Kategori: Litteratur

 

Har visst glömt att skriva om denna också efter läsandet ser det ut som? Vad konstigt, jag trodde att jag hade full koll – men det kanske var i mellanlandet mellan internet hemma och inte-rnet hemma. Hohoho.

 

((Nu upptäckte jag att jag har FYRA bokrecensioner som jag inte lagt upp ännu! En av dem var Ego woman. Jag visste att jag hade skrivit något om den förut!))

 

Hur som helst. Arbogamorden skedde ju när jag var i exil, och jag hörde väl egentligen inte så mycket om dem. Faktiskt. Läste nog inte så mycket svenska nyheter och hade inte alls fattat hur totalt galet det hela var förrän jag någon gång satte mig in i det hela lite grann. Så sjukt.

 

Detta är Emmas bok. Max och Sagas mamma. Som öppnade dörren för en främling en kväll. Tio minuter senare var hennes son och dotter ihjälslagna med en hammare.

 

Det är fruktansvärd läsning, men det är välskrivet och inkännande och – får man säga underhållande? Nej, det låter helt fel. Jag vet inte vad jag ska säga men jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Gripande kanske, man vill bara fortsätta.

 

Helt omöjligt att recensera något sånt här, naturligtvis, men jag kan väl säga att jag rekommenderar alla att läsa den. Helt… ja. Läs. Intressant och chockerande.

 

((Här hade jag skrivit ett sjukt långt och insiktsfullt inlägg. Och så dog datorn. Blev överlycklig när jag såg att Blogg.se sparat ett utkast… tyvärr bara titeln. Morrrr! Får se hur inspirerad jag blir till att skriva ett bra till…))

Okej. Jag hittade Ego woman i påskas på loppis, läste den på någon eftermiddag och tyckte om den – nu hittade jag Ego girl, föregångaren, på samma loppis igår kväll och läste den igår kväll när det var Downton Abbey-maraton på SVT1.

Jag har ju skrivit om Carolina Gynning förut – just det här med att jag missade hela Gynningfenomenet. Hörde ju namnet då och då förstås, men det var på ungefär samma vis som att jag trodde i flera år att Linda Rosing och Linda Bengtzing var samma person. Ingen ordning på allting.

Men jag tyckte ju att hon var kul i Privat, och har hört att Ego-böckerna är bra och kul, så jag slog till. 2:- liksom, det är väl ungefär ett tuggummi. Nä, inte riktigt. Anyway.

De är jävligt bra. Gynning är så rak och ärlig att det som skulle kunna ha uppfattats som skryt och skrävel av andra inte alls framstår på det viset. Hon berättar lika öppet om att hon gillar att ha gruppsex, om sina bröstoperationer och att hon ibland gillar att klä av sig naken inför folk, som hon berättar om matmissbruk, drogmissbruk, misshandel och psykisk ohälsa.

Jag tror att det är detta som gjorde att hon blev tonårstjejernas hjältinna. Det hon skriver är äkta. Hon hymlar inte med någonting, allt är där.

Hon är dessutom vansinnigt begåvad, smart och rolig. Och flummig på ett rätt härligt sätt. Hon liksom bara konstaterar att hon hade svårt att följa sin mammas ”order” som yngre för att hon i ett tidigare liv var sin mammas pappa. Inget konstigt med det tycker hon. Det är rätt mysigt som omväxling.

Jättekul dessutom att se tidiga bilder på henne! Jag minns Claudia-annonserna i Frida och Veckorevyn då det begav sig – det var ju hon!

Köp böckerna för 39:- på Adlibris nu – eller låna dem på biblioteket. Biblioteket rockar.

 

Jag måste säga att jag knappt minns Natascha Kampuschs försvinnande 1998. Och då var jag ju ändå relativt vuxen. Det kanske inte fick någon särskild publicitet? Jag var ju i England när Madeleine McCann försvann och det var ju gigantiskt, men det kanske inte var alls lika stort i Sverige? Och kanske Kampusch bara fick en notis i tidningen också? Det verkar ju som om österrikiska polisen glömde av henne rätt snabbt – eller utgick ifrån att hon var död. Det var väl först två år efter att hon flytt som hon dök upp i ”rampljuset” igen i och med Fritzl-historien.

 

Natascha Kampusch är alltså flickan som satt fången i en källare i åtta år och lyckades fly ifrån sin kidnappare. Hon skrev boken 3096 dagar efter fritagandet och beskriver däri sin barndom, tiden i fångenskap och sin flykt. Det finns ju inget att recensera egentligen. Språket flyter på, översättningen är nog rätt bra, men det finns en faslig massa frågetecken. Det är ju en ryslig historia, men… det känns som om allting inte riktigt… stämmer.

 

Därför håller jag just nu på att läsa Allan Hall och Michael Leidigs Flickan i källaren, som granskar utredning och vittnesmål lite närmare. Det är inte det att jag inte ”tror” på Kampusch, det är bara… lite extra konstigt. Som om inte historien var konstig nog, liksom…

 

Så ja, det är en ryslig berättelse men tål nog att tittas lite extra på, det är min bedömning.

