from a crack in the concrete?
Proving nature’s law is wrong
Funny it seems, but by keeping its dreams,
it learned to breathe fresh air.
Long live the rose that grew from concrete
when no one else ever cared.
==
==
Just du är bra just som du är
Inte trots att du är född till kvinna
Människa bland människor
Men tro inte på dem som säjer att du alltid måste vara stark
Tillåt dej din svaghet
Också den är du
Den som inte kan ta emot också din svaghet
Är för svag för dej
Vänd din styrka åt annat håll innan det är för sent
Vägra välja
Inse att du inte måste välja bara för att du är kvinna
Du ska gå din egen väg
Vara med i samhället
Göra just du är bra på
Det du känner att du kan och vill och måste göra
Du har rätt och skyldighet att göra det du kom till världen för att uträtta
Du har ett ansvar för dej själv och det kan ingen annan lyfta av dej
Men inbilla dej inte
Att du måste avstå från att leva nära kära människor
Och att de har rätt att kräva hela dej för att du älskar dem
Låt för allt i världen bli ditt onda samvetet
Låt bli att kräva det omöjliga av dej själv
Det kräver du ju inte av andra
Vänd upp och ner på saker då och då
Se efter hur det då ser ut
Kanhända är du inte orättvis och orimlig och hård och obegriplig
Det ser du kanske bättre
Om du iakttar alltsammans ur en motsatt sy än den som är din egen
Låt bli att hitta ursäkter för alla andra
Bara aldrig för dej själv
När din förnumsighet sedan blir outhärdlig också för dej
Knip käft
Tills du igen kan klara ljudet av din egen röst
Lär dej karate
Den som vet sin styrka behöver sällan ta till den
Den känns och syns
Det räcket att du känner den
Lär dej karate och gör sedan ditt allt för fred på jorden
För dina barn, för dina barnbarn
Ta fram din humor
Den behöver du varenda dag
Och framförallt de dagar när du får höra att du ingen humor har
Det är ett argument att ta till när inga andra finns
Vad skrattar ni då alltid åt, du och dina vänner
Så länge ni kan skratta står ni ut
Så gråt men torka tårarna och le igen åt allting och er själva
Och gå vidare tillsammans
Tillsammans
Hur ska du orka tro på gemenskap
Den dag när ingen tar den hand du räcker ut
Det vet jag inte
Men jag vet att du ändå måste orka tro att det finns de som hör dej
Som du betyder något för
Som finns där ändå
Nånstans
Nångång
Men var finns styrkan säger du
Var finns gemenskapen och framtidstron
Och glädjen och vänskapen och möjligheterna i en värld av vapen
I vardagen, i verkligheten
I här och nu som rymmer då och sen
Och i drömmar
I vissheten att många finns som drömmer dina drömmar
Sluta aldrig upp att drömma
Häng önskans träd i rött och blått och guld och grönt, orange och lila
Ovanför ditt arbetsbord
Dröm drömmar utan gräns
Och låt dem synas i väven som du dunkar fram
Då kan du kanske ändå vara till tröst och hjälp och glädje
Trots ditt eget tvivel
Trots din smärta
I såren växer blommor
Plocka dem och känn att vi är många
Som tror på dej och följer dej i våra tankar
Ta emot ditt eget liv och lev det för din skull och ingen annans
LEV!
==
Dom vill lära dig att ljuga, när det tar emot.
Lära dig bocka och att buga, för någon idiot.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Dom vill lära dig att tvivla, på det du tror.
Gå omkring och vara rädd för, din syster och din bror.
Jag vill lära dig att dansa, om det någon gång blir av.
Om jag får nåt att säga till om, då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.
Då skall du dansa på min grav.
*
I natt skall jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart jag skall resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?
*
I morgon finns det en ömkansvärd
och bittert hjälplös stackars kropp,
som bäres ut på sin sista färd
att slukas av jorden opp.
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är som jag såge en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med käck melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla, som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
”Det är kastat för vind sedan tjugo år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsterns dal.”
Och här är dungen, där göken gol,
små tösor sprungo här
med bara fötter och trasig kjol
att plocka dungens bär,
och här var det skugga och här var sol
och här var det gott om nattviol,
den dungen är mig kär,
min barndom susar där.
Här är stigen trängre, här är vildskog,
här går sagans vallgång vild och lös,
här är stenen kastad av ett bergtroll
mot en kristmunk långt i hedenhös.
Här är Vargens gård av ris och stenrös,
här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,
här satt Ulva lilla, Vargens dotter,
ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.
Här går vägen fram till Lyckolandet,
den är lång och trång och stängd av snår,
ingen knipslug mästerkatt i stövlor
finns att visa oss, hur vägen går.
Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.
Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.
Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.
Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.
Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.
==
Around me were the echoing dunes, beyond me
The cold and sparkling silver of the sea —
We two will pass through death and ages lengthen
Before you hear that sound again with me.
and say, sit here. Eat.
You will love again the stranger who was your self.
Give wine. Give bread. Give back your heart
to itself, to the stranger who has loved you
all your life, whom you ignored
for another, who knows you by heart.
Take down the love letters from the bookshelf,
the photographs, the desperate notes,
peel your own image from the mirror.
Sit. Feast on your life.