Kategori: Litteratur

Här är mina nuvarande reservationer på biblioteket. Inga konstigheter ((förutom att Öster om Heden har stått på kö sedan jag fick mitt lånekort!))… förrän man tittar på återlämningsdatum för Natascha Kampuschs bok. Det kan väl inte rimligtvis vara så att den förväntas tillbaka 8:e oktober?

Får nog ta ett snack.

För övrigt mycket Viveca. Jag hade glömt av Killbacillen, Vad händer om man vänder på Paris? och Dadlar och dromedarer! Tekla och Ulle var ju mina favoriter i flera år.

9½ månad har jag haft men den har försvunnit i någon flytt eller något. Jag skrattade så jag fick kramp på riktigt när jag läste den första gången. Och Pocketkokboken har gått samma öde till mötes. Det är en så himla bra kokbok dock att jag tänker att jag ju kan låna den och skriva av lite recept. Det tar inte så lång tid. Skulle jag rekommendera en kokbok till någon, vem som helst, så vore det nog bannemig den. Och då har jag över 50 stycken i kökshyllan att välja på.

Och Hungerspelen bara måste man ju läsa nu, eller hur? Det är lite som Twilight – jag kunde liksom inte säga att jag var intresserad av populärkultur utan att ha läst Twilight! Och lite samma med Harry Potter-serien förstås.

På tal om Mr Potter finns det ett lite roligt interaktivt ”spel” ute nu ((som jag nämnde i förbifarten igår)) – bara betaversionen ännu, men om du gillar böckerna och / eller filmerna är det mycket möjligt att du tycker om Pottermore!

Jag har en bokrecension på lut, Tillsammans av Denise Rudberg, men jag hittade tredje boken i förrgår och tänkte att jag läser den först och kör ihop de tre till en. Läste även just ut Varför gråter inte Emma? som jag ska krafsa ner några rader om lite senare.

 

 

Någon tipsade mig om Caipirinha med döden av Maria Ernestam för några år sedan. Det tog mig lite tid, men när jag hittade den på någon pocketrea sög jag tag i den och praktiskt taget sög i mig den också. Herregud, vilken vansinnigt bra och galen roman! När jag hittade Busters öron sträckläste jag den också, och så kom jag över Kleopatras kam på bibban för ett litet tag sedan.

 

Och den är lika bra. Och galen. Vilken fantasi, det är helt otroligt!

 

Anna, Mari och Fredrik är vänner sedan länge med väldigt skilda förflutna. Alla har det lite krångligt på sitt vis, och tanken slår dem att starta ett företag tillsammans som kan ha användning av allas väldigt skilda erfarenheter – Kleopatras kam. De hyser in sig på Annas kafé på Söder i Stockholm och hjälper folk med allehanda besvär – deklarering och bokföring och matlagning och allt möjligt annat.

 

Och en dag traskar gamla Elsa in med en alldeles särskild önskan. Hon vill att de tre ska hjälpa henne ta död på hennes tyrann till man…

 

Läs läs läs läs läs okthxbai.

 

Blev tipsad om Christina Stiellis Jag älskar dig inte när jag tristessläste en massa gamla inlägg på Monas Universum, och kikade om den fanns på biblioteket – och det gjorde den minsann.

 

Lotten är i tidiga fyrtioårsåldern, gift med Per och med två små döttrar, Elin och Lisa. En dag berättar Per att han inte längre älskar Lotten. Och hennes liv faller i spillror. Hon får ta tjänstledigt från sitt jobb som lärare, och blir helt enkelt ganska galen av hela erfarenheten.

 

Jag kan inte säga så himla mycket mer, förutom att det är en mycket välskriven debutroman, och att den porträtterar något som måste liknas vid en mild psykos på ett väldigt trovärdigt vis. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet, det måste jag säga, men jag kan säga att språket är fantastiskt och att det finns många karaktärer ((Bosse!!)) som man bara blir totalt asförälskad i på en gång.

 

Rekommenderas!

 

Jag minns att jag läste Syskonkärlek av Katarina von Bredow någon gång på forntiden och tyckte att den var väldigt… mycket.

 

Det är den nu också. Amanda, sjutton år, blir kär i sin storebror Ludvig, arton år. Och känslorna är ömsesidiga. Och det… leder dit det leder, efter mycket om och men. De inleder ett sexuellt förhållande på bådas villkor – men blir efter ett tag påkomna av en granne på landet och deras mamma får reda på vad som hänt. Syskonen blir separerade – Ludvig skickas upp till en släkting i Norrland för att jobba på hans målarfirma, Amanda blir kvar i stan med mamma.

