Kategori: Litteratur

2015: 118 – Francesca av Melina Marchetta

Jag har läst Jellicoe Road av Melina Marchetta, för ett bra tag sedan. Jag kommer ihåg att jag älskade den – men även att jag fick så mycket intryck av den att jag inte lyckades skriva något särskilt vettigt om den. Och jag tänkte läsa om den tidigare i år, började men blev inte klar pga att jag hade väldigt mycket annat i huvudet just då.
 
Men jag ska läsa den igen. Typ snarast, faktiskt.
 
Hur som helst – här är min andra Marchetta-bok, Francesca (heter Saving Francesca på originalspråk). Titelkaraktären har just börjat på en före detta pojkskola, som just börjat acceptera kvinnliga elever. Hennes nya vänner slåss för jämställdhet och feminism, men Francesca saknar sina gamla, följsamma väninnor.
 
Samtidigt får hennes mamma – den starka kvinnan som alltid hållit ihop familjen och startat varje dag med att spela en peppande låt – ett sammanbrott. Hon kan bokstavligen inte ta sig ur sängen. Och Francesca måste ta reda på vem det är hon egentligen är. Den gamla, som är som de tidigare vännerna… eller håller hon något tillbaka?
 
Det viktigaste för mig i hela romanen är egentligen inte handlingen, utan karaktärerna och relationerna dem emellan. Såväl familje-, kärleks- samt vänskapsrelationer skildras oerhört väl och starkt, och det är en ynnest att läsa om dem. Familjerelationen är intressantast och finast – Francescas förhållande till sin bror och sina föräldrar är härligt att ta del av, och jag gillar verkligen beskrivningen av föräldrarnas relation. Mycket fint. Kärlekshistorien är också bra, men inte lika stark.
 
Självklart är det tungt att läsa om psykisk ohälsa och hur den påverkar hela omgivningen, men det är inte nattsvart och jag tyckte att slutet var fint. En jättebra ungdomsbok, som passar ungdomar i alla åldrar upp till 115 sisådär. Mitt i det nattsvarta, som stämningen faktiskt ibland är, finns det en enorm skopa humor – kanske inbillar jag mig, men det känns typiskt australiensiskt. Jag har bott med mer än en handfull australiensare, de alra flesta just underbara människor med mycket humor och en sorts stiff upper lip som är väldigt annorlunda mot den brittiska dito. 
 
Jag är förtjust. Och blev ännu mer förtjust när jag förstod att det finns en uppföljare som heter The Piper’s Son. Har ett gäng ännu oöversatta böcker som jag längtar efter just nu, jag måste försöka lösa det utan att köpa på mig fler pappersböcker som jag inte har plats för. 

Smakebit på søndag – 23/8 – Liv efter liv av Kate Atkinson

 
Hoppsan, igår hann jag inte lägga upp min smakebit innan den stora tröttheten attackerade och jag ramlade i säng. Så det får bli en väldigt tidig måndagsbit istället! Nog för att jag har sovmorgon idag, men det är ändå fortfarande lite mörkt, tyst och skönt. 
 
Veckans smakebit kommer från Liv efter liv av Kate Atkinson. 
 
 

 
 

”Så då går du inte längre hos doktor Kellet?” frågade Izzie och knäppte upp sitt emaljerade cigarettetui och blottade en prydlig rad med Black Russian-cigaretter. ”En giftpinne?”erbjöd hon och höll fram etuiet. Izzie behandlade alla som om de var jämnåriga med henne. Det var både förledande och ganska nonchalant. 

”Jag är tretton”, sa Ursula. Vilket så vitt hon förstod besvarade båda frågorna. 
”Tretton år är ganska vuxet nuförtiden. Och livet kan ju vara mycket kort”, tillade Izzie och plockade upp ett långt cigarettmunstycke i ebelholtssvart och elfenbensvitt. Hon sökte vagt med blicken runt restaurangen efter en kypare som kunde ge henne eld. ”Jag saknar faktiskt dina små besök i London. Att följa med som ditt förkläde till Harley Street och sedan gå och äta på Savoy. En begivenhet för oss båda två.” 
”Jag har inte varit hos doktor Kellet på över ett år”, sa Ursula. ”Jag anses botad.”
”Förträffligt. Själv anses jag däremot obotlig av la famille. Du är, naturligtvis, en jeune fille bien élevée och kommer aldrig att veta hur det känns att vara syndabocken som får ta på sig skulden för alla andras försyndelser.” 
”Åh, jag är inte så säker på det. Jag tror att jag vet på ett ungefär.” 
 
