Kategori: Litteratur

Ännu en krönikesamling från en bloggare som jag har skrattat åt i många år – underbara Hillevi Wahl – En fuskmammas bekännelser – Det första året! Oj oj oj. Farao vad rolig den är. Går liksom inte att recensera en krönikesamling, så jag skriver av baksidestexten istället, jag vet inte vad mer jag kan säga förutom att jag hoppas att alla läser Hillevis blogg för hon är inte bara rolig, hon är klok också, och har skrivit två romaner om sin uppväxt – Kärleksbarnet och Hungerflickan, som är djupt gripande och viktiga, och en om träning som jag inte kommer ihåg vad den heter nu.

Så!

”Modern är en fuskmamma. Hon är 38 år och har just fått barn. Men hon har ingen aning om vad man ska göra med en liten bebis. Så hon fuskar. Å det grövsta. Hennes enda rutin består i att äta kladdkaka på samma tid och plats varje dag. Däremellan gör hon fältstudier bland gullegullmammorna på babybio och i bvc-gruppen – och i babypoolen på Kanarieöarna. Det är ruggiga historier. Hugaligen. Men hon får mycket att tänka på. Som varför alla tanter ger barnet fingret på bussen. Och hon undrar generellt varför man ska ha sex när man inte har fått sova på nio och en halv månad?”

Krönikorna blandas med lite mammatips, något recept på korv stroganoff, länkar, citat och lite statistik. Bland annat. Det är rätt kul, även om det kanske inte alltid är så relevant för undertecknad 🙂 Hillevi har dessutom sjukt mycket självdistans, hon skäms liksom inte för något, hon skriver om alltifrån godisfrosseri till att hon pruttar i takt när hon promenerar. Självdistans är ungefär det roligaste jag vet, och Hillevi sätter huvudet på spiken.

Jag ska beställa de följande böckerna, tror det är två eller tre till, på biblioteket så fort jag kommer till jobbet på måndag! Eller okej, på lunchen. ((Ja ja, jag vet att det är torsdag nu. ;)))

Caroline Engvalls 14 år till salu är en sjukt viktig bok. Otroligt viktig. Alla borde läsa den.

Tessan är som titeln avslöjar 14 år. Bor i en liten stad i östra Mellansverige. Håller på med hästar och är duktig i skolan. Har en rätt mysig familj, allt sådär… bra.

Så blir hon våldtagen. Och den händelsen förstör hennes självförtroende totalt. Tillsammans med en kompis halkar hon in i internetprostitution och innan hon vet ordet av hamnar hon i en fruktansvärt ond cirkel. Kompisen lägger av, men Tessan fortsätter på egen hand. Hon straffar sig själv genom att sälja sin kropp, hon bryr sig inte ens om pengarna, sedlarna eldar hon upp i skogen. Hon flyttar för att slippa männen, men de hittar henne, hotar henne, misshandlar henne. Den värsta av alla? Hennes systers kille. Han hotar med att berätta för familjen vad hon håller på med om hon inte gör allt han säger till henne. Så det gör hon.

Detta är alltså en helt sann historia ur vår tid. Tessan är förmodligen ganska jämngammal med mig, om man tänker på popkulturreferenser till t.ex Hanson och Tre Kronor. Även om jag måste flika in att jag inte tror att referenserna alltid riktigt stämmer överens, men det är väl inte hela världen. Bara en typisk sak som jag reagerar på, kan inte hjälpa att jag är en obotlig pedant.

Hur som helst. Läs läs läs! Tonåringar ska läsa den, föräldrar ska läsa den och alla mittemellan och över ska också läsa den. Den är hemsk och man mår illa och vill gråta vid vissa bitar. Språket är bristfälligt på sina ställen, men ämnet är viktigare än texten, så att säga, i detta fallet.

Läste Svinalängorna någon gång förra året och tyckte väl att den var bra, om än full av misär. Detta är också misär. Väldigt mycket misär. Och samhällskritik förstås. Väldigt mycket samhällskritik.

Men det är en bra och viktig bok, det är det. Tror de flesta kan lära sig en hel del av att läsa den. Om samhället, om droger, om familj och om kärlek.

Fast biten jag tyckte allra mest om var när huvudpersonen, Anni, jobbar i ett HIV-team på häktet i Göteborg. Otroligt intressant och jag undrar om det är så det går till på riktigt. Är ju en sucker för fängelseskildringar och sådär, så det var mer intressant för mig än hela droggrejen faktiskt.

Fast jo, jag tycker att man ska läsa denna. Gör det om du kommer över den. Jag skulle inte läsa om den för det behövs liksom inte, men jag tycker att det är en bra bok.

