The Fault in our Stars – filmen!

 

 
Detta är ju en sådan där film som man nästan inte vågar se, när man har älskat boken så mycket som jag gjorde.
 
Men – jag tycker att de lyckades hur bra som helst. Är särskilt imponerad av castingen, Hazels mamma är verkligen helt perfekt i den rollen. Var har jag sett henne förut? Jag har googlat men hittar ingenting jag känner igen förutom Jurassic Park och det är inte den jag tänker på. Och två avsnitt av Ellen men det är inte det heller. 
 
Jaja. Spelar ingen roll. Jag tyckte att den var hur bra som helst, i alla fall, och blev faktiskt lite tårögd mot slutet – även om man vet precis vad som kommer att hända.
 
Mycket imponerad!  
 

Kulturåret 2015 – en lista från Kulturkollo

Kulturkollo listar 2015 och det vill jag vara med på såklart! Säg en lista jag inte vill vara med på…   

Årets mest oväntade: Det är inte oväntat att jag skulle gilla Mats Strandberg, men det var oväntat att jag skulle falla så pladask för Färjan eftersom jag inte är någon skräckläsare, egentligen. Älskar balansen mellan socialrealism och övernaturligt. Så himla bra. 

Årets klassiker: Måste väl vara Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Årets knock-out: Efterskalv golvade mig totalt
Årets kvinnokamp: Titelkaraktären i Den ökända historien om Frankie Landau-Banks av E. Lockhart. 
Årets gråtfest: Jag såg filmatiseringen av The Fault in our Stars – då kom det allt en liten tår. Annars gråter jag inte så mycket åt sådant, faktiskt. Eller jo, haha, jag började gråta lite åt finalen av Allt för Sverige häromhelgen, det kanske räknas? 
Årets gapflabb: Oj, de är många. Jag skrattade gott åt Av jord är du kommen av Christina Granbom & Thomas Eriksson. Så härligt urflippad. 
Årets historiska: Jag håller på och läser en biografi för ungdomar över drottning Kristina av Dag Sebastian Ahlander just nu, faktiskt. Julkalendern väckte en massa historiska tankar men just nu hinner jag inte läsa hela Herman Lindqvists gigantiska opus om svensk historia – därför passar detta rätt bra 🙂 
Årets obehagligaste: Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt. 
Årets dystopi: Jag har nog varken läst eller sett något vidare dystopiskt under 2015. Dock har jag försökt läsa Kallocain vid minst två tillfällen, så det blir väl den, då. 
Årets grafiska: Pass! 
Årets nya bekantskap: E. Lockhart – och vilken bekantskap, sedan!  
Årets utmaning: Jag inser att denna frågan antagligen avser något som var utmanande och svårt att konsumera, men jag missförstår med flit och säger alla julutmaningarna 🙂 
Årets tegelsten: Egentligen var Gräspojken av Christer Lundberg kanske ingen tegelsten, men den var för lång. Dock gillade jag den skarpt ändå. 
Årets ögonöppnare: Sju dagar kvar att leva av Carina Bergfeldt – jag visste innan var jag står vad gäller dödsstraff, men nu vet jag… ännu mer. 
Årets återseende: Trollet och Johanna kanske? 
Årets aldrig mer: Daniel Glattauer. Men vet ni vad? Om uppföljaren landar i min hand kommer jag antagligen att läsa den. 
Årets huvudperson: Frankie Landau-Banks, tror jag. Det finns så många! 
Årets bifigur: Tiny Cooper
Årets filmupplevelse: The Diary of a Teenage Girl var såååå bra. 
Årets kulturella höjdpunkt: Bokmässan och Bokmässan, förstås 🙂 
Årets magplask: Jag vet inte. Pass! 
Årets kan-inte-släppa-den: Will Grayson, Will Grayson av John Green och David Levithan sitter verkligen stenhårt. Nu är det ju inte så länge jag läste den, men jag tänker jättemycket på den. 
Årets skämskudde: På andra sidan Venus av Elisabeth Andersson. Hyllad av många, jag tyckte att den var ruskigt dålig. 
Årets lyckopiller: Alla härliga stunder med fina vänner och bekanta, nya som gamla förstås! 
Årets debut: Min Parisdebut, såklart. 
Årets kyss: Världens viktigaste såklart! Av någon anledning kan man inte söka på min recension, oerhört störigt och jag orkar inte leta manuellt just nu. 
Årets citat: Jag har inte läst boken ännu, men läste ett citat ur Jennifer Nivens All the bright things som verkligen tilltalar mig: ”The thing I realise is, that it’s not what you take, it’s what you leave.” Påminner mig om sista raderna i Beatles The End”And in the end, the love you take is equal to the love you make”.   
Årets skandal: Att varken Lisa Bjärbo eller Karolina Ramqvist nominerades till Augustpriset, kanske? 
Årets förlag: Inte en susning. Jag har alldeles nyss börjat hålla koll på förlagen. 
Årets pristagare: Jessica Schiefauer för När hundarna kommer. 
Årets överskattade: Jag vet inte. Det finns ju hypade saker som jag inte har fastnat för (Bron till exempel) – men det handlar mer om min otålighet än något annat. Bron tröttnade jag på för att inledningen var för lång – ni hör ju! 
Årets underskattade: Jag tycker att Burnt har fått oförtjänt kass kritik. 
Årets serie:  Nemi är alltid kul, men jag läste någon annan också nyligen… vem sjutton det nu var. Återkommer! 
Årets scen: Stora Scenen på Stadsteatern har jag besökt två gånger i år och verkligen njutit av. 
Årets konstupplevelse: Jag har inte tagit in så mycket konst, men besöket på Martin Gropius Bau med Siv i måndags var såklart härligt! ETA: Glömde! Akvarellmuseet i Skärhamn
Årets TV-serie: Jag har precis börjat titta på Jane the Virgin och tycker att den är kanonbra.
Årets titel: Har inte läst den ännu, men Vid varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en väldigt vacker titel. Tom Malmquist.  
Årets låt: Jag vet inte. Kollade på någon Top40-lista nu och har hört… två. Kanske One last time av Miriam Bryant? Den är riktigt bra! 

