Kategori: Litteratur

 

Denna kom ut för två år sedan och först nu har jag kommit mig för att läsa den. Jag har egentligen ingen särskilt bra förklaring till det, mer än att jag glömde av den. Alla på forumet läste den på en gång, jag var upptagen med något annat – men nu så! 

 

Här följer vi då fyra kvinnor som har hästintresset gemensamt – de har hästar i samma stall – men inte så mycket mer. Eller? 

 

Annika äger stallet. Hon är burdus, rakt på sak och inte särskilt finkänslig – men verkar ha ett hjärta av guld, och mycket kärlek till sin familj. Lisbeth är butiksbiträde med sonen varannan helg och slits sönder av sin ångest för den hemlighet hon bär på. Linn är hemkunskapslärare under en kass rektor, har fullt upp med häst och hem och barn och jobb och make som inte klarar någonting själv. Och så Ellen, till synes lyxhustru som har allting lite finare och bättre än de andra… men hon dyker inte alltid upp på det hon lovat då hon ofta gör sig illa. 

 

Parallellt med den mer raka berättelsen löper kursiva stycken där vi får ta del av tjejernas hemligheter – men vems är egentligen vems hemlighet? 

 

Det finns inga rosa glasögon här, och mycket få likheter med barndomens hästböcker. Socialrealism är bara förnamnet. Och när krisen kommer är det das för alla att komma samman och inse hur mycket de egentligen har gemensamt, och vad de måste plocka fram för resurser för att lösa situationen – på liv och död. 

 

Mycket fin och välskriven relationsroman. Hästarna och stallivet är en extra krydda. Jag har ju funderat pmycket på det här med att det är viktigt att tänka på att alla har sina olika anledningarna till att de är som de är och gör som de gör, och det blir mycket tydligt i denna roman. 

 

När jag såg detta ämne hos Lyran visste jag genast vilka mina svar skulle bli. Men när jag sökte i bloggen inser jag att jag inte har recenserat någon av böckerna jag tänkte på här! Men det är inget att göra åt – de är väl vad man får lov att kalla klassiker, så det finns mycket att läsa om dem annorstädes ändå.

 

Temat för veckan är alltså Män som skriver om kvinnor. Jag har valt tre specifika böcker, men man kan med fördel titta på deras andra alster också.

 

 

 

Veckans Smakebit kommer ur en bok som jag tänkt läsa i 15 år, ungefär. Jag är ganska säker på att jag fick den i present när jag fyllde arton år… Men bättre sent än aldrig. Jag läser alltså Kallocain av Karin Boye.

 

 

Huvudpersonen i romanen, Lisa, är inte en särskilt trevlig person. Hon är manipulativ, ljuger och hittar på och behandlar inte sin omgivning särskilt väl. Men underligt nog får man mer och mer empati med Lisa boken igenom, även om jag väl egentligen inte tycker att hon förändras något särskilt.

 

Hon kommer från en ytterst dysfunktionell famlj, bland annat med en storasyster som är svårt förståndshandikappad och bor på sjukhus. När hon ramlar ut genom ett fönster på fjärde våningen ställs det mesta på huvudet.

 

För mig handlar Lisa för själen  mycket om det här som är så viktigt – att man måste tänka på att alla har olika förutsättningar och olika anledningar till att vara som de är. Jag är själv expert på att bli irriterad på folk som är på olika sätt som jag inte gillar, men jag har blivit bättre på att tänka på att alla är olika och alla har sina egna problem och bakgrunder. Det kanske finns en högst acceptabel förklaring till att killen bredvid mig på fiket måste prata sådär högt, eller till att någon på en arbetsplats uppför sig så oberäkneligt. Jag vet inte, och ibland finns det inte tid eller utrymme att ta reda på det, och då borde jag ju verkligen inte vara irriterad. Eller hur?

 

Jag vet inte. På något sätt gillar jag Lisa, även om jag är glad att jag inte har någon som henne i min omgivning. Hon lever på något vis utanför alla gränser och ramar och vore nog ganska tröttsam att ha i kompisgänget…

 

Nu var det alltså dags för Konsten att tala med en änkling.  

 

Doug är tjugonio år och nybliven änkling. Hans älskade Hailey – som han gifte sig med trots att hon var elva år äldre och bodde ute i commuter ville –  dog i en flygolycka, och nu är han ensam kvar i Westchester. Ja, tillsammans med Haileys stökige tonårsson Russ, då. Som inte kommer överens med sin pappa, men det funkar inte riktigt att bo hos Doug eftersom Doug spenderar dagarna med att dricka för mycket och kasta saker på kaninerna i trädgården.

