Kategori: Litteratur

 

Rasmus, Pontus och Toker är definitivt – har jag förstått – inte en av Astrid Lindgrens mest kända böcker. Hon skrev filmmanuset 1956, och så kom boken ut först året därpå.

 

Notera att Rasmus i boken inte har något med Rasmus på Luffen eller Kalle Blomkvist och Rasmus. Astrid förklarar detta med att det är ju ett av våra vanligaste pojknamn. På femtiotalet? 😉

 

Anyway, jag läste denna som barn och fick den i en kasse med Astrid-böcker i julklapp för några år sedan och nu läste jag om den. Och drömde mardrömmar inatt, haha! 😀

 

Grejen är… detta är en sjukt rolig och söt bok, men den har en rätt spännande historia invävd också. Även om jag skrattar högt när Rasmus och Pontus ”svärmar” på gatan för att reta Rasmus storasyster och hennes pojkvän Joakim, så sitter man faktiskt lite på nålar under vissa segment också. Fast den är absolut inte för hemsk för en elva-tolvåring att läsa, det tycker jag inte. Det är bara jag som inte bör läsa halva nätterna!

 

Så, kommer du över den för en femma på loppis så köp och läs den, absolut. Du ångrar dig inte och du får garanterat flera goda skratt!

 

(Jag läste en annan bok från 1957 i samma veva, men den kommer att komma i ett gruppinlägg för jag kan inte med att skriva separata inlägg om alla korta böcker som dyker upp där.)

På toaletten i Hunnebo står ett gäng böcker med samlade kåserier av Gits Olsson och Torsten Ehrenmark – de flesta tror jag har kommit med i boklådor på auktioner.

 

Jag kommer inte ens ihåg vad alla jag plöjde (och nu vill jag påpeka att jag INTE satt på toaletten och läste sex-sju böcker, jag tog med dem upp på mitt rum!) heter, flera av dom Gits Olssons Bästa och så ett nummer… Ehrenmark tror jag en heter Ingenting att skratta åt och eventuellt en Roligare än såhär.

 

Det är inte så ofta jag fnissar högt när jag läser för mig själv, men det gör jag hela tiden i dessa. Särskilt Gits Olsson.

 

De flesta av hans kåserier utspelar sig på ”sommarön”, tillsammans med ett gäng gubbar som ställer till hyss. Jag kan inte komma ihåg allt, eller ens delar av allt just nu för jag är så himla trött, men det är så himla välskrivet. Lite reseberättelser också från tiden som journalist förstås… det mesta utspelar sig väl på 70-talet skulle jag tro, vilket gör det ännu roligare att läsa om speceriaffärer och flygmaskiner… sedan har han även uppfunnit den lite finare omskrivningen ”bajsonera”.

 

Ehrenmark är kanske lite extra rolig för mig, då mycket av det han skriver utspelar sig i Highgate och Muswell Hill i London, inte långt ifrån där min sista lägenhet låg – men mellan 55 och 61. Dock verkar det inte som om mycket har förändrats vad gäller standard och enkelhet att få tag på färsk dill…en rörande rolig bit är när de anländer till London innan sina möbler (vilket dock inte är Englands fel ;)) och det enda de har är sitt piano, så de får äta vid pianot första kvällen. Torsten och frugan stående och sönerna på pianolocket.

 

Det jag vill säga med detta lite röriga inlägg är att om ni ser något av dessa två herrar på loppis så är de väl värda några kronor. Mycket, mycket välskrivet.

 

Ten little niggers – ja, förlåt, men min utgåva heter faktiskt så, det är en brittisk tryckning från 1942 – men jag skrev ju om namnbytet häromsistens också, och jag vill gärna vara väldigt tydlig om att jag aldrig skulle använda orden nigger eller neger på allvar. Men nu heter den så, så det är inte så mycket att assietta om.

Hur som helst.

Detta är också ett Väjernfynd, otroligt nog, det brukar inte finnas så många utländska tryckningar där och detta var ju faktiskt ett riktigt fynd. Det är bara en pocketbok så det är inte så att den skulle kunna vara värd några särskilda pengar, men jag kan tänka mig att en Christie-entusiast skulle bli rätt sugen.

Har läst denna på svenska ett par tre gånger tidigare men som jag skrev häromsistens så har jag en tendens att glömma vem mördaren är. Det är en så rafflande historia att jag fortfarande ryser till då och då när jag läser, även om jag nu har lärt mig vem mördaren är 🙂

Så. Åtta personer blir inbjudna av Mr och Mrs U N Owen att spendera en sommarvecka på Nigger Island, vid Devons kust. Mr och Mrs Owen är inte på plats när de anländer, men de får reda på att Mr och Mrs Rogers som sköter herrgården där de ska bo kommer att ta hand om dem.

De tio äro (inklusive Mr & Mrs Rogers):
Domare Lawrence Wargrave
Vera Claythorne, ung guvernant och sekreterare
Philip Lombard, före detta soldat
Tony Marston, rikemansson
Mr Rogers, butler
Mrs Rogers, kokerska och hushållerska
General MacArthur, krigshjälte i WWI
Emily Brent, prim och proper religiös äldre dam
Dr Armstrong, jobbar på Harley Street
William Blore, före detta polis

När alla kommit fram och installerat sig upptäcker de under fördrinken till middagen att det i alla rum finns en inramad avskrift av dikten, eller barnkammarrimmet, Tio små negerpojkar – eller Ten little indians eller Ten little soldier boys, som den också heter.

”Ten little Soldier boys went out to dine;
One choked his little self and then there were nine.

Nine little Soldier boys sat up very late;
One overslept himself and then there were eight.

Eight little Soldier Boys travelling in Devon;
One said he’d stay there and then there were seven.