 Fler Smakebitar finns att läsa hos Flukten fra virkeligheten! 
 
 



2015: 117 – Fånge i hundpalatset av Martina Haag

Jag har lyckats lyssna på EN ljudbok tidigare i livet. Nu har jag lyssnat på två! #1 är, som jag skrivit om många gånger, Två nötcrème och en moviebox av Filip och Fredrik – för att jag ska klara av ljudböcker verkar det som om de behöver vara i krönike/dagboksform. Fast det är inte riktigt sant heller, för jag började lyssna på Astrid Lindgrens Krigsdagböcker på gymmet men det gick inte alls. Tror i och för sig att det mest var för att det var så dystert, det funkar inte på mig och löpbandet. Helst vill jag bli rätt full i skratt, och det blir man av förklarliga skäl inte av krigsdagböcker. 
 
I och för sig började jag på en roman imorse, Född fenomenal av Josephine Bornebusch, och det verkar fungera hittills. Korta kapitel och dessutom en ungdomsbok, så det kanske också är en lösning? 
 
Men nu var det Fånge i hundpalatset vi skulle tala om. Som jag faktiskt har skrivit om en gång förut, för sisådär tre och ett halvt år sedan. 
 
Detta är alltså en samling krönikor, eller vad man ska kalla det, ur Martinas liv som 46-årig fyrabarnsmamma med något läskigt i källaren, två ganska tokiga hundar och en ganska rar make. Det är lite hemskt att tänka på att de är skilda nu, när man läser eller lyssnar på dessa texterna. Men det har förmodligen inte så mycket med det där att Erik inte ställer in smöret i kylen att göra. 
 
Jag tycker att Martina Haag är ofantligt rolig. Hon uttrycker sig så himla bra, och dessutom läser hon så strålande att det är en ren fröjd att lyssna på detta. Men. Jag försökte lyssna på Glada hälsningar från Missångerträsk de senaste dagarna, och visst, det är också bra men det blev för tjatigt på något sätt. Jag älskade den boken och jag vill hemskt gärna läsa om den innan filmen kommer på bio, men jag får nog helt enkelt konstatera att jag inte klarar av att lyssna på vuxenböcker. Det måste vara korta kapitel och det måste vara roligt. Jag tänker såhär – just nu är jag rätt sugen på att läsa del 2 i Hjorth och Rosenfeldts serie om Sebastian Bergman. Absolut är jag det. Men blotta tanken på att lyssna på den på löpbandet gör mig lite stressad – det måste ju ta typ ett dygn. 
 
Så – såhär får det vara. Lite kort och rappt och skojigt. 

2015: 116 – Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Detta var månadens bok, och därmed min första, i Bokcirkeln Varmprat, där jag deltog i min första träff i söndags och träffade tre supergoa tjejer. Det är så härligt när man känner att man klickar och klaffar med helt nya personer direkt, och så kändes det verkligen då. Dessutom var det helt underbart att sitta och prata böcker i ett par timmar. Jag hade en ganska lång dag i söndags, det var varmt och dant, men jag var helt uppfylld av energi när jag kom hem – sådan där energi som jag brukade fyllas av när jag pluggade och fick prata böcker, ord och poesi några timmar om dagen. Missförstå mig rätt, jag pratar böcker med många människor, men detta hade ju liksom det temat från start, så att säga. Så jag är glad att jag blev utvald! 🙂 
 
Jag har nog bara läst en bok av Inger Edelfeldt förut, nämligen Juliane och jag, som jag älskade i unga tonår. Bara jag läser recensionen som jag länkar till ovan blir jag alldeles uppspelt. Liksom:

””Jag vill yla”, sa Juliane.

Och så ylade vi lite. Som tur var fanns det inte några människor precis i närheten just då.” 

 
(Här vill jag gärna inflika att när jag och mina väninnor var något äldre roades vi av att gå och bröla på stan. Men det är inte riktigt samma sak…) 
 
Hur som helst. Nu gällde det Konsten att dö. Som inte innehåller så värst mycket ylande eller brölande. Det var verkligen en alldeles lysnade bokcirkelbok, för hejsan vad mycket det fanns att prata om och diskutera. 
 
Jag lånar baksidestexten för att undvika att bli långrandig: 
 
”Vid femtiotvå års ålder har fotografen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild. 
 
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till. 
 
Konsten att dö kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.” 
 