 

Men in kommer tvillingsystern Claire, så det skräller om det, och hon är beslutsam – nu får det vara nog. Ett år har gått och Doug har gjort sörjande ttill en konstform. Nu får det räcka.

 

Sentimentalt? Nej, inte så farligt. Inte mer än lagom, kan man säga. Klart att vissa bitar är förskräckligt sorgliga, det går ju inte riktigt att komma ifrån i sammanhanget – men met av allt är det väldigt roligt, poignant och oerhört välskrivet. Jag älskar Troppers sätt att karaktärisera, och han har en fantastisk förmåga att sätta ord på abstrakta känslor.

 

Precis som i de tidigare böckerna är bifigurerna också väldigt välarbetade. Det är egentligen ingen som vara fladdrar förbi i bakgrunden utan att ha någon särskild mening, alla spelar roll.

 

Jag kan aldrig låta bli att jämföra författares verk med deras övriga, men jag kan absolut inte välja någon favorit bland Troppers böcker hittills. Och jag är glad att jag ännu bara läst tre av sex – det finns mycket Tropper kvar att avnjuta!

 

 

 

Och vet ni vad? Den är jättebra. Så realistisk som någonting med familjen Andersson i kan vara. Jag har ju varit i Ullared fler gånger än de flesta tack vare att halva släkten kommer 14 km därifrån och jag har spenderat många somrar i närområdet. Därför har jag ett alldeles särskilt band till Ullared, som kanske inte enbart har med shoppingfrosseri att göra. Det är trevligt att läsa om Ullared i skönlitteraturen!

 

Jag behöver kanske inte gå in sådär jättemycket på handlingen… familjen stannar och äter hamburgare på vägen från Glimmerdagg och Sune träffar en flicka som han tänker att han ska tjusa. Självklart ska den familjen också vidare till Det Stora Gula Varuhuset, och på den vägen är det.

 

Naturligtvis är Ola-Conny och Morgan med på ett hörn.

 

Detta är troligen den första Sune-bok jag läst sedan Peter Haber, Carina Lidbom, Andreas Hoffer och Gabriel Odenhammar agerade familjen Andersson på TV (sorry, men storasyrran Anna gör bara inte lika stort intryck som de andra) – och man kan ju inte säga annat än att SVT lyckades exceptionellt med castingen där för det är  dessa skådespelare jag ser framför mig när jag läser. Och det är definitivt inte negativt.

 

Och även här noterar jag hur skickliga författarna är på att hålla ihop handling, familjeförhållanden och saker som skett tidigare i serien. Det är lätt att glömma småsaker, men det gör de inte. Allting stämmer och fogas ihop på ett jättebra sätt.

 

Om jag tänker läsa mer Sune? Ja, för sjutton, visst tänker jag det! Utmärkt underhållning i en halvtimme-trekvart eller så, inte tu tal om saken.

 

Jag läste om Hjärtans fröjd  och The return of Hjärtans Fröjd  för några år sedan, och kanske skulle jag ha läst dem – och Anarkai – innan Ett annat sätt att vara ung för att få lite ordning på allting. Men nu gjorde jag inte det för jag visste inte att det skulle ha varit relevant – så det får gå bra ändå.

 

Slutet kommer först. Vi vet att två unga män kommer att mötas på en gata. Vi vet att en av dem kommer att dö.

 

Sedan hoppar vi sex månader tillbaka i historien – hem till Hannah, med H, som är sjutton år och bor i Malmö. Hon är trött på att försöka vara ungdom, och vill mest skriva dikter och nå ut till folk.

 

Hon stiftar några nya bekantskaper. Per Nosslin, gymnasieläraren som dyker upp på de mest oväntade platser. Lilla Milena och hennes storebror Eldin som inte kan simma. Och så den snälle skinnskallen Andreas, som inte är nazist.

 

Och så börjar hon få läskiga telefonsamtal på nätterna…

 

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Den är hyllad vitt och brett för att den är så oerhört fantastisk, och isåfall är det nog något jag inte riktigt förstås, för jag tycker inte att den är fantastisk. Dock helt okej och ganska intressant.

 

Kanske är jag för gammal? Men jag kan ju fortfarande ha behållning av Suneböckerna, så det tror jag inte. Kanske passar den helt enkelt inte mig. Men det gör ingenting. Jag tänkte förresten läsa Anarkai  och  Du och du och du  inom kort – kanske får det mig att förstå denna bättre?

 

Jag behöver egentligen inte skriva så mycket – men detta är alltså berättelsen om en nybliven singelpingla och tillika småbarnsmamma, som bestämt sig för att sluta sörja sin skilsmässa och ge sig ut i allt det där härliga igen.

