Såg denna igår på härliga
Biograf Göta. Och jag håller med kritikerna. ”Det här ska ni se.” ”Själsligt gripande” ”Väldigt berörande”. ”Svensk fullträff.” ”Imponerande och konsekvent.” Japp, jag köper alltihop.
I huvudrollen ser vi Ulrik Munther, som John som just släpps ut ifrån en ungdomsanstalt. Vi vet inte vad som har hänt för att han ska ha straffats förrän ganska långt in i filmen, men det spelar inte så stor roll – det adderar ju på spänningen, liksom.
Han bestämmer sig för att flytta hem till gården någonstans i Västergötland (Trollhättan eller Vänersborg, säger mina efterforskningar på namnet på en busshållplats.) och börja i sin gamla gymnasieskola. Det visar sig vara ett ganska dumt drag då det slutar i katastrof.
Han bor ihop med sin lillebror, Filip, pappa mästerligt gestaltad av Mats Blomgren, och delvis farfar som har afasi och troligtvis är dement också. Detta manskollektiv har ett stort problem – ingen kan nå fram till den andre. Pappan försöker – gud, som han försöker! – men lyckas inte. Det går inte.
John blir tillsammans med Malin, som inte bryr sig om det förflutna lika mycket som de andra – förrän hon inser att hon faktiskt är rädd för honom.
Det är så välgjort och så spännande. Och oerhört tänkvärt. Det här med andra chanser, tagandet av dem och givandet av dem, är väldigt intressant. (Will Grayson, Will Grayson som jag läste ut strax efter att jag kom hem från biobesöket handlar också en hel del om det i slutet, men det ska vi prata om lite senare.)
Och ännu en gång slås jag av hur svårt det måste vara att växa upp och leva på en liten ort – hade det handlat om en storstad hade han inte behövt börja i samma skola, även om jag förstår att han ville flytta hem till sin pappa – men i en liten stad har man ju inte nödvändigtvis så mycket att välja på.
Jag blev oerhört berörd. Har funderat på filmen sedan jag gick ut ur salongen igår kväll. Fantastiskt bra. Har ingen koll på Ulrik Munther, men om detta är hans debutroll är han vansinnigt talangfull.
Se den, hörni! Jag menar det verkligen.