Kategori: Konst och kultur

Munsbitar och Monica Z

Jag ska inte bli långrandig idag – det för bli imorgon – men ikväll har jag sett Monica Z och Gud alltså. Helt underbar. Ljuvlig. Vacker. Allt! 

S hade gjort paleobollar på dadlar, cashewnötter, kakao och lakritspulver. Ja, och kokosolja och kokos. Vansinnigt goda. Hade kunnat vara chokladbollar any day. 

Nu – läggdags. Fantastisk helg! Så laddad för veckan. Sov gott! 

Kvinnan i guld

 

Jag har ju insett att jag faktiskt gillar film och bio – tänk vad underbart det är att man kan lära sig saker om sig själv även vid den mogna åldern av 24 33? Jag har liksom funnit någon sorts sinnesro som gör att jag absolut kan koppla av så lång tid som det tar att se en film – och njuta av att sjunka ner i en biofåtölj och bara ta in alla intryck, istället för att bli stressad av dem. Kan inte ens beskriva hur skönt det känns. 

 
Igår var det i alla fall dags för Kvinnan i guld – Woman in gold på originalspråk, föga förvånande. Jag är väldigt förtjust i Helen Mirren, och hon levererade ju sannerligen. Vilken alldeles enastående skådespelerska hon är – hon, Judi Dench och Maggie Smith gör mig alldeles ställd – så fantastiska. 
 
Här spelar Mirren en äldre kvinna boende i Los Angeles i slutet på 90-talet. Som ung, nygift kvinna flydde hon från nazisternas Wien tillsammans med sin make, operasångaren, som nu är död. Hon har fått reda på att lagarna har ändrats kring konstrestitution, och kontaktar sin väninnas son, Randy, som är advokat för att se om hon kan göra någonting för att få tillbaks sin familjs konst som nazisterna stal. Inte för pengarna – utan för att återvinna, eller restituera, sin familjs stolthet, ära och heder. 
 
Tavlan som ger filmen titeln är målad av Gustaf Klimt, och föreställde Marias älskade moster Adele som dog ung. Randy upptäcker att den är värd flera hundra miljoner dollar, vilket får honom att göra allt för att driva stämningen mot österrikiska staten, som har tavlorna på Galerie Belvedere i Wien. Och där börjar en alldeles oerhörd resa. Maria tar tjuren vid hornen och reser tillbaks till sin barn- och ungdomsstad – fast hon lovat sig själv att aldrig mer resa dit och möta demonerna hon bär på. 

 
Parallellt följer vi historien om hur Marias liv var i Wien, som lyckligt barn i en härlig familj, och som ung kvinna, mitt i starten av andra världskriget, bevittnande nazisternas framfärd i hennes älskade, vackra stad bland hennes älskade vänner och familj, som hon tvingas lämna för att göra den riskabla flykten till Amerika, via Köln. Oerhört rörande. 
 
Hela filmen är rörande. En stor stark hipster som satt nära mig i salongen grät mest av alla. Men den är även oerhört underhållande och gjord med en riktigt stor skopa humor. Mirren är fantastiskt rolig – mycket brittisk humor där, förpackad i den klassiska yiddische mamma-formen. Jag har aldrig sett Ryan Reynolds förutom i Buzzfeeds listor över snygga killar, typ – men han var också mycket bra. Katie Holmes dök upp i rollen som hans hustru Pam också – söt och charmig som alltid. Har hon överhuvudtaget åldrats sedan Dawsons Creek? 
 
Jag rekommenderar varmt att ni ser den. Riktigt finstämd och som sagt med den där tror jag nödvändiga humorn för att det inte ska bli för mycket och för pretentiöst. Toppen! 
 

Wednesday morning, 6am

Simon and Garfunkel var uppe Wednesday morning 3am, det är inte jag men jag vaknade fem. Ska på yoga efter jobbet så hoppar över morgonträningen och kör ett pass i samband med det istället. Sov så ruskigt dåligt inatt så det vore inte så särskilt produktivt att försöka köra en intensiv trekvart. Så jag messade lite med älsklings-Linda istället, och sånt. 
 
Det är mulet och räligt – men det betyder en bra sak, nämligen att jag kan ha långärmad klänning med fickor till passerkortet och därmed bära en av fina Camillas kreationer utan att fastna i allt och alla. 
 
 
Det står ”Colour my life with the chaos of trouble” – känner ni igen det? Ja, jag tänkte väl det. Camilla hittade texten som graffiti på en vägg i London och fotot har blivit halsband och nyckelringar! Så fint. 
 
 

A mile and a half on a bus takes a long time
The odour of old prison food takes a long time to pass you by
When you’ve been inside
Day upon day of this wandering gets you down
Nobody gives you a chance or a dollar in this old town

Hovering silence from you is a giveaway
Squalor and smoke’s not your style
“I don’t like this place”
We better go
Then I compare notes with your older sister
I am a lazy gett, she is as pure as the cold driven snow
She accepts my confession

What did you learn from your time in the solitary
Cell of your mind?
There was noises, distractions from anything good
And the old prison food
Colour my life with the chaos of trouble
Cause anything’s better than posh isolation
1 missed the bus
You were laid on your back
With the boy from the arab strap
With the boy from the arab strap

It’s something to speak of the way you are feeling
To crowds there assembled
Do you ever feel you have gone too far?
Everyone suffers in silence a burden
The man who drives minicabs down in Old Compton
The Asian man
With his love hate affair
With his racist clientele

A central location for you is a must as you stagger about making free with your lewd and lascivious boasts
We all know you are soft cause we’ve all seen you dancing
We all know you are hard cause we all saw you drinking from noon
Until noon again
You’re the boy with the filthy laugh
You’re the boy with the arab strap

Strapped to the table with suits from the shelter shop
Comic celebrity takes a back seat as the cigarette catches
And sets off the smoke alarm
What do you make of the cool set in London?
You’re constantly updating your hit parade of your ten biggest wanks
She’s a waitress and she’s got style
Sunday bathtime could take a while