 

Härliga var ordet. Hannah Widell är härlig – men hon är också en grav missbrukare av ordet ”härligt” i alla dess former. Men jag köper det, det är okej. Det finns garanterat massor av ord som jag missbrukar i bloggen och inte tänker på! Hade detta varit en korrekturläst roman, så att säga, hade jag naturligtvis blivit vansinnig.

 

Det är hur som helst härlig läsning, absolut. Myskvällar med makaroner och glam med cocktails och bortamatcher om vartannat. Lättläst och lättsmält – ingenting som kommer att stanna i hjärnan direkt, men jag kan tänka mig att det hade gjort det om jag kunde identifiera mig mer med ”huvudpersonen” – jag är ju varken skild eller förälder.

 

Hannah är en bra förebild för alla och envar och har så varit sedan hon blev känd på mediascenen – jag gillar henne skarpt, även om jag tyckte att The Golden Year var ba’ för mycket och sällan orkar lyssna klart på hela Fredagspodden. Så!

 

Och det var en ganska väl använd timme tycker jag. Och inte krävde den någon större koncentration heller. Det är ju inte direkt Nobelprisvarning på de här böckerna.

 

Men de är roliga. Fantastiskt roliga på sina ställen, till och med. Naturligvis är de grabbiga så det stänker om det, men det får liksom vara.

 

Ja. Jag behöver egentligen inte berätta så mycket. Bert, Åke och Lill-Erik ger sig in i den sociala mediavärlden. Ja, det gör även deras andra kompisar. Och Berts mamma och pappa och mormor, förstås. Det är dråpligt, ängsligt och tidsaktuellt så det står härliga till, och man skrattar kanske inte högt men nog fnissar man till ett par tre gånger. Föräldrarna och mormor är förstås absolut roligast.

 

Något jag tänker på är förresten att Jacobsson och Olsson är väldigt bra på att hålla ordning på alla sina karaktärer – det finns trots allt uppåt trettio böcker i serien. Men de har koll på vem som är vem, vem som är släkt med vem och hur de är och vilka de varit tillsammans med och sådant. Det finns författare som verkar glömma av sina persongallerier även när de bara skrivit ett par tre böcker och det tycker jag är väl nonchalant och slött. Men här är kusinerna på rätt sida och heter rätt saker och ja, ni fattar.

 

Förvånansvärt bra kvalité för att vara något av en massproduktion, om ni frågar mig. Jag hade roligt – och har sparat några fler Bert- och Suneböcker i min bokhylla på Nextory. Ja, en av dem har jag redan läst förresten, mer om den snart!

 

Och jag blev inte besviken på En sannolik historia  heller, även om den är ganska annorlunda mot de andra. Det där med spänningen, som är så väldigt Alvtegen, finns inte alls med här. Detta är en väldigt fin roman, helt utan spänningsmoment, får jag lov att säga.

 

Helena är lite över fyrtio, och driver ett hotell någonstans i Norrland där hon bor tillsammans med tonårsdottern Emelie. Hotellet var menat att limma ihop det trasiga förhållandet med exmaken, men det fungerade inte alls och nu är de ensamma kvar med de knepiga grannarna – Anna-Karin, som jobbar extra på hotellet vid behov, och hennes bror och svägerska som bor grannar. Helena är ganska skör efter skilsmässan, och jobbar hårt på att samla sig igen.

 

Anders är ganska jämngammal med Helena, men har ett helt annorlunda liv. Han har varit en mycket framgångsrik affärsman som samlat miljoner på hög i sitt investmentbolag, men när han drar sig tillbaka börjar han istället köpa upp samlarobjekt. Saker som tillhört berömda personer. Han har bland annat en klocka som tillhört Einstein, som främst agerar som någon sorts rebellion mot fadern som inte trodde på kvantfysik. Och nu har han fått nys om att legendariska Lucy, George Harrisons gitarr som Eric Clapton spelade solot i While my guitar gently weeps på, finns under en säng i Sundsvallstrakten. Men på väg hem till gubben som sägs ha den råkar han ut för en olycka – eller möjligtvis ett misslyckat självmordsförsök – och efter sjukhusvistelsen hamnar han på Helenas hotell.

 

Han ska bara bli där en natt, är det tänkt – men när hon erbjuder honom måleriarbete hoppar han på chansen. Och de två bygger upp ett väldigt speciellt band emellan sig.

 

Någon säger att detta är en banal roman. Någon recensent ansåg att den är så pekoral att den är årets roligaste bok. Men jag håller inte med! Det är en finstämd roman om vardag och möten mellan människor. Vad kan vara mer aktuellt, relevant och vackert? Fin och välskriven dialog med massor av tänkvärdheter.

 

Jag gillar Alvtegen så skarpt att det nästan är farligt. Många tummar upp från mig!