 

Det är en helt vansinnigt stark skildring av sådant som man väl praktiskt taget tror inte finns. Förbjuden kärlek, kanske mer förbjuden än nästan någon annan kärlek.

 

Det är, som sagt, mycket. Och lite äckligt av och till, det är det. Men det är en väldigt bra bok, som får en att tänka och som påverkar en ett bra tag efter att den fysiska läsupplevelsen är avklarad.

 

Jag läste på baksidan av en av hennes andra böcker på biblioteket för ett litet tag sedan och det verkar som om von Bredow ”specialiserat sig” på att skriva om just den förbjudna kärleken. Och hon gör det för jävla bra också.

 

Uppföljaren till Vecka 36 av Sofie Sarenbrant, Istället för dig, utspelar sig sexton år efter att Agnes Winter blir kidnappad i det lilla skånska fiskeläget Brantevik.

 

Tyvärr kan jag inte ens sammanfatta handlingen här utan att förstöra Vecka 36 för de som inte ännu läst den – det är helt omöjligt. Men vi får återse flera av karaktärerna i första boken, om än ett bra tag senare – både sådana vi tycker om och kanske tycker lite mindre om.

 

Sarenbrant är en riktig begåvning. Det är superspännande hela tiden, berättaren är på sätt och vis allvetande men ändå inte – man kanske kan gissa sig till ett och annat, men inte mycket.

 

Dock måste jag säga att denna romanen är rätt hopplös att läsa som fristående. Det står ”fristående fortsättning” på baksidan, men det håller jag inte med om. Man ska ha lite koll ändå när man läser deckare tycker jag, det kan inte bara vara någon som plötsligt dyker upp och har massor av historia från en tidigare bok som tar gigantisk plats i berättelsen, det blir för stökigt och hoppigt. Men det gör då sannerligen ingenting att den funkar bäst i kombination med Vecka 36 – jag vill bara varna för att läsa denna först!

Loranga, Masarin och Dartanjang alltså. Herreminje. Ännu en gång är det fantastiska Barbro Lindgren som varit framme – men man kan inte låta bli att undra vilka hippiepreparat den goda Barbro hade intagit 1969 och 1971 när den första boken, just Loranga, Masarin och Dartanjang, och uppföljaren Loranga! Loranga! kom ut. Milde himmel.

 

Så. Loranga bor med sin son Masarin på en gård med sju hus. I vedboden bor Lorangas pappa Dartanjang, och ute i skogen i en tall bor Dartanjangs väldigt gamla morfar, som mest gal som en gök – men gillar pilsner.

 

På sophögen bor deras tama giraff och transportmedel, på gårdsplan står ett antal skrotoplar, och giraffen har käkat upp taket på garaget, så den är nu swimmingpool eftersom det regnat in så mycket. Dartanjang skriver mest tabeller och känner sig väldigt sjuk, det är mycket svallningar i knäna, men varannan dag ungefär tror han att han är någon helt annan. Målarmästare Pettersson, till exempel, och Doktor Janson.

 

Loranga går klädd i en storblommig morgonrock för det mesta, och oftast har han sin finaste tehuva på skulten. Masarin är en helt vanlig liten pojke med tjocka kinder som är väldigt förtjust i bullar. Dartanjangs morfar tycker att han kanske borde gå i skolan, men det tycker Loranga är nonsens. Loranga tycker om att lyssna på popmusik på högsta volym, och sjunger gärna med också.

 

En dag flyttar tiotals tigrar in i ladan, vilket visar sig vara väldigt krångligt då de måste rida på giraffen till korvgubben och köpa tusen korvar på kredit. Och en annan dag kommer Gustav på besök från fängelset där han arbetar som tjyv.

 

Loranga får röda hund vid ett tillfälle – vilket sammanfaller med en dag då Dartanjang tror att han är hund – och Masarin får ett fasligt sjå med att undvika att de biter honom i benen. De anordnar även världsmästerskap och bygger olika banor över hela gården – inklusive en hockeyplan, där de spelar med sopkvastar och gamla apelsiner.

 

Med andra ord är detta rätt hysteriskt roligt men även bara allmänt… hysteriskt. Och alldeles, alldeles underbart.