Dock – och detta är viktigt för mig – är språket så jävla asjobbigt. Bitar som liksom ska vara en stream of consciousness blir bara… ramsiga och tjatiga på något sätt. Så fort jag fick syn på ett stycke där orden bara följde på varann utan struktur eller skiljetecken hoppade jag över hela alltet. Jag kan inte med sådant. Joyce visste kanske vad han gjorde, men Alakoski är inte slipad nog som skribent för att göra det utan att det blir lite stiliserat och lite för… mycket.

Egentligen vill jag inte baka ihop dessa tre, men jag liksom måste göra det för jag läste alla tre på mindre än två dygn och skulle inte kunna säga vilken krönika / kåseri finns i vilken bok.

Och inte blir det mycket till recension heller. Martina Haag är sjukt rolig, men även så otroligt varm och känslosam. Eftersom jag har varit kär i Erik Haag sedan han gjorde Sommarmorgon någon gång på nittiotalet med sin syrra och kaninhoppning så är det väldigt roligt att läsa om hur han är hemmavid också.

En sak skrattade jag riktigt HÖGT åt. På bussen, förstås – jag tror det var i Martinakoden. Hon har gjort någonting, ”men Erik är för upptagen med att inte ställa in smöret för att märka det” – så underbart formulerat! Men jag skrattade många fler gånger också. Oj oj oj.

Jag är på en liten kåseri- och krönikebok-kick för tillfället som jag sagt tidigare, så det blir lite sådana här korta inlägg. Kan ju inte riktigt recensera sådant. Men jag kan säga att Martinas språk är underbart och att det verkar väldigt roligt hemma hos Haags och även att hon är så jäkla snygg. Ser jag hälften så bra ut när jag är 47 som hon gör så är jag för evigt lycklig.

Och så älskar jag att en av deras hundar heter Hjortfot. Haha.

Och så vill jag även säga att romanerna Underbar och älskad av alla och I en annan del av Bromma är löjligt bra, och att jag ska läsa Hälsning från Missångerträsk så fort jag är klar med Hillevi Wahls första fuskmamma-bok och 14 år till salu som jag håller på med nu. Simultanläsning, jajamensan.

Dotter önskas är välskriven. Absolut. Katerina Janouch är en språkkonstnärinna, det blir sällan banalt eller alltför upprepande ((förutom det fysiska verbet ”älska”)) utan det flyter och känns intelligent. Dock vet jag inte om jag tycker att huvudpersonen Helena känns särskilt intelligent, och jag vet inte riktigt om jag tycker att historien och vissa bitar ur handlingen egentligen hör ihop överhuvudtaget. Nej, faktiskt inte.

Alltså. Det är en bra bok. Jag ska inte säga något annat för då vore jag orättvis. MEN – jag tror att den tilltalar andra målgrupper betydligt mer. Jag är inte ens i närheten av att vara mamma eller på väg att bli mamma, och jag kan inte identifiera mig med huvudpersonen. Det måste man ju visserligen inte göra för att en bok ska vara bra, jag kan inte påstå att jag identifierar mig något särskilt med Raskolnikov eller Madame Bovary, men detta känns väldigt distant. Jag undrar om det inte har med saken att göra.

Skulle jag läsa om den? Nepp. Skulle jag rekommendera den till andra? Ja, det skulle jag faktiskt. Jag vet inte om jag varit i fel sinnesstämning för att försöka förstå mig på den, men vissa saker kändes så himla lösryckta och jag kunde inte för mitt liv förstå varför det gick till på det viset.

För mig blir detta en trea tack vare språk och formulering. Jag är lite besviken för jag tyckte att både Anhörig och Bedragen av Janouch var underbart bra, och har läst om båda ett par gånger om – men kanske ska man vara lite mer stadgad och kanske till och med lite äldre än jag för att fullt uppskatta Dotter önskas. Det blev för mycket. Plus att den är extremt förutsägbar. Och för lång. Vissa bitar är så utdragna att det är helt oförståeligt varför de finns med alls, för ingenting händer för att flytta historian framåt. Alls. ((Och där ser man – ännu en bok där det fysiska verbet älska används aaaalldeles för ofta. Två på en vecka är grovt.))

Katarina Mazetti har vi pratat om tidigare. Många gånger. Enda felet hon gör är att hon använder frasen ”vi älskar bra ihop”. Hon är så otroligt rolig, hennes böcker innehåller verkligen *allt*. Inklusive Tarzans Tårar. Jag läste den för många herrans år sedan och minns att jag tyckte om den då, men jag tror inte att jag kunde ta den till mig helt och hållet när jag var såpass mycket yngre.

Hur som helst. Tarzan (eller Mariana) är en fattig tvåbarnsmamma i mitten på trettioårsåldern som är timvikarie i bild på högstadieskolor. Barnens pappa är inte direkt närvarande – varken i deras liv eller i någon sorts ”normal” sfär. Janne är knappa trettio, framgångsrik och med gott om pengar. Tarzan och Janne träffas under lite underliga omständigheter på en strand under en semesterhelg vilket sätter igång en väldigt intressant historia om kärlek, vänskap, familj, psykisk ohälsa, ångest, fattigdom, missförstånd – och en hel massa gapskratt.

