Kategori: Litteratur

Dessa fina nyutgåvor har bearbetat språk, så att ordet ”zigenare” används på ett sparsamt sätt (förutom där det då inte ska vara sparsamt använt), och att det finns vissa förklaringar till varför ordet används och inte används i olika sammanhang och av olika personer. Det är väldigt bra. Vi vet ju att det finns många böcker som skrevs för ett tag sedan där språket är lite tvivelaktigt i dagens samhälle, trots att ”det var så det var” när de skrevs. Språk måste få vara ett föränderligt begrepp, så är det med det.

Katitzi, vår huvudperson, är alltså åtta år. I första boken som är den jag har läst hittills träffar vi henne på ett barnhem. Det är alltså den sortens barnhem där barn placerades som väl idag skulle ha hamnat i fosterhem eller familjehem, då det verkar som om barnens situationer varierar. Katitzi har i alla fall hamnat där då hon inte längre fick bo hos ”cirkusfolket”, de som hon bodde hos efter att mamman gick bort.

Barnen har det bra på barnhemmet. Fröken Larsson som är föreståndare är väl av det strängare slaget, men hon är inte elak. Och fröken Kvist, tant Gärda, är en riktigt snäll tant.

När Katitzis pappa ska komma och hämta hem henne till lägret ställs det till med kalas – men Katitzi vill inte åka. Men till sist blir det ju så ändå, och efter en lång resa kommer hon och pappa hem till lägret där de ska bo med styvmodern – en icke-romsk kvinna, lite oklart hur hon hamnat med de resande, systrarna Lena och Rosa och de små halvsyskonen. Föräldrarna och de andra i lägret driver ett tivoli, där flickorna får arbeta. De får klä sig i vackra kläder, och de verkar ha det fint trots den stränga styvmodern som mest har migrän och ligger till sängs.

Men de får inte lov att gå i skolan. Och de får inte lov att bo i hus. När pappan vill skriva in Lena och Katitzi i skolan på orten där de bor temporärt får de avslag av rektorn. Men snälla fröken Britta kommer till lägret och erbjuder Katitzi och Lena att komma till henne efter klockan fyra på dagarna och få privatlektioner. Bara inte rektorn får reda på det – några zigenare går då rakt inte att ha i skolan. Utan fast adress får man inte vara inskriven – och romerna kunde aldrig ha någon fast adress, då de aldrig fick vara kvar på ett ställe tillräckligt länge.

Detta är första boken av tolv om Katitzi, och jag har förstått att det inte är lika fint och idylliskt längre fram i serien. Denna kom ut 1969, och det känns ju som om det inte har hänt så mycket vad gäller attityd och behandling till och av romerna. Förskräckligt och rent pinsamt är vad det är.  

Mitt perfekta liv är både rolig och allvarlig, tankeväckande och knäpp. Magdalena bjuder bland mycket annat på dråpliga och intressanta erfarenheter om frireligiösa mödrar och moderna familjebildningar.
Budskapet är tydligt: Alla ni kvinnor som brottas med dåligt samvete över att inte lyckas hålla reda på varenda fotbollsträning, göra näringsrika matsäckar och samtidigt hålla er i trim och vara eldiga älskarinnor – ni duger hur bra som helst ändå. Ingen är perfekt.”