Kategori: Dagens dikt

Frankensteins moders man har skrivit denna ljuvliga lilla dikt. 

 

==

 

The fountains mingle with the river,
And the rivers with the ocean;
The winds of heaven mix forever
With a sweet emotion;
Nothing in the world is single;
All things by a law divine
In another’s being mingle–
Why not I with thine?

See, the mountains kiss high heaven,
And the waves clasp one another;
No sister flower could be forgiven
If it disdained its brother;
And the sunlight clasps the earth,
And the moonbeams kiss the sea;–
What are all these kissings worth,
If thou kiss not me? 

Annandag jul heter även St Stephen’s Day eller The Feast of Stephen på engelska – detta är en av mina favoriter bland engelska julsånger, så det var väl tur att jag kom på att denna handlar just om annandagen 🙂 

 

==

 

Good King Wenceslas looked out
on the feast of Stephen,
when the snow lay round about,
deep and crisp and even.
Brightly shone the moon that night,
though the frost was cruel,
when a poor man came in sight,
gathering winter fuel.

Hither, page, and stand by me.
If thou know it telling:
yonder peasant, who is he?
Where and what his dwelling?
Sire, he lives a good league hence,
underneath the mountain,
right against the forest fence
by Saint Agnes fountain.

Bring me flesh, and bring me wine.
Bring me pine logs hither.
Thou and I will see him dine
when we bear the thither.
Page and monarch, forth they went,
forth they went together
through the rude wind’s wild lament
and the bitter weather.

Sire, the night is darker now,
and the wind blows stronger.
Fails my heart, I know not how.
I can go no longer.
Ark my footsteps my good page,
tread thou in them boldly:
Thou shalt find the winter’s rage
freeze thy blood less coldly.

In his master’s step he trod,
where the snow lay dented.
Heat was in the very sod
which the saint had printed.
Therefore, Christian men, be sure,
wealth or rank possessing,
ye who now will bless the poor
shall yourselves find blessing

 

==

 

Det skadar ju inte att jag lärde känna den genom – just det – popkultur! Närmare bestämt Love actually. Varsågoda! 

 

 

Idag fyller Jesus Kristus år, och de tre vise gubbarna hittade ju honom tack vare en stjärna, så det känns lämpligt med en stjärnedikt 🙂 

 

* * * * * * * * * *

 

Förutsägbart? Absolut. Underbart? Yes. 

==

 

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr, 
grå mot den vita driva, 
tittar, som många vintrar förr, 
upp emot månens skiva, 
tittar mot skogen, där gran och fur 
drar kring gården sin dunkla mur, 
grubblar, fast ej det lär båta, 
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår, 
skakar huvud och hätta — 
»nej, den gåtan är alltför svår, 
nej, jag gissar ej detta» — 
slår, som han plägar, inom kort 
slika spörjande tankar bort, 
går att ordna och pyssla, 
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus, 
känner på alla låsen — 
korna drömma vid månens ljus 
sommardrömmar i båsen; 
glömsk av sele och pisk och töm 
Pålle i stallet har ock en dröm: 
krubban han lutar över 
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får, 
ser, hur de sova där inne; 
går till hönsen, där tuppen står 
stolt på sin högsta pinne; 
Karo i hundbots halm mår gott, 
vaknar och viftar svansen smått, 
Karo sin tomte känner, 
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se 
husbondfolket det kära, 
länge och väl han märkt, att de 
hålla hans flit i ära; 
barnens kammar han sen på tå 
nalkas att se de söta små, 
ingen må det förtycka: 
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son, 
ren genom många leder 
slumra som barn; men varifrån 
kommo de väl hit neder? 
Släkte följde på släkte snart, 
blomstrade, åldrades, gick — men vart? 
Gåtan, som icke låter 
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft: 
där har han bo och fäste 
högt på skullen i höets doft, 
nära vid svalans näste; 
nu är väl svalans boning tom, 
men till våren med blad och blom 
kommer hon nog tillbaka, 
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om 
månget ett färdeminne, 
intet likväl om gåtan, som 
rör sig i tomtens sinne. 
Genom en springa i ladans vägg 
lyser månen på gubbens skägg, 
strimman på skägget blänker, 
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all, 
livet där ute är fruset, 
blott från fjärran av forsens fall 
höres helt sakta bruset. 
Tomten lyssnar och, halvt i dröm, 
tycker sig höra tidens ström, 
undrar, varthän den skall fara, 
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 
Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken. 

 

Viktor Rydberg

 

==

 

GOD JUL!!! 

Åååh Spike Milligan! 

 

==

 

Hihi! 

 

==

 

Be glad your nose is on your face,
not pasted on some other place,
for if it were where it is not,
you might dislike your nose a lot.

Imagine if your precious nose
were sandwiched in between your toes,
that clearly would not be a treat,
for you’d be forced to smell your feet.

Your nose would be a source of dread
were it attached atop your head,
it soon would drive you to despair,
forever tickled by your hair.

Within your ear, your nose would be
an absolute catastrophe,
for when you were obliged to sneeze,
your brain would rattle from the breeze.

Your nose, instead, through thick and thin,
remains between your eyes and chin,
not pasted on some other place–
be glad your nose is on your face! 

Jag vet inte om denna är så känd? Jag hade glömt av den tills jag tittade lite på Poemhunter. 

 

==

 

O mistress mine, where are you roaming? 
O stay and hear! your true-love’s coming 
That can sing both high and low; 
Trip no further, pretty sweeting, 
Journey’s end in lovers’ meeting– 
Every wise man’s son doth know. 

What is love? ‘tis not hereafter; 
Present mirth hath present laughter; 
What’s to come is still unsure: 
In delay there lies no plenty,– 
Then come kiss me, Sweet and twenty, 
Youth’s a stuff will not endure.

.

Om jag bara hade tänkt på att lägga upp denna på St Andrew’s Day… eller kunde bärga mig till Burns Night. Det kan jag tyvärr inte för jag älskar den. 

 

==

 

O my Luve’s like a red, red rose
That’s newly sprung in June; 
O my Luve’s like the melodie
That’s sweetly play’d in tune.

As fair art thou, my bonnie lass,
So deep in luve am I:
And I will luve thee still, my dear,
Till a’ the seas gang dry:

Till a’ the seas gang dry, my dear,
And the rocks melt wi’ the sun:
I will luve thee still, my dear,
While the sands o’ life shall run.

And fare thee well, my only Luve
And fare thee well, a while! 
And I will come again, my Luve,
Tho’ it were ten thousand mile. 

The Pool Players. 
Seven at the Golden Shovel.

We real cool. We
Left school. We

Lurk late. We
Strike straight. We

Sing sin. We
Thin gin. We

Jazz June. We
Die soon. 

Tihi! 

 

==