La mig i soffan för att se finalen av Allt för Sverige – somnade uppenbarligen prompt för jag vaknade inte förrän 21:27 då jag fick ett underbart telefonsamtal med Karin!
Men så loggade jag in på Facebook och vet numera vem som vann. Sugigt att veta innan men det var min favorit som vann så strunt samma.
Puss på samtliga!
Det finns mycket att säga om mitt förhållande med Andrew (inte Andy då) mellan 2002 och 2004, men en sak som är säker är att jag inte hade haft koll på viss musik som jag än i dag älskar. Billy Bragg och Jonathan Richman är två exempel, men det finns fler.
Hur som helst. Billy Bragg gav ut A New England 1983 och den gjorde väl inte särskilt bra ifrån sig på listorna – men så gjorde Kirsty MacColl en cover 1985 som blev en någorlunda stor succé i Storbritannien och nådde 7:e plats på singellistorna. (Det är för övrigt Kirsty MacColl som sjunger ”damdelen” av Fairytale of New York med The Pogues.)
Vilken tycker ni är bäst?
Här är Billy:
Och här är Kirsty:
Och här är en duett med de båda som jag inte ens visste fanns!
Kirsty dog tragiskt på semester i Mexico när hon var ute och simmade och blev påkörd av en motorbåt som olovligt gett sig in i badområdet. Otroligt sorgligt. Det finns en bänk på Soho Square i London med inskriptionen ”One day I’ll be waiting there, no empty bench in Soho Square” till hennes minne.
Någon gång våren 2004 bjöd min vän Daniel med mig till mitt första gig med The Dawn Parade. Jag blev genast kär i både musiken, sångaren Greg McDonald och trummisen Ben (bara för att det var så roligt att han aldrig kunde behålla t-shirten på i mer än en halv låt i taget) och älskar dem fortfarande. De släppte ett album ”själva”, blev pushade av både John Peel och Steve Lamacq på Radio 1 men det kom inte längre än så. Bandet bytte medlemmar, bytte namn till The Visions, gud vet vad, men för mig var de allra, allra bäst på små halvsunkiga klubbar i London (jo, för all del, en gång spelade de på Cargo också – jag fick prova Gregs hatt och han köpte en cider till mig – vi är dessutom vänner på Facebook, hahaha).
Detta är min favoritlåt av The Dawn Parade, Good Luck Olivia – tyvärr inte samma version som jag förälskade mig i första gången på något litet hak på en sidogata till Regent Street, för detta är versionen de spelade in som första singel, men det spelar ingen roll, den är fantastisk ändå. Det är ingen direkt video att prata om förresten så tro inte att datorn har lagt av – men musiken är som den ska.
Seventeen, and I’d never seen
Never seen anything like you
And your hair was melting in the morning sun
Olivia, what’s going on?
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, good luck, good luck Olivia
Hey hey, good luck, good luck Olivia
Oh the way I’d feel in the Spanish heels
Walking up from the station
With your head flung back
And your shoulders tanned
You were the queen of the street
Or something equally grand
Said the boys that you’d taken home
Only fancied your sister
And they only ever loved you for your tits and thighs
You lit another cigarette and laughed ‘til you cried
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, good luck, good luck Olivia
Hey hey, good luck, good luck Olivia
It was the little old town that kicked us down
It turned it into a playground
When you taught me to look at the sky
When you walked like a ghost of the night
And you said you were born here to prove to these people
Life can do more than pass by
Olivia, I know it gets lonely sometimes
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, hey, good luck, good luck Olivia
Hey, good luck, good luck Olivia
Hey hey, good luck, good luck Olivia
Det kommer garanterat mera Dawn Parade här nu när jag har hittat dem på YouTube!
4:e november 2004 på Hope & Anchor i Islington. Känns som igår! Jag har för övrigt alltid varit strålande på action shots. Hrrm.
En gammal älskling från den ljuva sommaren / hösten 2002. Underbar.
För ungefär… knappa tjugo år sedan kanske var min kusin Emma med i en ungdoms-amatöruppsättning av Les Misérables på Backa Kulturhus (mittemot vår gamla högstadieskola). Det var SÅ bra och hon spelade in skivan ifrån Stockholmsuppsättningen av musikalen på kassett till mig och Fredde. Och vi lyssnade. Och sjöng! Särskilt duetten i Kom till mig, jag kan fortfarande texten – och idag hittade jag sagda kassettband i en av mina kartonger från mamma och pappa! Hurra!
Har inte hunnit lyssna än, men hittade dem på YouTube! Här är Folkets Sång – en underbart vacker och stark sång.
