihop och hon kommer – ingenvart.

Ja. Jag vet inte alltså. Jag skulle kunna fortsätta skriva någon sorts sammanfattning i hur många stycken som helst, men det är varken lockande eller särskilt intressant. Boken höll mig underhållen, vissa bitar är otroligt roliga och vissa väldigt Keyes-typiska när man nästan behöver skämskudde å huvudpersonens vägnar – alltså, den håller. Men den är inte sådär fantastisk som vissa verkar tycka.

Men helt okej. En rättvis trea!

2015: 104 – Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Jag stjäl ett citat, det första jag gör…:

”Jag är Alicia. Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj. Och nej, jag är kanske inte riktigt självlysande. Men det är fan på gränsen.”

Ja. Får jag presentera Alicia? Den kaxigaste och tuffaste huvudperson jag har kommit över på ett bra tag. Hon har nyss börjat gymnasiet, vägrar delta i den idiotiska nollningen – och när hon råkar bli inlåst på en skoltoalett bestämmer hon sig för att hoppa av gymnasiet och börja jobba istället. Hur svårt kan det rimligen vara? Hon ska ju göra stordåd!

Tja. Så lätt är det inte. Men det löser sig ganska snabbt med jobb. Och när det blir krångligt att bo hemma får Alicia bo hemma hos mormor, som trots allt alltid är på hennes sida. Och så träffar hon en grekisk gud på jobbet – Isak – som hon bara måste ha.

Men livet är ju inte en dans på rosor. Det blir bråk med bästisen, krångel på jobbet – och så kommer livets allra största sorg ifatt.

Alltså, jag älskade denna. Vrålhögt tempo hela vägen igenom – man läser ut den på ett par timmar – och det är så mycket driv och energi att man nästan blir yr i huvudet. Ännu en ungdomsbok som jag hade velat läsa på högstadiet, så att säga.

Yep – två tummar upp.

2015: 103 – Roseanna av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Jag har ju fått för mig att jag ska läsa alla romanerna i sviten Roman om ett brott – de är tio stycken – och jag börjar förstås från början med Roseanna. Jag har läst Brandbilen som försvann tidigare, för övrigt – får se om jag bryr mig om att läsa om den. Jag har inte sett en enda Beck-film (men jag har ett vagt minne faktiskt av att just Roseanna var på TV en sommar för hundra år sedan när jag var för liten för att egentligen förstå något – men jag minns namnet) så jag har egentligen inga förutfattade meningar om karaktärerna, sådär som man lätt kan få – men jag får säga att min Martin Beck ändå är väldigt lik Gösta Ekman 🙂

Roseanna skrevs 1965, och därmed blir det här lika mysigt som med Lang och Trenter ur synpunkten att det inte finns några mobiltelefoner eller elektronisk kommunikation. Så befriande.

I alla fall. En död kvinnokropp dyker upp vid en sluss i Göta Kanal. Det visar sig snart att det handlar om ett brutalt mord, och Riksmordskommissionen – däribland Beck – kallas till Motala för att assistera med utredningen. Det visar sig att den döda kvinnan är en ung amerikansk bibliotekare vid namn Roseanna McGrath, på nöjesresa i Europa – men hur har hon hamnat i Boren?

Och framför allt – varför?

Ja, det är så genialiskt att det är inte klokt. Nutida deckare i all ära, men de kan inte riktigt mäta sig mot den äldre tidens historier, enligt mig. De är lagom långa, lättlästa utan att vara platta, de inkluderar inte massor av onödiga karaktärer och de är relativt ”trovärdiga”. Ljuvligt!

Detta är en nyutgåva av Piratförlaget – inte nog med att de nya omslagen är skitsnygga, de har även krönts med förord av intressanta personer. Denna titel har en förskrift av Henning Mankell himself.

2015: 102 – Kollektivt självmord av Arto Paasilinna

Jag har bara läst en bok av Paasilinna tidigare, nämligen Världens bästa by – och det är lite underligt, för det finns böcker av honom liggande lite varstans i min omgivning. Men jag vill gärna, för jag tycker om böcker som är roliga, snabblästa och rappa men ändå har lite djup och eftertanke i sig. Och det är inga problem att hitta det i Paasilinnas böcker!

Det känns som om Kollektivt självmord kan vara den mest kända i hans repertoar, och kanske var det därför jag bestämde mig för den först. Jag vet inte, men det kändes bra.

Anyway.

Det är midsommarafton och i en lada träffas två djupt deprimerade självmordskandidater – Rellonen, som gått i konkurs fyra gånger, och överste Kemppainen som sörjer sin hustrus död. De resonerar som så att två självmordsbenägna finnar nog ändå är en för många, kommer alldeles av sig i planerna och sätter sig och dricker sprit istället.

