Kanske har jag fått hybris som tror att jag kan läsa hela romaner på franska – men mina kunskaper har blivit så mycket bättre bara under dessa fyra dagarna, och jag vill verkligen fortsätta att förbättra mig och återfå någon sorts flyt, som jag ju faktiskt har haft – även om det var femton år sedan. Nästa gång jag kommer hit skulle jag gärna vilja klara mig på franskan – visst, det är ett orealistiskt mål kanske, men det kan ju bara bli bättre. Och som jag skrev på Facebook – ursäkta, ni som följer mig där får allting dubbelt – ”learning by doing, or reading, then” är min melodi – så nog är det möjligt allt?
Nu sitter jag på Charles de Gaulle – det finns nästan ingenting i denna änden av terminalen. Någonting i stil med Pressbyrån, en liten taxfree som man knappt kan svänga en katt i, och någon sorts kafé där det är lögn att få tag på stolar. Tur att jag tog denna datorn som har bra batteritid, har jag inget att roa mig med klättrar jag på väggarna på sådana här ställen.
Resan hit ut gick i alla fall bra under omständigheterna. Jag tog en taxi till Gare du Nord – kostade inte många euro men så skönt att slippa släpa resväskan i trapporna i métron – och tåget hit. Att folk har så dålig koll på hur man uppför sig är bara beyond me, dock. Om man bestämmer sig för att ställa sin barnvagn i gången på ett ganska trångt tåg så får man faktiskt resa sig och flytta på den om någon (inte jag) behöver komma förbi. Likaså om man ställer sin gigantiska ryggsäck i vägen för dörren mellan vagnarna – det funkar liksom inte att bara maka på den lite grann, ta lite personligt ansvar för skråen.
Stories from the city, stories from the sea 