Beställde dessa och bar lyckligt hem dem från biblioteket igår – och först när jag kom hem kom jag på att jag hade ju missat en bok! Tuppenkuppen, som kommer mellan Killbacillen och Dadlar och dromedarer om jag inte minns fel – men strunt samma. Vi får ta det som det kommer. Jag skulle just säga att jag inte minns något av Tuppenkuppen, men nu gör jag plötsligt det, den utspelar sig i Göteborg och har med Konstmuséet att göra. Tror jag. Vi får se 🙂

Hur som!

 

Läste väl dessa böckerna någon sent på lågstadiet första gångerna skulle jag tro, och otaliga gånger efter det. Jag har alltid varit en omläsare.

 

Vi träffar Tekla och Ulle för första gången i Vad händer om man vänder på Paris? – de är snart tolv år och bor i Örgryte i Göteborg. Tekla bor med sin pappa Tommy, som är konstnär varannan vecka och vaktmästare på en tidning varannan. Han är trettiotre år och mycket söt, vilket resulterar i att det alltid springer en massa damer, a.k.a Drakar, efter honom. Ulle däremot bor med sina bråkiga föräldrar och bråkiga bröder i en liten lägenhet fjorton minuters promenad från Teklas hus.

 

I Vad händer om man vänder på Paris? får pappa Tommy ett konststipendium på tjugofemtusen kronor, och tar med sig Tekla för att bo i Paris i en månad våren i femman. ((Ja, 1980 kanske 25k räckte till det… ;)) och de träffar en hel radda intressanta människor, inklusive en skummis som förfalskar tavlor…

 

I Killbacillen åker Tekla och Ulle med Tommy till vackra Sydkoster under en månad på sommarlovet, för att besöka farmor och farfars sommarhus därute. Tyvärr blir farmor sjuk, men de har en fin sommar därute ändå, med TV-folk, killbaciller, segling och en faslig massa glass.

 

I Dadlar och dromedarer som utspelar sig under sommaren innan högstadiet blir det charter med Lyckoresor till Sousse i Tunisien och Ulle får följa med. Det är marknader och dromedarer och beduiner och tjusige Samir Svensson från Göteborg… och första lilla svartsjukedramat!

 

Som ni hör är det enkla böcker med lite äventyr här och där, lite spänning kanske och en hel del skratt. Viveca är och förblir en av mina favoriter, och som med så många ungdomsböcker finner jag att jag skrattar ännu mer nu som vuxen, när man förstås nyanseringar och annat bättre än man gjorde som barn. De är strålande som ”första kapitelböcker” – men jag är lite orolig för att dagens tweens inte riktigt skulle förstå hur bra de är – jag vet att jag tjatar om hur roligt jag tycker att det är att läsa om dagens ungdomar med SMS och FB och Twitter och allt vad det är, men jag är rädd att de äldre kommer att dateras.

 

De är hur som helst asbra och jättefina och jag kommer att sätta dem i händerna på mina ungar om jag får några. Om det fortfarande finns pappersböcker då alltså…

 

Recensionerna har varit blandade om Det borde finnas regler, men JohannaL på Bokhora gillade den så jag bestämde mig för att ställa mig i kö på den i alla fall – varför inte.

 

Och jag älskade den! Gud, den är fruktansvärt rolig. Skildringarna av fester och oförstående morsor och första fyllan och tankar runt sex och sånt är ju naturligtvis lika Janouch och Rudbergs, men sjutusen gånger roligare och mer realistiska. Jag tycker ju att det är superkul att läsa om folk som är hälften så gamla som jag, och det är extra roligt med alla dessa nyutkomna historier, där det finns Facebook och Spotify och SMS och allt sånt där som definitivt inte fanns när jag gick i åttan.

 

Är även smått förälskad i Mia och Mirjams kompis Karl, som är superintellektuell trots sina ringa ålder och definitivt är en sån som jag hade varit superkär i på högstadiet. Det var grav brist på sådana när jag gick i högstadiet kan jag säga, det var väl bara ett mycket litet fåtal killar som överhuvudtaget stod ut ifrån mängden, och inte nödvändigtvis på ett intellektuellt vis heller. Haha.

 

Detta är definitivt den bästa av alla dessa nyare ungdomsböcker som jag plöjt i år. Den är lika bra som Linas kvällsbok I & II (som jag förvisso inte läste för första gången i år), och det säger mycket. Och den är nog förbaskemig lika bra som Anita Eklund-Lykull också, fast på ett helt annat vis.

 

Vet ni vad – detta är en ny …och likväl rör hon sig (Charlotta Cederlöf). Den känns jäkligt äkta helt enkelt. Allt är inte guld och gröna skogar hela tiden, men det är levande.

Fint, bra, roligt, lagom mörkt och med kul språk. Någon recensent skrev att språket är ”klychigt” (sic!) för att det fogas in lite engelska ord här och där. Jag tror inte att det är klyschigt, jag är övertygad om att det förekommer i ungdomars språk – det gjorde det i alla fall när jag var i den åldern.

