Kategori: Dagens dikt

Dagens dikt: If you forget me av Pablo Neruda

Jag hittar inte ordet på svenska. Men – exquisite får duga. 
 
==
I want you to know
one thing. 

You know how this is: 
if I look 
at the crystal moon, at the red branch 
of the slow autumn at my window, 
if I touch 
near the fire 
the impalpable ash 
or the wrinkled body of the log, 
everything carries me to you, 
as if everything that exists, 
aromas, light, metals, 
were little boats 
that sail 
toward those isles of yours that wait for me. 

Well, now, 
if little by little you stop loving me 
I shall stop loving you little by little. 

If suddenly 
you forget me 
do not look for me, 
for I shall already have forgotten you. 

If you think it long and mad, 
the wind of banners 
that passes through my life, 
and you decide 
to leave me at the shore 
of the heart where I have roots, 
remember 
that on that day, 
at that hour, 
I shall lift my arms 
and my roots will set off 
to seek another land. 

But 
if each day, 
each hour, 
you feel that you are destined for me 
with implacable sweetness, 
if each day a flower 
climbs up to your lips to seek me, 
ah my love, ah my own, 
in me all that fire is repeated, 
in me nothing is extinguished or forgotten, 
my love feeds on your love, beloved, 
and as long as you live it will be in your arms 
without leaving mine. 

 
 
==

Dagens dikt: Still I rise av Maya Angelou

Maya Angelou. Vilken kvinna hon var, på så många sätt och vis. Detta är en underbar manifestation av en stark karaktär. 
 
~*~
 

Still I Rise

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I’ll rise.

Does my sassiness upset you? 
Why are you beset with gloom? 
‘Cause I walk like I’ve got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I’ll rise.

Did you want to see me broken? 
Bowed head and lowered eyes? 
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you? 
Don’t you take it awful hard
‘Cause I laugh like I’ve got gold mines
Diggin’ in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I’ll rise.

Does my sexiness upset you? 
Does it come as a surprise
That I dance like I’ve got diamonds
At the meeting of my thighs? 

Out of the huts of history’s shame
I rise
Up from a past that’s rooted in pain
I rise
I’m a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that’s wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.

Maya Angelou

 

~*~

Dagens dikt: Magdalen walks av Oscar Wilde

Visst kan man behöva en liten vårinjektion såhär i mörkret? 
 
==
 
The little white clouds are racing over the sky,    
And the fields are strewn with the gold of the flower of March,    
The daffodil breaks under foot, and the tasselled larch
Sways and swings as the thrush goes hurrying by.
 
A delicate odour is borne on the wings of the morning breeze,    
The odour of deep wet grass, and of brown new-furrowed earth,    
The birds are singing for joy of the Spring’s glad birth,
Hopping from branch to branch on the rocking trees.
 
And all the woods are alive with the murmur and sound of Spring,    
And the rose-bud breaks into pink on the climbing briar,    
And the crocus-bed is a quivering moon of fire
Girdled round with the belt of an amethyst ring.
 
And the plane to the pine-tree is whispering some tale of love    
Till it rustles with laughter and tosses its mantle of green,    
And the gloom of the wych-elm’s hollow is lit with the iris sheen
Of the burnished rainbow throat and the silver breast of a dove.
 
See! the lark starts up from his bed in the meadow there,    
Breaking the gossamer threads and the nets of dew,    
And flashing adown the river, a flame of blue!
The kingfisher flies like an arrow, and wounds the air. 
 
 
==

Dagens dikt: Balladen om briggen Blue Bird av Hull av Evert Taube

Sångtexter? Dikter? Ja, i vissa fall tycker jag att de är samma sak. Som med Taube och Bellman till exempel. Och säkert fler. 
 
Detta är väl en av de vackraste Taubetexterna – åh så sorglig! Den är ”baserad på en sann historia”, men just Karl Stranne och datumet är tydligen inte sant – det var mildväder julen 1872. Men vem bryr sig? Soten var ett otroligt förrädiskt vatten – anledningen till att Sotekanalen byggdes. 
 
==
 

Det var Blue Bird av Hull,
det var Blue Bird, en brigg,
som med sviktande stumpar stod på
Över Soten i snöstorm med nedisad rigg,
själva julafton sjuttiotvå.

”Surra svensken till rors,
han kan dreja en spak”,
ropar skepparn, – ”All right boys, lös av!”
Och Karl Stranne från Smögen blev surrad till rors
på Blue Bird som var dömd att bli vrak.

Han fick Hållö fyrs blänk, fast av snöglopp och stänk,
han stod halvblind – han fick den i lo,
och i lä där låg Smögen, hans hem, där hans mor
just fått brevet från Middlesbrough.