Blev glatt överraskad när hallåan innan På Spåret började berättade att det skulle följas av I taket lyser stjärnorna! Jag har ju skrivit om boken förut men inte kommit över filmen förrän nu.
Den är strålande bra. En mycket rättvis representation av boken. Naturligtvis med vissa ändringar, men det är okej. Ibland går det bra att se boken och filmen som separata entiteter – detta är en sådant exempel. Den är hemskt fin, med otroligt bra musik och smart klippning. Extra bra var förstås att man fick höra en av mina gamla favoriter, Oh Susie med Secret Service inte bara en utan TVÅ gånger! 😀
Se den om du får chansen.
På Spåret var helt okej. Jag störde mig på (numera) makarna Strömstedt förra omgången, något så förbaskat, men idag var de helt okej och jag hejade nog på dem. Carl Johan de Geer är lite rolig, men tjejen han tävlade med… herregud, vilket stolpskott. Hon kunde inte sin egen födelsestad för guds skull! Okej, jag kom inte på Skara förrän någon gång i mitten, men jag har aldrig varit där ens. Melbourne klippte jag på 8 och München
på 10, så jag är rätt nöjd med min insats i alla fall 🙂
Värdarna för årets Vinter i P1 har äntligen tillkännagivits och jag är supernöjd!
25 december – Fredrik Lindström
26 december – Mia Skäringer
27 december – Hans Rosenfeldt
28 december – Lena Andersson
29 december – Olof Wretling
30 december – Leif GW Persson
31 december – Tomas Sjödin
1 januari – Bodil Malmsten
Det är väl allmänt känt vid det här laget att jag älskar Mia Skäringer, så det är en absolut höjdare. Tror till och med att jag röstade på henne i SR:s omröstning i höstas.
Tyckte mycket om Hans Rosenfeldt i På Spåret härförleden, Fredrik Lindström är nästan alltid bra och GW har sin egen lilla charm. De andra ska också bli roliga att lyssna på (även om jag kommer att JOBBA när vissa sänds. JOBBA! ;)), vill minnas att Tomas Sjödins sommarprogram var mycket intressant då det begav sig.
Kul!
Tog för övrigt en sväng ner till ICA för att panta några gamla PET-flaskor (ja, de är käcka att ha till Friskis men jag behöver kanske inte tio stycken som står under diskbänken och bara välter huller om buller så fort jag ska in i skåpet) – när jag kom till pantmaskinen var räknaren uppe i nästan 500:- och killen som stod där hade tre plastsäckar kvar att panta… Jag gick således ut och satte mig på bänken utanför, pensionärsspottade (alltså, spottade som i trainspotting, jag spottade inte på eller som pensionärer), klappade min vän Hugo den 17-årige golden retrievern som jag träffar allt som oftast med sin husse och filosoferade lite. Det är inte särskilt kallt ute idag fast det är relativt klart. Skönt!
Det här är roligt tycker jag. Har alltid gillat Alex skarpt men sett väldigt lite av Schulman Show på Aftonbladet. Tror att det blir väldigt lyckat att sända det på Kanal 5!
På Spåret-dags igår kväll förstås, jag var sjukt sömnig men det är klart att jag tittade. Anna Charlotta Gunnarson och Ylva Hällen mot Christer Lindberg och Morgan Larsson från Christer i P3. Inte ett program jag brukar lyssna på så jag var inte helt familjär med dem – men gillade dem på studs, sköna killar, hejade absolut på dem. Anna Charlotta och Ylva känner vi ju sedan tidigare. Inte mina favoritdeltagare kanske men de är helt okej.
Förra veckan kunde jag alla städerna rätt fort, någon av dem till och med på 10 poäng, men det var svårare denna veckan plus att jag var allt annat än alert i skallen. Var nog nere på i alla fall sex. Följdfrågorna däremot gick i det stora hela bra, även om jag inte för mitt liv kunde komma på vad Himmelska Fridens Torg heter på kinesiska fast det är det namnet som används mest i engelsk media. Det var väldigt roligt att få se lite Öland också, och särskilt att det kom en fråga på Johan Theorin! Karin, born and raised i Mörbylånga, lånade mig Skumtimmen häromåret som jag älskade, så det var en fråga jag kunde snabbt 🙂
Jag kan störa mig på Fredrik Lindström har jag insett. För det mesta är han kul, han är lite lagom torr och sådär, men han är ju en sådan vansinnig besserwisser även när han faktiskt inte kan saker och ting. Som när det pratades om wienerbröd igår gällande Wien, då, och Kristian påpekade att i Österrike kallas wienerbröd för någonting med Danmark, och så är det ju även på engelska. ”Ja, just det, daaaaarnish” säger Fredrik. Nej, jag är ganska övertygad om att det inte är så vi uttalar Danish. Men men. Det är ändå ett himla trevligt program.