En nyårshälsning från George Harrison #vintermedkulturkollo

 
Hur är det möjligt att jag aldrig hört denna lilla pärla förut? Ljuvlig och passande för dagen! 🙂 
 
 
Jag hade en underbar nyårsafton. God mat, god dryck, i säng före 21:30 med And then there were none – fast jag orkade inte se alla avsnitten på raken. Det tredje fick vänta till idag. Och det gör ingenting, för jag behöver inte ens lämna huset idag. Beställde en extra middagsrätt igår och allt annat finns. Ding dong på er och gott nytt år! 
 
#vintermedkulturkollo #nyår

Hemma! Och bonne année!

Maten är beställd, kaffemaskinen igång och friden har infunnit sig. Frid kanske inte är det första vi tänker på på nyårsafton men jag har längtat efter friden. 
 
Det rådde dock ingen frid på bussen från stan – som jag lyckades tima precis med alla som hade varit och sett fyrverkerierna vid operan. Jesus, vad mycket folk! Inte bara på bussen, utan även myllrandes från hamnen… helt otroligt. Tror inte att jag har sett sådana folkmassor i Göteborg sedan friidrotts-VM 1995, no joke. 
 
Jag har försökt kolla på Gone Girl på planen men det är ju så korta resor att man inte hinner någonvart. Nu ska jag fortsätta medan jag väntar på maten (den är inte jättebra, men… jo, jag gillar något med den ändå, hittills) – sedan blir det hastigt ombyte till leopardbrallor och morgonrock och njutning på hög nivå. 
 
Förresten – hur bra är det inte att man kan beställa mjölk när man beställer hem mat? Jag lämnade en liter här för en vecka sedan men eftersom jag inte har något luktsinne vågar jag inte dricka av den. Märker ju inte om den är dålig, menar jag… så ett klick till och så kommer det en liter mellanmjölk. Lite dyrare jovisst, men lätt värt det. 
 
Så nu får jag önska ett riktigt, sprakande härligt
 
 
Ta hand om er och de era! ❤ Vi hörs kanske igen under aftonens gång, men ifall att så – gott nytt år! 

Berlin, ich liebe dich

En sådan fantastisk dag! 
 
Tyvärr vill inga bilder laddas upp här, men de finns i detta Facebookalbumet som är öppet för allmänheten – så får jag skriva något ordentligt imorgon helt enkelt. 
 
Har i alla fall ätit vietnamesisk lunch to die for, shoppat lite, varit på promenad, shopping, konstgalleri och fika med fina Siv, shoppat lite till och ätit otrolig pizza till middag. 
 
Nu ska jag måla naglarna och titta på The Perks of Being a Wallflower, tror jag bestämt! 
 
16000 steg idag, eller 10,5 km betyder oerhört trött. Men väldigt glad 🙂
 
 
Så DEN gick att ladda upp. Jaja, vi bjuder på det! 

Frost // Frozen

 

Så såg jag äntligen Frost! Jag blev nyfiken på den redan när de visade ett klipp med Olof på Kalle Ankas Jul förra året, men det var liksom inte så att jag desperat ville se den på bio eller så, och sedan har jag väl glömt bort den. 

 
Så tack Netflix för denna härliga stund – den var ju helt underbar! Fint tecknad och animerad, rolig men även allvarlig ~ bra balans, svårt att göra för barn kan jag tänka mig. Tuffa tjejer och dumma killar och en fantastisk berättelse om kärlek och vänskap / systerskap. 
 
Och trots att människorna är härliga får jag väl säga att jag älskar renen Sven och snögubben Olof allra mest. Och dumme prinsens fjording var ju också väldigt fin, såklart. 
 
Och musiken! Så himla härliga melodier. Jag är helt såld och förstår verkligen att den blivit en sådan succé – för både barn och vuxna, som jag förstår det. Kanonbra!