Kategori: Dagens dikt

===

 

Idag är det Gustav Adolfs-dagen och jag hittade faktiskt en dikt (eller egentligen marschsång, att sjungas av Den Studerande Ungdomen) av Geijer tillägnad konungen – så även om detta inte är en tidig favorit sådär, så tycker jag om den – och den passar ju faktiskt strålande. 

 

– – – – – – – – – –

 

Fädernesland, vars härliga minnen

Fylla med vördnad Ynglingens själ! 

Fädernesland! ingiv våra sinnen

De dygder, som fostrat din ära, ditt väl! 

 

Länge nog dina gravar svara

Vad du var, och ej mer kan vara.

Hoppas ej blott på skuggornas röst! 

Tala i dina Ynglingars bröst! 

Än återstår av fädernas lära, 

Att leva som de och dö med ära. 

 

 

– – – – – – – – – – 

Min svensklärare på högstadiet var underbar. Förutom när hon tyckte att vi skulle läsa Trägudars land. Jag ”vägrade” och då var hon underbar igen och sa att hon förstod att jag inte var så intresserad av den genren kanske och jag tror att jag fick en annan uppgift. 

 

Hur som helst gjorde vi projekt om olika författare, Carl Johan Love Almqvist och Carl Snoilsky och de däringa karlarna. Och Lenngren! Jag tycker att denna är något av ett poetiskt mästerverk, jag. Rim och rytm, jag gillar! 

 

# # # # # # # # # #

 

Jag minns den ljuva tiden, 
jag minns den som i går, 
då oskulden och friden 
tätt följde mina spår, 
då lasten var en häxa, 
och sorgen snart försvann; 
då allt utom min läxa 
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet 
och hälsan i mitt blod, 
i själen bodde nöjet. 
Var människa var god. 
Var pojke, glad och yster, 
var strax min hulda bror. 
Var flicka var min syster, 
var gumma var min mor.

Jag minns de fria fälten, 
jag mätt så mången gång, 
där ofta jag var hjälten 
i lekar och i språng, 
de tusen glada spratten 
i sommarns friska vind 
med fjärlarne i hatten 
och purpurn på min kind.

Av falskheten och sveken 
jag visste inte än, 
i var kamrat av leken 
jag såg en trogen vän. 
De långa lömska kiven, 
dem kände icke vi. 
När örfilen var given, 
var vreden ock förbi.

Ej skillnad till personer 
jag såg i nöjets dar, 
bondpojkar och baroner, 
allt för mig lika var. 
I glädjen och i yran 
den av oss raska barn, 
som gav den längsta lyran, 
var den förnämsta karln.

Ej sanning av oss döljdes 
uti förtjänst och fel. 
Oväldigheten följdes 
vid minsta kägelspel. 
Den trasigaste ungen 
vann priset vid vår dom, 
när han slog riktigt kungen 
och greven kasta bom.

Hur hördes ej vår klagan, 
vårt späda hjärta sved, 
vid bannorna och agan, 
som någon lekbror led! 
Hur glad att få tillbaka 
den glädje riset slöt, 
min enda pepparkaka 
jag med den sorgsne bröt.

Men, mina ungdomsvänner, 
hur tiden ändrat sig! 
Jag er ej mera känner, 
I kännen icke mig. 
De blivit män i staten, 
de forna pojkarne, 
och kivas nu om maten 
och slåss om titlarne.

Med fyrti år på nacken 
de streta i besvär 
tungt i den branta backen, 
där lyckans tempel är. 
Vad ger då denna tärnan, 
så sökt i alla land? 
Kallt hjärta under stjärnan, 
gul hy och granna band.

 

 

# # # # # # # # # # 

_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_

 

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.

 

 

_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_ ‘ _ ‘_

 

Mer popkultur! Denna läste jag första gången (i alla fall första versen) i en Lotta-bok – tror att det är En ros åt Lotta. Ljuvlig! Och så trevlig i rytmen. 

 

Shakespeare finns liksom alltid med mig. Detta är nog min favoritsonett av den store barden. 

 

+ – + – + – + – +

My mistress' eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red than her lips' red;
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damasked, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound;
I grant I never saw a goddess go;
My mistress when she walks treads on the ground.
     And yet, by heaven, I think my love as rare
     As any she belied with false compare.

With my lost saints. I love thee with the breath,

Obs: Jag älskar Mrs BB, men jag kan inte låta bli att dra på munnen åt frisyren på detta kortet.  

Detta är väl en dikt som praktiskt taget alla känner till efter att den var med i Fyra bröllop och en begravning. Hur som helst är den fantastiskt vacker tycker jag. 

 

~*~*~*~*~*~*~*~

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

Ja, apropå tidigare inlägget så ska jag nu försöka mig på att ha en liten ”dagens dikt” med mina favoriter. Naturligtvis schemalagda då och då, när jag kommer på en kommer jag ofta på flera. De får en egen kategori – just Dagens dikt. 

 

Just nu läser jag fyra böcker parallellt. Inte okej! Men de får åka med till Hunnebo, så får jag jobba på det. Är ju där i tre nätter och sedan i Backatorp i två, så det borde väl gå att lösa… 

 

Om någon har något särskilt som ni tror att jag skulle vilja lägga upp, lämna gärna en kommentar! 

Det har varit lite diktbrist här de senaste, eh, fyra åren? Det får det bli ändring på tycker jag.

 

Här är en dikt som jag gillar skarpt – första gången jag kom över den var faktiskt i In her shoes av Jennifer Weiner. 

 

~*~*~*~*~*~*~

 

i carry your heart with me(i carry it in

my heart)i am never without it(anywhere

i go you go,my dear;and whatever is done

by only me is your doing,my darling)

                                                      i fear

no fate(for you are my fate,my sweet)i want

no world(for beautiful you are my world,my true)

and it’s you are whatever a moon has always meant

and whatever a sun will always sing is you

 

here is the deepest secret nobody knows

(here is the root of the root and the bud of the bud

and the sky of the sky of a tree called life;which grows

higher than soul can hope or mind can hide)

and this is the wonder that’s keeping the stars apart

 

i carry your heart(i carry it in my heart)

 

 

~*~*~*~*~*~*~

 

PS: I juli 2009 lade jag upp anyone lived in a pretty how town av cummings. ((Och ja, man skriver det faktiskt med små bokstäver.)) DS