 

Under en sommarkurs i matlagning träffas Jakob, Alexander och Theresa. Det är Jakobs livliga mamma Coco som håller i kursen i deras jättestora Djurgårdsvilla. På Djurgården bor även Alexander med sin rika polerade familj, och Theresa som bor med sin härlige ströjobbande pappa på en husbåt i närheten. De tre är nog inte tippade att bli vänner, men det blir de förstås, särskilt som matlagningskursen måste avbrytas, och de spenderar resten av sommarlovet ihop, badande och solande och cyklande och gud vet vad. Men det finns hemligheter under ytan förstås, och saker och ting blir ju aldrig som man tänkt sig…

 

Samma tema fortsätter i alla tre böckerna, i andra boken bor Alexander på Falsterbo en period, och i tredje spenderar de alla tre sommaren på franska rivieran. Problem och liknande återkommer lite väl ofta kan jag tycka, men det är en  bra historia med välarbetade karaktärer. Men Rudbergs språk är ju som vanligt så otroligt dåligt att jag får krupp. Hennes chick-litböcker är ju likadana, historien är rätt okej men man vill bara DÖ av språket. Jag förstår verkligen inte hur hon blivit så stor. Men visst har jag flera av hennes böcker i hyllan, det har jag – för jag vill verkligen gilla henne. Egentligen. Det är så himla svårt bara när man stör sig på varannan mening. I bästa fall.

 

Men – absolut en bok för högstadiekids. Historien ÄR viktigare än språket, och i den åldern tror jag att historien verkligen är en riktig höjdare!

 

Kombinerar lite här, för jag plockade upp dessa båda då de nämns i Jonnas bok och jag blev nyfiken. Hon verkade ju gilla dem båda på lite olika sätt, och båda är väl på sina sätt klassiker… så why not.

 

Jag ska erkänna att det blev väldigt mycket skumläsning. Venusdeltat är ju otroligt vackert skriven, men jag har svårt för incestberättelser med svartmuskiga karlar över allt, så jag ba’… nä. En annan gång kanske.

 

Kerstin Thorvall är ju rätt rolig, så jag tänkte mig nog att detta skulle vara roligt på sitt sätt också, men det är en väldigt underlig blandning av mycket poetiskt språk i kontrast till mycket prosaiskt sådant, och det blev lite… fel. Faktiskt. Är inte särskilt pryd, verkligen inte, men det får finnas gränser. Största behållningen här var väl att jag fick sura lite över korrekturläsningen – eller är det någon här som varit i det västindiska området NottingHAM Hill i London? Eller det indiska området South Hall? Äsch, bagateller I know, men Jag minns alla mina älskare… kom faktiskt ut år 2000. Någon redaktör borde väl åtminstone se över texten?

 

Men jag tror faktiskt att vill man absolut läsa erotik så kan man hitta minst lika bra och mindre… svulstiga saker på nätet. Fast övertygad om den saken, faktiskt. Oortodoxt, man ska gilla Venusdeltat, men jag kanske bara inte var i rätt stämning, eller något.

 

Herregud vad jag har slarvat med bokbloggandet. Jag har i och för sig slarvat lite med läsandet också, sedan jag fick tillbaks mitt internet hemma. Det är alldeles för lätt att fastna vid datorn, men jag ska försöka skärpa till mig.

 

Sagas bok är tredje boken i Katerina Janouchs ungdomsboksserie – jag har redan skrivit om Amandas bok och Jonnas bok (men har lagt båda i fel kategori, slarv slarv!) och detta är då den naturliga uppföljaren om den tredje flickan i ”gänget”, som egentligen inte är något gäng för Saga är en tydlig outsider. Hon är den snygga tjejen i klassen, hon som alla nog egentligen vill vara men därför rackar ner på. Alla kallar henne hora, för hon hamnade i samma rum som två killar på en fest och då måste hon väl ha legat med dom? Eller?

 

Min favoritkaraktär i denna boken är Sagas storasyster som jag glömt namnet på nu för det var ett par månader sedan jag läste den och jag har för länge sedan lämnat tillbaks den. En sån storasyrra skulle alla ha. Och så handlar det såklart om Amanda och Jonna också, vissa händelser som vi redan läst om finns här berättade ur Sagas perspektiv, som inte nödvändigtvis stämmer så bra överens med det vi läst tidigare.

 

Bra igen av Katerina! Finns det någon som ska utbilda unga tjejer om viktiga saker så är det Katerina Janouch. Hurra för henne.

Älskar att hitta nya guldkorn i bloggvärlden och dagens är Bondmoran. Sjukt roligt. Berättelsen om katten som försöka bada i alla akvarierna krävde behärskning alltså…

Nu när du finns-Linda länkar till denna text om Dogge.

Mycket läsvärd. Och rörande.

Vi älskade Latin Kings när jag var i tidiga tonåren. Oj, vad bra Välkommen till förorten var! Och är fortfarande i ärlighetens namn.

Nu ska jag strax lassa upp drygt fyrtio hallongrottor i fikarummet. Så slipper jag baka på ett par år sen. 😉