Och in vino veritas – och de kommer att fundera på hur många finnar det mesta finnas därute som sitter med samma tankar. De bestämmer sig för att annonsera efter likasinnade och får hisnande många svar. Och så startas gruppen Dödslänkarna, som ger sig ut på en bussresa genom Norden och Europa med planen att avsluta det hela med gemensam död.

Men det finns nog mer sisu och livslust i det här gänget än man kunde tro…

Ja – det är precis vad jag väntade mig. Humoristiskt, varmt, snabbt och insiktsfullt. Mycket bra!

2015: 100 – Ögonblick som förändrar livet av Annika Östberg

Ja. Vilken berättelse!

Det är ingen idé att jag försöker sammanfatta Östbergs liv här – denna gången hänvisar jag helt sonika till Wikipedia för dig som behöver lite skarpare koll på henne.

Jag brukar ju säga att det är väldigt svårt att recensera biografier som sådana – men självklart kan man kommentera på stil och språk. Och det kan man verkligen göra i Östbergs bok, för den är oerhört välskriven. Jag blev lite bortblåst redan under de första sidorna – det finns en otrolig skrivartalang här. Jag undrar lite varför Östberg valt att använda sig av ”spökskrivare”, eller samarbetspartners så att säga, för sina övriga böcker, för hoppsan vad välarbetad texten är!

Det finns inte en tillstymmelse till självömkan och snyft här. Nej, faktiskt inte – det är en väldigt saklig, tydlig, rak och kronologisk berättelse om vad som hänt och varför. Skildringarna av livet i fängelse i Kalifornien, fångarnas relationer till varann och personal och så vidare är oerhört intressanta att läsa. Och inte heller där är det gråt och tandagnisslan och vad synd det är om oss. Inte alls. Det är uppfriskande.

Jag läste Ögonblick som förändrar livet på några timmar – men det är inte för att den är oerhört lättläst, utan för att den är väldigt fascinerande och fängslande. I slutet av boken får vi ta del av en del brev och annat som är väldigt intressanta också – och jag tyckte om att få se foton från fängelsetiden med.

Rekommenderar som en bit nutidshistoria och en blick i hur himla fort det kan gå så himla fel…

Att vara sin egen lyckas smed

Jag tror till ganska stor del på teorin om att man inte blir lyckligare än man gör sig. Naturligtvis inom rimliga gränser. Och det kan vara så enkla saker som man bestämmer sig för också.

Jag ska ta ett banalt exempel: De senaste två veckorna sisådär har jag börjat läsa två böcker som ”alla” älskar och är lyriska över, nämligen Boktjuven av Markus Zusak, och Stolthet och fördom av Jane Austen. Den sistnämnda har jag försökt läsa av och till i sjutton-arton år.

Och fy, vad tråkigt det är att sätta eller lägga sig och läsa när man egentligen inte vill.

Och så inser jag hur oerhört korkat det är. Varför ska jag plåga mig själv med att läsa böcker jag inte gillar? Bara för att man ”ska” ha läst dem? Idioti, rent ut sagt. Det var en sak när jag pluggade. Det är en sak om man läser dem inför en bokcirkel eller om man fått ett recensionsex. Men detta var ju mest någon sorts borde-tanke.

Så – jag sopade bort dem. Utan större väsen. Två tryck på skärmen – väck.

Och känns det bättre nu? Men JA. Jag behöver aldrig mer tänka på dem om jag inte vill. Tjo!

PS: En av mina idoler, Johanna Lindbäck på Bokhora, tyckte inte heller om Boktjuven. Så det ÄR inte bara jag 😉

2015: 99 – Pojke försvunnen av Anna Jansson

Nä, jag gillar inte det här med att Maria Wern-böckerna blir färre och färre i TBR-hyllan – för det innebär ju att jag snart läst mig igenom dem! Galenskaper alltså, jag började ju rätt nyss. Men de är snabblästa.

Och bra. Jag skrev häromdagen att Alla kan se dig nog är min favorit hittills, men jag tror att Pojke försvunnen tangerar förstaplatsen nu.

För en gångs skull tänker jag låna baksidestexten, för hur jag än formulerar mig får jag inte till det utan att det ska låta plagierat – så varsågod, jag klipper och klistrar helt lagligt istället 😉

”Charlotta Nilsson, Andreas och Amandas mamma, känner en ständig oro för sina barn, hon söker ofta läkare för deras skull, och symptomen är många. Nioårige Andreas har oförklarliga blåmärken och feber, Amanda andas inte som hon ska. Är Charlottas oro befogad eller handlar det om en sjuk hjärnas rop på hjälp? Är det rent av så att hon gör sina barn sjuka?

