Kategori: Dagens dikt

Onomatopoetikon! Underbart ord. Kanske inte riktigt korrekt här egentligen, men det känns rätt. Och vilken alliteration sedan. ”Snöflingslik snösparvsflock”… aaah. 

 

==

Våren är glimmerdropp 

på enbusk. 

Snöflingslik snösparvflocks

gnisselvissel

är vren. 

Våren är bäckbubbel,

våta tuvor. 

Här gol tuppen, hönan

kacklar där. 

Våren är skär rodnad

på naturens aningskind. 

 

 

== 

Kommer ni ihåg Kalle Vrånglebäck? Jag tror aldrig att jag har sett TV-programmet, det gick på 70-talet och jag har inget minne av att det gick i repris, men jag minns böckerna! Dock hade jag faktiskt ingen aning om att de skrevs på 60-talet – men det förklarar förstås att Kalles idoler är Beatles 🙂 

 

Det var i alla fall Ingrid Sjöstrand som skrev böckerna om Kalle och Loppa, och det är hon som har skrivit denna dikten också. 

 

==

Vinden 

åker 

på sin blåa cykel

över ängarna

åker vinden

på sin blåa cykel

Vart ska vinden? 

Ingenstans

Vvem har vinden sällskap med? 

Ingen Ingen

Vad är meningen 

med vindens färd? 

Att åka på den blåa cykeln

över ängarna 

 

 

== 

==

Visslande

från träd till träd

flyr morgonvinden. 

Häpen står

den himmelsblåa skogen. 

Fågelsången

stiger upp

ur sina bäddar.

Regnet

gnistrar vänligt

efter resan. 

Så är livet ändå skönt

att slåda

Solen glöder

i en droppe kåda. 

 

 

== 

==

 

Började falla som ett löv. 

Ångrade sif halvvägs ned,

förvandlades till en gul fjäril

och flög sin kos. 

 

 

==

==

 

Some one came knocking
At my wee, small door;
Someone came knocking;
I’m sure-sure-sure;
I listened, I opened,
I looked to left and right,

In the still dark night;
Only the busy beetle
Tap-tapping in the wall,
Only from the forest
The screech-owl’s call,
Only the cricket whistling
While the dewdrops fall,
So I know not who came knocking,
At all, at all, at all.

 

== 

Sarojini Naidu var den första kvinnliga guvernören över en indisk delstat. Hon var även ett ”äkta” underbarn – och poet, förstås – samt en otroligt viktig person inom feminismen och kvinnorättskampen i Indien. 

 

==

Rise, brothers, rise; the wakening skies pray to the morning light, 
The wind lies asleep in the arms of the dawn like a child that has cried all night. 
Come, let us gather our nets from the shore and set our catamarans free, 
To capture the leaping wealth of the tide, for we are the kings of the sea! 

No longer delay, let us hasten away in the track of the sea gull’s call, 
The sea is our mother, the cloud is our brother, the waves are our comrades all. 
What though we toss at the fall of the sun where the hand of the sea-god drives? 
He who holds the storm by the hair, will hide in his breast our lives. 

Sweet is the shade of the cocoanut glade, and the scent of the mango grove, 
And sweet are the sands at the full o’ the moon with the sound of the voices we love; 
But sweeter, O brothers, the kiss of the spray and the dance of the wild foam’s glee; 
Row, brothers, row to the edge of the verge, where the low sky mates with the sea. 

 

Jag är barnsligt (!) förtjust i dikter för barn! 

 

==

 

Down behind the dustbin
I met a dog called Ted.
‘Leave me alone,’ he says,
‘I’m just going to bed.’

I met a dog called Roger.
‘Do you own this bin?’ I said.
‘No. I’m only a lodger.’
Down behind the dustbin
I met a dog called Sue.
‘What are you doing here?’ I said.
‘I’ve got nothing else to do.’ 

==

 

IF all the world and love were young, 
And truth in every shepherd’s tongue, 
These pretty pleasures might me move 
To live with thee and be thy Love. 

But Time drives flocks from field to fold; 
When rivers rage and rocks grow cold; 
And Philomel becometh dumb; 
The rest complains of cares to come. 

The flowers do fade, and wanton fields 
To wayward Winter reckoning yields: 
A honey tongue, a heart of gall, 
Is fancy’s spring, but sorrow’s fall. 

Thy gowns, thy shoes, thy beds of roses, 
Thy cap, thy kirtle, and thy posies, 
Soon break, soon wither–soon forgotten, 
In folly ripe, in reason rotten. 

Thy belt of straw and ivy-buds, 
Thy coral clasps and amber studs,– 
All these in me no means can move 
To come to thee and be thy Love. 

But could youth last, and love still breed, 
Had joys no date, nor age no need, 
Then these delights my mind might move 
To live with thee and be thy Love. 

==

 

We will be what we could be. Do not say, 
”It might have been, had not this, or that, or this.” 
No fate can keep us from the chosen way; 
He only might who is. 

We will do what we could do. Do not dream 
Chance leaves a hero, all uncrowned to grieve. 
I hold, all men are greatly what they seem; 
He does, who could achieve. 

We will climb where we could climb. Tell me not 
Of adverse storms that kept thee from the height. 
What eagle ever missed the peak he sought? 
He always climbs who might. 

I do not like the phrase ”It might have been!” 
It lacks force, and life’s best truths perverts: 
For I believe we have, and reach, and win, 
Whatever our deserts.