Just detta kämpandet med självbild är något som kom upp mycket i diskussionerna. Vi talade om det här med att Jacky hela tiden tänker på sig själv som en egoistisk konstnär, på grund av något någon sa till henne för länge sedan. Men det är inte bara det där med egoismen, utan hela paketet av vad det ”betyder” att vara konstnär. Mycket intressant att tänka på. 
 
Varför heter boken Konsten att dö, då? Det är ingen som dör i romanen. 
 
Men jag – och fler med mig, tänkte att det handlar om det där catharsis-aktiga, det som krackelerar och förändrar och som resulterar i någon sorts Fenix-död, med uppståndelse ur askan. Vet inte riktigt, men det är intressant att tänka på. 
 
Vad jag och vi tyckte om boken? Lite spritt. En person tyckte att den var riktigt lysande, och gillade huvudpersonerna. Jag tyckte ganska illa om personerna, men vill nog ändå ge boken en trea, varken svag eller stark, för det är en välkonstruerad och tänkvärd roman. Men den är lite tjatig, i ärlighetens namn. Eller ja. Jacky är väldigt tjatig. Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller med henne och Monia och Cheryl och Clee i The first bad man – det är väl det där med lite skruvad äldre, ensam, barnlös dam får underlig relation till mycket yngre kvinna, kanske, men det känns som om det är mer änså. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta fingret på det. 
 
Läsvärd? Jadå, det är den. Men jag var inte överförtjust. Dock glad att den visade sig vara ett bra diskussionsunderlag! 
 
Nästa månads bok landade på mitt skrivbord igår eftermiddags – jag ska avslöja vilken det är om ett tag. Jag har velat läsa den huuur länge som helst, men glömt bort den lite – så jag är glad att den kom upp som förslag. Jag skrek nog högst om hur sugen jag var på just den 🙂 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – VÄNSKAP

 

Denna veckans tema hos Lyrans Noblesser är, på förekommen och ledsam anledning – en repris av VÄNSKAP. Förra årets titlar blev Frieda and Min, Igelkottens elegans och Pojken i randig pyjamas – och de var de tre som dök upp först i huvudet när jag såg temat i måndags. Men jag kör inte repris på mitt inlägg, utan har plockat ihop tre andra fina böcker om vänskap. 

 
Klicka på titlarna för att läsa mina recensioner / kommentarer, alternativt hamna annorstädes hos Boktipset i Vingmutterns fall. 
 
 
 
      
 

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt – en underbar skildring av en oväntad vänskap över åldersgränserna. Helt enormt vacker och rörande. 

 
Vingmuttern – min allra bästa vän av en favorit, både i barndomen som nu, Viveca Sundvall – numera Lärn. En rar berättelse om Mimmi och Lasse från Norrland: hennes allra bästa vän. Av pojkar. Alla böckerna om Mimmi skildrar vänskap på lite olika vis, men Vingmuttern är allt min favorit. Jag bläddrar fortfarande i den så fort jag får syn på den. 
 
Paper towns av John Green – jag älskar vänskapsskildringen i Greens roman mellan Q och hans killkompisar. Som för övrigt gjordes helt perfekt i filmen också. Nu har jag aldrig varit tonårspojke, men det känns så äkta och genuint. 
 

2015: 115 – Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist

Åh. Brunk Holmqvist skriver ju de härligaste, finurligaste, charmigaste berättelserna i världen om gamla raringar på Österlen. Och Sirila gentlemän sökes sviker inte mina höga förväntningar! 
 
Här spelar Alma och Margit huvudrollerna. Alma har varit ogift hela livet, är lite halt och lite smårund men mår bra ändå. Margit är änka, har sonen Axel och hans förträffliga fru Greta som familj, men det är först och främst de två damerna som är varandras familj. De bor mittemot varann på landet, och dricker förmiddagskaffet tillsammans på samma klockslag med samma bröd varje dag, vardag som helg. 
 
När kommunen ska bygga ny väg får de reda på att deras hus ska rivas, och de måste lämna sina hem. Medan de väntar på att få flytta in i nybyggda pensionärslägenheter ordnar Axel så att de kan få bo i ett avlastningsrum på ortens äldreboende. Väl där upptäcker de att föreståndarinnan Ulla minsann har något fuffens för sig med kommunens starke man Kjell, som är ansvarig för det där vägbygget… 
 
På hemmet får de chansen att lära sig ”data”, och efter moget övervägande bestämmer de sig för att sätta in en kontaktannons i tidningen. En annons, där de klargör att de är två mogna damer som söker sig ett par ”sirila gentlemän”. Visst heter det väl så? 
 