Kriminalinspektör Maria Wern arbetar under sommaren på Gotland för att få lugn och distans efter skilsmässan. Strax före midsommar får polisen in en anmälan om en nioårig pojke som försvunnit från en fest i Herrviks fiskeläge. Man söker efter honom bland grottorna i berget ovanför Östergarnsskola. Där gör kriminalinspektör Maria Wern en upptäckt. Två namn med ett hjärta omkring. Gammal kärlek rostar aldrig, eller är det precis det den gör?”

Låter det spännande? Ja, det gör det – men vänta bara, för det finns flera intriger till som också är döspännande. Åh, vad jag gillar Anna Jansson. Ser fram emot att läsa hennes roman ur annan genre, Ödesgudinnan på Salong D’Amour, snarast möjligt också.

2015: 97 – Bedragen av Katerina Janouch

Jag läste Bedragen – första delen i serien om Cecilia Lund – 2009, när den kom ut. Och jag minns att jag gillade den skarpt – men av någon anledning fortsatte jag inte med serien. Rimligtvis var det så enkelt att jag köpte första delen billigt på Landvetter eller något, och sedan var de följande böckerna av förklarliga skäl inte så tillgängliga i UK, och när jag väl flyttade hem hade det kommit massor och så glömde jag väl av mig, eller något.

Och nu känner jag att jag blir lite avundsjuk när alla blir lyriska över att en ny bok i serien är på väg eller har kommit ut – så nu ska jag läsa hela serien. Har jag tänkt. Vi får se, hörni.

Anyway. Jag börjar från början, för det var som sagt några år sedan sist.

Cecilia Lund börjar närma sig 40. Hon och maken John har fyra barn – William och Markus, Sofia och Greta. De lever lyckliga – väl? – i en villaförort i Stockholm, John är framgångsrik fotograf, Cecilia barnmorska. Plötsligt en dag när familjen sitter och äter vardagsmiddag ringer det på dörren – och där står Simon. Som påstår sig vara Johns son. Och hela världen ställs på huvud.

Ja – jag tycker att detta är en riktigt bra bok. Intrigerna är välkomponerade och håller boken uppe men samtidigt är det på något sätt vardagslivet som är det mest intressanta. Cecilias jobb, arbetskamrater och arbetsplats är oerhört intressanta att läsa om – och känns väl-researchade! – och jag är ju svag för vardagsskildringar om typ falukorv och svettiga provhytter då och då. Cecilia är en bra karaktär, och jag gillar även hennes systrar och mamma – även om de förstås har sina sidor.

Bedragen ger dessutom flera exempel på när skenet bedrar och saker och ting (eller människor) visar sig vara något eller någon helt annat eller annan än man trodde. Toppen. Snabbläst. Humoristisk utan att vara glättig. Jag gillar Janouch.

2015: 96 – Det är så logiskt alla fattar utom du av Lisa Bjärbo

Detta är en oerhört förutsägbar, linjär, extremt lättläst och enkel ungdomsbok.

Betyder det att den inte är bra?

Nej. Verkligen inte. Den är jättebra!

Johan och Ester är sexton och har känt varann sedan lekis. Johan har varit kär i Ester sedan han var tolv, men hon har bara ögon för tjusige hårdrockaren Adam som spelar gitarr och slänger med håret.

Och Ester kan bara inte förstå vad det är med Johan. Varför är han så himla grinig hela tiden, nu när allting plötsligt är så perfekt?

Ja, ni fattar. Den är precis allting som jag skrev i första meningen – och mer därtill. Jättetrevlig!

2015: 94 – Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson

Jaaa. Ännu ett exempel på en ljuvlig ungdomsbok som jag önskar hade skrivts för tjugo år sedan. Så himla bra.

Olivia är 17 år och från Byxelkrok på Öland. Fast hon har faktiskt bott i Kalmar sedan hon började gymansiet, så så himla farligt är det inte.

Det är faktiskt rätt så bra. Tills hon blir dumpad av John, pojkvännen sedan tre år tillbaks – och allting ställs på huvudet.

Först blir det skräck och panik, sedan kris – men sedan börjar hon träffa en massa andra killar. Och folk börjar prata. Och det är ju inget bra, så därför försöker Olivia rättfärdiga kontakterna med dessa andra killar för sig själv och för andra.

Men – varför då, egentligen?

Samtidigt pågår livet runt omkring – som är fullt av väldigt välskrivna karaktärer, situationer och känslor. Detta är en relativt lättläst bok, annat kan jag inte säga, men den tuschar alldeles lagom mycket på gravallvarliga saker mitt ibland bitar som är extremt roliga och fyndiga.

Skitbra! Ser fram emot mer Ohlsson.