Seven little Soldier Boys chopping up sticks;
One chopped himself in halves and then there were six.

Six little Soldier Boys playing with a hive;
A bumblebee stung one and then there were five.

Five little Soldier Boys going in for law;
One got in Chancery and then there were four.

Four little Soldier Boys going out to sea;
A red herring swallowed one and then there were three.

Three little Soldier Boys walking in the zoo;
A big bear hugged one and then there were two.

Two Little Soldier Boys sitting in the sun;
One got frizzled up and then there was one.

One little Soldier Boy left all alone;
He went out and hanged himself and then there were none.”

(Versionen i boken är något annorlunda.)

Efter middagen första kvällen har Mr Rogers blivit ombedd av Mr Owen att sätta på en grammofonskiva. Den spelas upp – och därmed anklagas alla tio personerna i huset för mord. Mord som de aldrig blivit dömda för eller gjort bättring för – men nog är det mord.

 

Domare Wargrave har dömt en oskyldig man till hängning.Vera Claythorne lät en liten pojke som hon var guvernant åt drunkna för att komma åt hans farbror. Philip Lombard stal mat av en östafrikansk folkgrupp vilket ledde till att de svalt ihjäl. Tony Marston körde på två små barn i någon sorts fylle-hit-and-run. Mr och Mrs Rogers var tidigare i tjänst hos en gammal tant som skrev in dem i sitt testamente, och struntade i att ge henne medicin så att hon dog och de fick arvet. General MacArthur skickade sin frus älskare på ett självmordsbombningsuppdrag. Emily Brent drev sin tidigare hushållerska till självmord då hon blivit gravid utanför äktenskapet. Dr Armstrong blev ansvarig för en ung flickas död då han opererade henne efter att ha druckit alkohol. Mr Blore blev mutad till att sätta en oskyldig man på livstidsstraff, och mannen tog livet av sig i fängelset.

Samma kväll mördas två gäster. I slutet på veckan är alla tio döda. Morden har följt ramsan. Någon sätter i halsen, någon får en överdos av sömnmedicin, någon luras till att hänga sig…  Det finns dessutom ett bräde i vardagsrummet där det fanns tio figuriner i form av negerpojkar när gästerna kom. En efter en försvinner de.

Ingen har anlänt till eller lämnat ön. Ingen fanns på ön innan gästerna och Mr och Mrs Rogers kom dit.

Så… vem är mördaren?

Detta är en SÅ bra deckare, praktiskt taget optimal, otroligt smart som alltid när det gäller tant Agatha och jag blir nästan gråtfärdig när jag läser epilogen och postskriptet, på fullt allvar. Jag vet inte vad det är, det är ju inte direkt så att jag blir rörd, men det är något så oerhört… starkt, eller jag vet inte. Skulle jättegärna se pjäsen!

 

Jag beundrar Cecilia Hagen. Tycker att hon är en av de bättre journalisterna i sin generation, så när jag hittade Ellen Svenssons dagbok på loppisen i Väjern så snappade jag naturligtvis upp den. Som jag gör med det mesta där om något verkar ens halvintressant, för pocketböckerna kostar 2 spänn och de inbundna en femma. Oftast likställer jag ju kostnader som ändå är lite onödiga med annat jag kunde lägga pengar på men inte gör (gå på krogen till exempel, eller dyr mat eller resor osv.), men två kronor känner jag inte att jag behöver rättfärdiga, särskilt när det handlar om böcker. Och sådant som jag inte tänker läsa om får mamma ta med sig till jobbet och ställa i deras bytesbokhylla. Helt okej.

Så. Ja. Ellen Svensson är i femtioårsåldern, frånskild, bor med sina barn Sebastian och Matilda som är 22 och 18. Jobbar på damtidningen Eufemia, namngiven efter chefredaktören (hallå Amelia?) och… ja. Det är väl det. Boken är skriven i dagboksform, lite Bridget Jones-aktig med redovisningar av t.ex vinintag och annat. Minst två glas om dagen är Ellens mål.

Jag väntade mig att Ellen Svenssons dagbok skulle vara sådär gapskrattrolig, men det är den inte. Man fnissar till ibland, särskilt när Hagen på ett ställe skriver om sig själv i tredje person, sådant är kul ibland. Typ som Paul Auster, fast… inte.

Den är välskriven, det är den, språket är bra och handlingen helt okej, men den tilltalade mig inte riktigt ändå. Hade det inte varit för att jag hade en sömnlös natt och inte så mycket annat att läsa hade jag nog inte läst ut den.

Jag tror att det kan ha mycket att göra med att huvudpersonen är just i femtioårsåldern med vuxna barn, jag har svårt att identifiera mig med henne – men har rekommenderat den till mamma och tror att hon kanske kan tycka att den är underhållande på ett vis som jag inte riktigt kunde.

Och jag gillar Ellens attityd till livet, hon är full av tillförsikt och det är rätt skönt i kontrast med alla dessa frånskilda femtionågonting-kvinnor som tycker att livet är över för att man lever ensam och barnen är vuxna och så vidare. Så den får väl en trea av mig, kanske, en svag en. Tror dock mest att det beror på att jag är fel målgrupp.

Herregud. Jag har inte skrivit om en bok på snart två månader. Det värsta är väl att jag bara har tre eller möjligen fyra att ens skriva om… jag får skärpa till mig lite. Jag har massor att läsa, det har bara inte… blivit, antar jag. Och nu har jag fått totalt hjärnsläpp för jag läste ju något häromhelgen när jag sov över hos mamma och pappa, men vad sjutton var det? Och jag är säker på att jag blev klar med något sist jag var i Hunnebo också… får forska lite i det här.

 

Men gud, jag som hade sådan läsfart, 67 böcker 21 maj och nu bara ingenting. Jag är rätt redo för semester kan jag säga…