Särskilt skrattar jag åt kapitlen som är berättade av Marianas barn, Bella och Billy. De är skrivna på barnspråk med inbyggda missförstånd och naiva funderingar och är verkligen helt oslagbara.

Läs läs läs! 4½ får den nog av mig. Ja, det kör vi på.

Fick syn på denna på sjudagarshyllan på biblioteket i måndags och kunde ju omöjligt motstå. Jag älskar Dawn French, både det hon har skrivit till Absolutely Fabulous och hennes underbara karaktär Geraldine i The Vicar of Dibley, så det var väl självklart att jag skulle läsa hennes roman!

Som… jag hade väntat mig att skratta åt flera gånger per sida. Jag skrattade nog bara högt max fyra-fem gånger, faktiskt. Den är bra, och ganska rolig, även om jag önskar att jag hade läst den på engelska för översättningen var om än helt okej, lite fattig.

Berättelsen kommer främst ifrån antingen Mo, mamman i familjen, Dora, tonårsdottern, eller Peter (som kallar sig Oscar), tonårssonen. Det är någon sorts… familjedrama med lite underliga twistar och svängar i historien. Största behållningen för mig är mormor Pamela och tonårssonen, som tror att Oscar Wildes ande lever genom honom, som skriver högtravande språk, startar små sektiga grupper med sina vänner, blir kär i sin mammas arbetskamrat som i sin tur… nej, läs själva. Den är värd ett par dagar, längre tid tar det inte. Oscar syr även rökrockar av gamla morgonrockar och hamnar ständigt i problem i skolan då han försöker spöka ut sin uniform så Wilde-esque som möjligt. Sjukt roliga partier, fast det blir lite VÄL högtravande ibland, det blir det visst det.

Men, tja, lätt värd ett par dagars läsning. Korta, enkla kapitel vilket gör den bra till bussresor eller lite läsning före läggdags typ. Får du tag i den på engelska så läs den så istället. Jag tror att särskilt Doras partier med mycket slang och tonårsuttryck osv. gör sig betydligt bättre på originalspråket. Tror inte att någon artonåring med självaktning skulle kalla Facebook för Fejan längre. Eller?

Jaja. 3+ får den men inte en smula mer!

Tja. Ibland orkar man inte med så mycket mer än barnböcker när man ligger vaken och bara väntar på nästa katastrof. Då är jag extra glad att jag fick en hel bärkasse med barnböcker från loppisar och second hand i julklapp för några år sedan. Hade mycket böcker som barn, men jag antar att vi liksom lånade Astrid Lindgren-böckerna och allt sånt av mina något äldre kusiner som bodde nära, för just sådant hade jag inte mycket. Men nu så!

Naturligtvis tänker jag inte skriva några recensioner av detta gäng, för de är knappast nyheter för någon, men jag tänkte kommentera på hur o-PK man tydligen var i början på femtiotalet. I Pysen, som var den första jag läste denna omgången, påstår urmakaren att han har en neger i butiken som han får sticka en gång i veckan för att få negerblod att polera klockor med. I Pip-Larssons Lilla O är katten ett negerbarn, i Bullerbyböckerna är det visst också väldigt spännande med negrer, och jo, för den delen Pippi också. Men det är ju vida känt.

Jag skrattar ganska gott åt det om jag ska vara ärlig, för det var ju verkligen inte fel att säga så då, det var helt accepterat. Jag har till exempel en mycket närstående som någon gång runt 1953 ryckte sin mamma i kappan i Konsum och väste ”Mamma! Var det ett neger?!” – vilket på grund av genusformen vandrat in i familjens folklore.

Det är rätt mycket annat att skratta högt åt också. Jag har alltid älskat Eva Bexells böcker om Anton och Morfar Prosten, och samlingsvolymen är ju bara guld. Anton adopterar lite hundar, vevar av sig ett halvt finger på konservöppnaren och jagar bålgetingar medan stackars morfar prosten får genomlida allt detta, samt ett och annat bus gjort av Antons storebror Carl också. Som när de leger vattenfall i prosten och prostinnans dubbelsäng. Och oj, vad arg han blir när Anton låser in sig i badrummet och leker med ”små röda små djur” – prostens efterlängtade kräftor!

Men han har ett hjärta av guld och detta är verkligen en av de bästa barnböckerna som finns. Lagom långa kapitel och roliga för både stora och små. Jag vet inte hur gammal man ska vara för att förstå sig på dem – och det finns rätt mycket vuxet språk och ironi invävt som barn förmodligen inte förstår alls förrän de blir lite större, vilket är extra roligt för vuxna.

Nu – grönt te och ett kex med överbliven Bavaria Blue!