– ”Nå vad säger du Karl, går hon klar?” – ”Nej, kapten!
Vi får blossa, för här är det slut!
Vi har Hållö om styrbord och brott strax i lä!
– Ut med ankarna! Båtarna ut!”

Men hon red inte opp. Och hon fick ett par brott,
som tog båten de hade gjort klar.
– ”Jag tror nog”, sa Karl Stranne, ”att far min gått ut,
emot oss. Jag litar på far!”

– ”Båt i lä! Båt i lä! Det är far – Det är vi!
Det är far min från Smögen! Hallå!
– Båt i lä!” sjöng han ut, ”di är här! Jumpa i
alle man – vi blir bärgade då!”

Det var Stranne, den äldre, en viking, en örn,
som på julafton sjuttiotvå
tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn
till att bjuda de skeppsbrutna på.

– ”Hur var namnet på skutan”, han sporde och slog
nio supar i spetsiga glas.
– Briggen Blue Bird! – Det tionde glaset han tog
och han slog det i golvet i kras!

– ”Sa ni Blue Bird, kapten, briggen Blue Bird av Hull?
Gud i himlen! var är då min son?
Var är pojken, kapten? För vår frälsares skull!”
Det blev dödstyst bland männen i vrån.

Gubben Stranne tog sakta sydvästen utav.
– ”Spara modern, kapten, denna kväll!
Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav,
nämn ej Blue Bird av Hull, är Ni snäll!”

Och kaptenen steg upp. Han var grå, han var tärd,
stormen tjöt, knappt man hörde hans ord.
När han sade med skälvande röst till sin värd:
– ”Karl stod surrad och glömdes ombord!”

 

Evert Taube

 

===

 

Som ni kanske vet har Imperiet spelat in den. Fantastiskt bra. 

 

Dagens dikt: Dagen svalnar… av Edith Södergran

Alltså, jag blir faktiskt förvånad när jag sitter och funderar ut alla dessa mina favoriter, och upptäcker hur många av dem jag upptäckt genom eller återsett i popkulturen. 
 
Denna vackra dikt av Edith Södergran deklamerar Agnes pappa för henne i Fucking Åmål. 
 
===
 

I

Dagen svalnar mot kvällen… 
Drick värmen ur min hand, 
min hand har samma blod som våren. 
Tag min hand, tag min vita arm, 
tag mina smala axlars längtan… 
Det vore underligt att känna, 
en enda natt, en natt som denna, 
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

II

Du kastade din kärleks röda ros 
i mitt vita sköte – 
jag håller fast i mina heta händer 
din kärleks röda ros som vissnar snart… 
O du härskare med kalla ögon, 
jag tar emot den krona du räcker mig, 
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta…

III

Jag såg min herre för första gången i dag, 
darrande kände jag genast igen honom. 
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm… 
Var är mitt klingande jungfruskratt, 
min kvinnofrihet med högburet huvud? 
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, 
nu hör jag verklighetens hårda klang 
mot mina sköra sköra drömmar.

IV

Du sökte en blomma 
och fann en frukt. 
Du sökte en källa 
och fann ett hav. 
Du sökte en kvinna 
och fann en själ – 
du är besviken. 

 

Edith Södergran

 

===

Dagens dikt: Disobedience av A. A. Milne

===
 
James James				
Morrison Morrison			
Weatherby George Dupree			
Took great				
Care of his Mother			
Though he was only three.		
James James				
Said to his Mother,			
"Mother," he said, said he;		
"You must never go down to the end of the town, if
you don't go down with me."		


James James				
Morrison's Mother			
Put on a golden gown,			
James James				
Morrison's Mother			
Drove to the end of the town.		
James James				
Morrison's Mother			
Said to herself, said she:		
"I can get right down to the end of the town and be
back in time for tea."			

King John				
Put up a notice,			
"LOST or STOLEN or STRAYED!		
JAMES JAMES				
MORRISON'S MOTHER			
SEEMS TO HABE BEEN MISLAID.		
LAST SEEN				
WANDERING VAGUELY			
QUITE OF HER OWN ACCORD,		
SHE TRIED TO GET DOWN TO THE END OF	
THE TOWN - FORTY SHILLINGS REWARD!	


James James				
Morrison Morrison			
(Commonly known as Jim)			
Told his				
Other relations				
Not to go blaming him.			
James James				
Said to his Mother,			
"Mother," he said, said he,		
"You must never go down to the end of the town with-
out consulting me."			


James James				
Morrison's Mother			
Hasn't been heard of since.		
King John				
Said he was sorry,			
So did the Queen and Prince.		
King John				
(Somebody told me)			
Said to a man he knew:			
"If people go down to the end of the town, well, what
can anyone do?"				

