När natten kommer står jag på trappan och lyssnar, stjärnorna svärma i trädgården och jag står ute i mörkret. Hör, en stjärna föll med en klang! Gå icke ut i gräset med bara fötter; min trädgård är full av skärvor.
Edith Södergran
==
Sov på min arm!
Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt,
och på din barm,
o, min kära,
täljer dess återglans timmarnas flykt.
Helig den frid
hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm!
Slut är din strid.
Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm!
Fjäril vingad syns på Haga, mellan dimmors frost och dun, sig sitt gröna skjul tillaga, och i blomman sin paulun; minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt.
Haga, i ditt sköte röjes gräsets brodd och gula plan; stolt i dina rännlar höjes gungande den vita svan; längst ur skogens glesa kamrar höras täta återskall, än från den graniten hamrar, än från yx i björk och tall. Se Brunnsvikens små najader höja sina gyllne horn, och de frusande kaskader sprutas över Solna torn; under skygd av välvda stammar, på den väg man städad ser, fålen yvs och hjulet dammar, bonden milt åt Haga ler. Vad gudomligt lust att röna inom en så ljuvlig park, då man hälsad av sin sköna, ögnas av en mild monark! Varje blick hans öga skickar, lockar tacksamhetens tår; rörd och tjust av dessa blickar, själv den trumpne glättig går.
Carl Michael Bellman
==
Nu är jag led vid tidens skism emellan jord och stjärnor. Vår idealism och realism de klyva våra hjärnor. Det ljugs när porträtterat grus får namn av konst och fägring. En syn, som svävar skön och ljus i skyn, är sann som hägring. Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.
Gustaf Fröding
==
Jag, min egen fånge, säger så: livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet, eller en smekning, den man sällan får, livet är icke ett beslut att gå eller två vita armar, som hålla en kvar.
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda, livet är den nära lyckan som går oss förbi, och tusende steg vi icke förmå oss att göra. Livet är att förakta sig själv och ligga orörlig på botten av en brunn och veta att solen skiner däruppe och gyllene fåglar flyga genom luften och de pilsnabba dagarna skjuta förbi. Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova... Livet är att vara en främling för sig själv och en ny mask för varje annan som kommer. Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka och att stöta bort det enda ögonblicket, livet är att tro sig vara svag och icke våga.
Edith Södergran
==
I will listen to what you say.
You and I can turn and look
at the silent river and wait. We know
the current is there, hidden; and there
are comings and goings from miles away
that hold the stillness exactly before us.
What the river says, that is what I say.
Or ‘Bill Bandy-knees’:
The Frog is justly sensitive
To epithets like these.
No animal will more repay
A treatment kind and fair;
At least so lonely people say
Who keep a frog (and, by the way,
They are extremely rare).
And frogs in the pools singing at night,
And wild plum trees in tremulous white;
Robins will wear their feathery fire,
Whistling their whims on a low fence-wire;
And not one will know of the war, not one
Will care at last when it is done.
Not one would mind, neither bird nor tree,
If mankind perished utterly;
And Spring herself, when she woke at dawn
Would scarcely know that we were gone.
But I send you a cream-white rosebud
With a flush on its petal tips;
For the love that is purest and sweetest
Has a kiss of desire on the lips
Stories from the city, stories from the sea 