Favoriterna när jag tittar på tävlingsordningen är absolut herr och fru Haag, jag har alltid älskat Erik Haag, ända sedan han anordnade kaninhoppning med syrran på Sommarlov på 90-talet och sedan Hassan och så vidare – och jag tycker mycket om Martina också. Hennes böcker (Underbar och älskad av alla, som även blivit film med författarinnan i huvudrollen, och I en annan del av Bromma) är fruktansvärt roliga för att inte tala om hennes krönikor om hur det är Hemma hos Martina och även Martinakoden. De gjorde ju dessutom ypperligt bra ifrån sig förra året – det tror jag inte någon väntade sig. Hanna tycker att det är lite jäv-varning eftersom Erik har jobbat så mycket med Fredrik och Kristian och därför vet hur de tänker när de klurar ihop ledtrådarna, men jag vet inte riktigt om det har så mycket med saken att göra, eller om de egentligen skriver särskilt mycket av det själva.
Förra året höll jag på att störa ihjäl mig på Jessica Zandén och paret Strömstedt, vi får väl se hur det går i år. Ralf Edström ska bli kul att se!
Och Moto Boy, gårdagens artist, har jag aldrig hört förut men han var ju helt fantastiskt bra. Ser även fram emot Freddie Wadling och Olle Ljungströms framträdanden!
</geek>
Mitt inlägg inatt publicerades inte, men jag var helt hundra på att jag skrivit det och inte drömt (man vet aldrig med mig) och jag visste att jag hade skrivit frasen ”måste genast lyssna” – så jag googlade och på någon konstig vänster var min blogg första resultatet – men nu är den inte det längre? Jag förstår som vanligt ingenting.
Jag osar vitlök som en hel karl. Hanna hade med sig sådana där vansinnigt goda queenoliver i en fasligt god vitlöks- och örtolja och jag tippade i min ful-oliver (nej, jag gillar såna med) i oljan när vi käkat upp de stora, oj oj oj så gott. Men oj oj oj, jag vill verkligen inte veta hur det doftar om mig. Får vara armerad med tuggummi och ta på mig alldeles för mycket parfym. Nej, jag skojar. Om det sista i alla fall.
Natten kom och älvor for som dårar över stan
Och jag var en av alla kungar i salongen
Men ruset kom och gick och lämnade kvar ett litet barn
Som stod och kippade efter andan på balkongen
Jag slog mig själv för pannan och jag sa ”Vad har jag gjort?”
Och jag skrek rakt ut att ”Det här var sista gången!”
Men värdinnan drog mig med och vi vällde ut ur hennes port
Och trotsade Newton i den sviktande betongen
Det var vår och det var varmt och alla älvor sjöng i kör
När vi la oss under stjärnorna i parken
Efter slask och is och snö fanns plötsligt något att leva för
När allt som vintern gömt sköt upp ur marken
Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör
Det liksom for omkring, ja, det måste ha varit pollen
Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan som sig bör
När det är vår och fest och man har tappat kollen
Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?
Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt
Ruset kom tillbaks och alla vänner drog sig hem
Och lämnade kvar mig i en park med en värdinna
Och vi lovade att vi skulle ligga kvar till gryningen
Och känna vinterångest tyna och försvinna
Vi bara låg där och såg på hur en vårnatt underhöll
Det var så stort, man liksom tappade perspektivet
Det var så konstigt hur jag smalt, det var så härligt hur jag föll
När värdinnan höll ett tal om själva livet
Hon sa ”Vad är det här för värld där man ska slå eller få stryk?
Ska man förlora eller följa direktiven?
Nej, man får resa i sig själv i korridorerna på psyk
Om man inte har fått säkra kort på given
Och ska man älta om sin barndom eller tackla sig fram?
Det verkar bara finnas dom alternativen
Nej, vi kan vältra oss i parken här och bry oss om varann
Det är ingen stress och ingen strid på kniven”
Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?
Varenda tår, varenda skratt, varenda dröm ska vi ha fatt
Ja, allt ska sugas ut ur varje natt
Allt ska sugas ut ur varje natt
Natte kommer smygande med vårdoft ibland
Det liksom rör sig under ytan och fasaden
Det här var natten när vi dansade tills älvorna kom fram
Och det var pollenchock och stjärnfall över staden
Det var natten då vi kom bland alla älvor och försvann
Rätt in i dimman ibland blommorna och bladen
Hon har ett badkar, där vi sitter nu och drunknar i varann
Sagan är slut – jag sätter stopp för sista raden
– Lars Winnerbäck, 1998
Stories from the city, stories from the sea 