 

((Bild från Google Images, direktlänken fungerade inte))

 

Läste ju Barbro Lindgrens Jättehemligt-trilogi häromsistens och kom på att jag var ju tvungen att läsa böckerna om Sparvel också! Lilla Sparvel, Stora Sparvel och Bara Sparvel finns i en samlingsvolym som heter Boken om Sparvel, och är uppenbarligen också självbiografiska. Jag minns att jag läste dem en miljon gånger ungefär som barn, och de är lika njutbara nu – och ännu roligare, för man förstår så mycket mer av vad vuxna säger och sådär.

 

Här åks det dockvagn till moster (fast det var inte så lyckat, kanske), umgås med Barnfarbrorn (som vi väl nu förstår är något av en pedofil), aktar sig för blottare, åker till mormor i Kalmar och hälsar på tanter, lär sig spela piano men fixar inte riktigt det här med lektioner, och det blir inte lättare när Sparveln börjar skolan.

 

Och så umgås Sparvel med en ”dåre” från Beckomberga. Snälle Janne. Och det verkar väl faktiskt som om Janne egentligen inte är någon dåre, men han har uppenbarligen haft en mycket svår barndom och har liksom hamnat på mentalsjukhus då ingen visste vart de skulle göra av honom som tonåring. Det var här som jag minns det där om nallen Målle som jag skrev om för ett tag sedan – jag hade rört ihop det med Sparvelns egen pappa, det var väl ändå tjugo år sedan jag läste dem sist – då Jannehade gjort något dumt när han var liten och hans pappa eldade upp hans lilla nalle som straff. Oj, vad det är sorgligt! Och det är sorgligt när Janne och Sparveln blir påkomna med att leka och Janne blir inlåst på heltid och sedan skickad till ett annat sinnessjukhus i Uppsala. Usch. Janne ÄR snäll, han är ingen äckelgubbe – men ingen är snäll mot honom, förutom Sparvel. Ingen alls.

 

Och det finns stor, stor glädje, och stor, stor sorg. Beskrivet ur ett barns perspektiv, så att ett barn kan förstå det.

 

Klassiska barnböcker som alla borde läsa, barn som vuxna. Som jag så ofta säger om barn- och ungdomsböcker – särskilt av Barbro Lindgren!

 

Jag skrev ju om Hillevi Wahls första krönikesamling häromsistens, och nu har jag läst Från fuskmamma till supermamma och Hjälp! Jag ska bli tvåbarnsmamma! också. Ännu en gång så har jag ju läst det allra mesta på bloggen, och ofta skrattat väldigt, väldigt gott – och det har jag gjort åt dessa två också. Hon är så himla rolig och formulerar sig så bra att man blir alldeles till dig.

 

Även denna blandas upp med bra citat, länktips, mammatips och annat – och det blir ju bara roligare och roligare.

 

Svårt att recensera krönikesamlingar som sagt – men detta är helt enkelt sjukt jävla asbra. Alla borde läsa Hillevi Wahl – både dessa fruktansvärt roliga samlingar som hennes betydligt mer allvarsamma – men lika välskrivna – självbiografiska romaner, Kärleksbarnet och Hungerflickan.

 

Det är dessutom superhäftigt att Hillevi nu, i mitten av yngre medelåldern, har börjat med militärträning, NMT, och blivit helt vansinnigt fit och duktig. Hon har skrivit en bok om det med som jag inte har läst då det inte riktigt är mitt intresseområde, men jag skulle gissa att för er som håller på med sådant – Sofia, till exempel – kan det vara en väldigt bra och säkerligen rolig inspirationskälla.

 

Har alltid haft ett hatkärleksförhållande till Ann Söderlund. Hon var rolig i Silikon med Ulrika Svensson på nittiotalet, och hennes blogg har alltid varit kul – jag tror att problemet jag har haft med henne är hennes otroligt utpräglade, sega Stockholmsdialekt. Det kryper lite i skinnet. Och jag minns att jag tyckte att hon var bra i Frida då det begav sig.

 

Men Men vi knullar ju ändå inte är asrolig. Lite Martina Haag möter Hillevi Wahl… sådär ärligt och oskämsigt. Vissa bitar känns inte så relevanta – jag och child rearing står inte så nära varandra – men det gör ingenting. Detta är ganska korta krönikor och/eller listor som man i många fall kan identifiera sig rätt bra med, så man förlorar ingenting på att skumma lite ifall det känns så.

 

Underhållande, snabb och vass med uttalad skärpa. Bra Ann!