(Now then, very softly)			
J. J.					
M. M.					
W. G. du P.				
Took great				
C/o his M*****				
Though he was only 3.			
J. J.					
Said to his M*****			
"M*****," he said, said he:		
"You-must-never-go-down-to-the-end-of-the-town-if-
you-don't-go-down-with ME!"

A. A. Milne

===

Finns även i en helt okej svensk översättning - det är ju en barndikt, 
annars vet jag inte om jag tycker att man ska översätta poesi - som jag ska försöka leta upp!

Dagens dikt – If av Rudyard Kipling

Populärkultur igen – finns med i en av Bridget Jones-böckerna. 
 
===
 
If you can keep your head when all about you
Are losing theirs and blaming it on you;
If you can trust yourself when all men doubt you,
But make allowance for their doubting too:
If you can wait and not be tired by waiting,
Or, being lied about, don’t deal in lies,
Or being hated don’t give way to hating,
And yet don’t look too good, nor talk too wise;

If you can dream—and not make dreams your master;
If you can think—and not make thoughts your aim,
If you can meet with Triumph and Disaster
And treat those two impostors just the same:.
If you can bear to hear the truth you’ve spoken
Twisted by knaves to make a trap for fools,
Or watch the things you gave your life to, broken,
And stoop and build’em up with worn-out tools;

If you can make one heap of all your winnings
And risk it on one turn of pitch-and-toss,
And lose, and start again at your beginnings,
And never breathe a word about your loss:
If you can force your heart and nerve and sinew
To serve your turn long after they are gone,
And so hold on when there is nothing in you
Except the Will which says to them: ”Hold on!”

If you can talk with crowds and keep your virtue,
Or walk with Kings—nor lose the common touch,
If neither foes nor loving friends can hurt you,
If all men count with you, but none too much:
If you can fill the unforgiving minute
With sixty seconds’ worth of distance run,
Yours is the Earth and everything that’s in it,
And—which is more—you’ll be a Man, my son! 

 
 
 
===

Dagens dikt – Phenomenal Woman av Maya Angelou

Så fint skriven, tycker jag! Och jag såg just att den faktiskt ligger etta på 500-i-topplistan på Poemhunter.com. Jag vet inte om jag håller med om att det är den bästa dikten någonsin skriven, men den är fin och tänkvärd. 
 
===
 
Pretty women wonder where my secret lies.
I’m not cute or built to suit a fashion model’s size
But when I start to tell them,
They think I’m telling lies.
I say,
It’s in the reach of my arms
The span of my hips,
The stride of my step,
The curl of my lips.
I’m a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That’s me.

I walk into a room
Just as cool as you please,
And to a man,
The fellows stand or
Fall down on their knees.
Then they swarm around me,
A hive of honey bees.
I say,
It’s the fire in my eyes,
And the flash of my teeth,
The swing in my waist,
And the joy in my feet.
I’m a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That’s me.

Men themselves have wondered
What they see in me.
They try so much
But they can’t touch
My inner mystery.
When I try to show them
They say they still can’t see.
I say,
It’s in the arch of my back,
The sun of my smile,
The ride of my breasts,
The grace of my style.
I’m a woman

Phenomenally.
Phenomenal woman,
That’s me.

Now you understand
Just why my head’s not bowed.
I don’t shout or jump about
Or have to talk real loud.
When you see me passing
It ought to make you proud.
I say,
It’s in the click of my heels,
The bend of my hair,
the palm of my hand,
The need of my care,
‘Cause I’m a woman
Phenomenally.
Phenomenal woman,
That’s me. 

 
 
===

Dagens dikt: Mad girl’s love song av Sylvia Plath

Favorit i repris – jag postade den visst 2010 – men det struntar jag kapitalt i. Jag vet att det är lite klyschigt att ääälska Sylvia Plath, men jag GÖR det. Romanen, dikterna, dagböckerna, breven… exquisite! 

 

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

I shut my eyes and all the world drops dead;
I lift my lids and all is born again.
(I think I made you up inside my head.)

 

The stars go waltzing out in blue and red,
And arbitrary blackness gallops in:
I shut my eyes and all the world drops dead.

 

I dreamed that you bewitched me into bed
And sung me moon-struck, kissed me quite insane.
(I think I made you up inside my head.)

 

God topples from the sky, hell’s fires fade:
Exit seraphim and Satan’s men:
I shut my eyes and all the world drops dead.

 

I fancied you’d return the way you said,
But I grow old and I forget your name.
(I think I made you up inside my head.)

 

I should have loved a thunderbird instead;
At least when spring comes they roar back again.
I shut my eyes and all the world drops dead.
(I think I made you up inside my head.)

 

Sylvia Plath

~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~*~

Det kommer att komma mer Plath, var så säker! 😉