Det är en jättemysig berättelse med massor av värme och humor. Dessa damerna är inte riktigt lika tokiga som de två i Potensgivarna – men de har allt glimten i ögat de med. När de talar om klockspel, alltså… 
 
Potensgivarna är på sätt och vis bättre, för de är lite rappare, men denna är mycket mysigare. Passade perfekt sent igår kväll när regnet piskade på rutorna och det var alldeles tyst runtomkring. Mycket trevlig roman som kan passa mer eller mindre alla, skulle jag tro. 

2015: 114 – Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen

Jag har läst två av Carin Gerhardsens böcker i Hammarbyserien förut, Vyssan lull förra året och Gideons ring nu i vintras – med andra ord är jag mitt uppe i ännu en deckarserie som jag läser i fel ordning så det smäller om det. Men resterande böcker tänkte jag då ta i ordning nu, alltså med start på ruta ett och Pepparkakshuset. Jag har verkligen tyckt om de övriga böckerna om Conny Sjöberg och hans kollegor, så det var en glad överraskning när jag upptäckte att hela serien finns tillgänglig i min läsapp. 
 
((Vad skulle jag göra utan den, förresten? En stor majoritet av böckerna jag läst i år är via appen. Skulle jag ha köpt dem hade jag både ruinerat mig och fått hyra ett särskilt förråd. Nyare, inbundna böcker är både svindyra, stora och tunga.)) 
 
Även här tänker jag låna en baksidestext – jag ser för mig hur jag skulle försöka skriva någon sorts introduktion här som skulle hålla på i flera stycken. Så: 
 
”En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom. 

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.”

 
Ja, på den vägen är det. 
 
Även denna roman handlar mycket om bagaget vi bär med oss, om inbillad karma och om kanske lite väl hysteriska överjag som har väldigt tydligt och klart för sig vad som är rätt och fel, men som utesluter sig själva från det där patostänket. Det är en väldigt stark roman på sina ställen – som jag skrev häromdagen fick jag till och med mardrömmar av ett särskilt stycke. 
 
Jag gillar polisgänget väldigt mycket. Conny Sjöberg kanske är lite väl bra hela tiden, han är knivskarp och ser allt som ingen annan ser, han är bra på tennis, är en bra pappa och bråkar bara liiiite grann med sin perfekta fru. Men jag köper det. Alla poliser kan inte vara frånskilda, bittra, alkoholiserade gubbar vars barn inte talar med dem. Parallellhistorien med den unga Petra i huvudrollen är väldigt bra – jag hade gärna haft med mer om den i romanen. 
 
I sammanfattning så gillar jag detta riktigt, riktigt mycket. Det är på sätt och vis väldigt tydligt redan tidigt vem mördaren är – villospår läggs ut men det är också lite väl uppenbara – men det gör inte så mycket. I en riktigt välskriven bok kan man veta precis vem mördaren är redan från sida ett utan att det blir ointressant eller mindre spännande. Och detta är en riktigt välskriven bok. 

2015: 113 – Kast med liten kniv av Sara Kadefors

Detta är en väldigt jobbig bok. Och med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. det är den verkligen inte. Men man drabbas av något sorts obehag utav den, genom hela boken får jag ungefär samma känsla som när det är för varmt och  man absolut inte kan bli bekväm, hur man än gör, kläderna skaver, benen klibbar fast i möblerna, det kliar i håret, man är törstig och insekterna vill hela tiden vara på en. (Bara nu när jag skriver detta börjar det klia lite överallt ;). 
 
Jag lånar Piratförlagets baksidestext: 
”NU: Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg. Det går bra för firman och han hinner vara både engagerad pappa och idrottstränare. Allt är i det närmaste perfekt. Tills en sen natt då han råkar få höra ett samtal. Efter det är ingenting sig likt. Smärtan från det förflutna dyker upp igen – med dubbel kraft.

DÅ: Han hänger med halvkriminella kompisar, stämplas som mindre vetande i skolan och blir nertryckt hemma av sin smarta storasyster. Den enda han kan vara sig själv med är Rebecka, som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. En dag händer det ofattbara och hela tillvaron kastas omkull. Efter det stänger han dörren om sig själv och kastar knivar i väggen medan tiden passerar.

Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna. Kanske måste han göra upp med det gamla för att en dag kunna leva fullt ut?” 

Där är grundhistorien. Och det som gör boken så obehagfull är just detta med Jonas oförmåga, om man kan sammanfatta det så. Han är socialt osäker, han är fumlig och klumpig, han säger fel saker, han har svårt för sig, han är deprimerad och apatisk… man blir lite galen på honom. Och det ska sägas – det är väldigt konstigt att han har lyckats bygga upp en firma och ha flera anställda, med tanke på hur han porträtteras. Men så får det vara. 

Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid och det är ju ett ganska bra drag – men vägen däremellan känns liksom inte helt tydlig. Lika lite som jag förstår hur han lyckts bygga upp ett eget företag förstår jag hur han blivit tillsammans med den dominanta Beata som verkar vara way out of Jonas league. Det är rätt mycket som jag känner att jag inte riktigt får ordning på, och jag lade ner boken med en vag känsla av otillfredsställelse. Kanske väntade jag mig något annat? Jag vet inte. 

Men jag tycker att detta är en läsvärd roman, för det är alltid viktigt och intressant att tänka på och fundera runt bagaget som vi alla bär med oss. Denna boken handlar väldigt mycket om just det. 

Smakebit på søndag – 16/8 – Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce

 
Tänk att det är söndag igen! Och det är en alldeles speciell söndag, för idag är första träffen för min nya bokcirkel! Ja, de har haft två innan, men jag blev medlem först i juli och i och med sommaruppehåll så blir det första gången idag för mig. Därför läste jag ut Konsten att dö av Inger Edelfeldt imorse. 
 
Men jag började direkt på nästa bok i ”högen”, som är Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, och det är därur som veckans Smakebit är hämtad. Hittills verkar den rar, och mycket engelsk! 
 
 
”Harold hade nästan kommit till den högsta punkten på Fore Street. Han hade passerat det igenbommade Woolworths, den otrevlige slaktaren (”Han slår sin fru” brukade Maureen säga), den trevlige slaktaren (”Hans fru lämnade honom”), klocktornet, Shambles och dessutom redaktionen för the South Hams Gazette, och nu var han framme vid den sista butiken. Musklerna i hans vader stramade för varje steg. Bakom honom glänste flodmynningen som metall i solen, och båtarna hade redan blivit till små vita prickar. Han gjorde uppehåll utanför resebyrån, för han ville vila sig lite utan att någon skulle märka det, och låtsades läsa om billiga semestrar i fönstret. Bali, Neapel, Istanbul, Dubai. Hans mor hade jämt fantiserat om att fly till länder där det fanns tropiska träd och kvinnor med blommor i håret, så till den grad att han som pojke instinktivt hade misstrott denna värld han inte kände till. Inget hade heller blivit särskilt mycket annorlunda när han väl var gift med Maureen och de hade fått David.” 
 
Ur Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, Norstedts: 2012. 
 
Fler Smakebitar hittar du hos Mari på Flukten fra virkeligheten 🙂 

2015: 112 – Som om ingenting av Katarina von Bredow

Låt oss inte få en chock nu – men Katarina von Bredow har skrivit om… förbjuden kärlek! 😉 
 
Nä, förlåt. Men det är ett väldigt ofta förekommande ämne i hennes böcker, det kan man inte komma ifrån. Men det behöver ju inte vara något negativt. 
 
Detta är inte det bästa av von Bredow jag har läst, tyvärr, men det är ett helt okej tidsfördriv. Snabbläst och här och där riktigt rolig. 
 
Elin Beckman är vår huvudperson, hon är 19 år gammal, jobbar i godisaffär och drömmer om att bli poet. Hon börjar en kvällskurs i skrivande lyrik, och där träffar hon Mannen med stort M – Paul. Problemet är bara att det är hennes bästa vän Tessas pappa. 
 
Som har funnits där i livet sedan barndomne, men som aldrig spelat en huvudroll. Nu plötsligt gör han det, med buller och bång. 
 
Ja, på den vägen är det. Jag behöver inte skriva så mycket mer, egentligen. Det hela blir rätt förutsägbart, även om slutet på sätt och vis är öppet så kan man räkna ut på ett ungefär vad som händer. Största behållningen för mig var Elins bror, som egentligen är en bifigur men som jag tycker är intressantast av alla. Hela familjen är för övrigt väl konstruerad och ganska trovärdig. 
 
Men tjenare vad irriterad jag kunde bli på Elin ibland. Stundtals är hon jättemogen och redig som bara den, stundtals är hon helt hopplöst barnslig och naiv och skämskuddig. 
 
Den får väl en trea av mig, men inte mer. von Bredow kan bättre – kanske hon också fastnat lite grann i de här hjulspåren? Men jag har inte läst så mycket av henne, och har lagt en hög till i hyllan i min app för att få lite mer överblick. Hon är trots allt en väldigt intressant författare inom ungdomslitteraturen, som jag intresserat mig för en del nu i år.