Kategori: Dagens dikt

Det blir väldigt mycket ”ungdom” just nu, men det får vi väl acceptera. 

 

==

 

Ungdomen är sig lik

törneodlare

taggodlare

hudömsare

Hur spionerar den inte på sitt samvete

hur ovillig är den inte

att ge sina sinnen en enkel handräckning

 

hur andfådd är inte viljan

hur står inte känslan

med ständigt utbredda vingar

flygberedd

flyktberedd

 

att sjunka nedåt är ännu

som en snaps till maten

och ondskan visslar fram

som en förlupen kula

 

Ungdom sedd i provrör

hur får den oss inte att kika av skratt

men hur sörjer vi inte

när den avfaller

när vi möter den slappnande orons

fågelskrämmor och bogbrutna hästar

 

Kom till oss som förr o ungdom

med din förtvivlar fullt utslagen

uppträdd på nål

och instucken i ryggmärgen 

 

 

== 

Kort och gott och vackert! 

==

 

Den flaxar till

Skrattmås

Jag älskar

din frihet

 

 

== 

 

==

 

I sommarnattens mjuka dagerspel

gick du och jag och talade om livet. 

Vi visste att vi båda hade fel: 

så blev vårt tal alltmera överdrivet.

Du påståd att det bara var en ville, 

och jag gick ed på att det inte fanns. 

Och sedan blev vi tysta och stod stilla

och såg rakt in i junimånens glans. 

Sen talade vi visst om något annat – 

om månen vill jag minnas att det var – 

och daggen föll och vinden hade stannat

och rymden var förväntansfull och klar. 

VI vandrade i månskensflodens svall

så sakta som två människor kan vandra, 

och tillstod lite skamset för varandra, 

att livet kanske fanns i alla fall – 

 

 

== 

==

 

Aldrig glömmer jag dig, o liv,

sen den natt då du grep mig om strupen! 

Jag var ung,

min kropp var finnig och rå. 

Du grep mig så hårt om strupen! 

 

Hur jag drömde den natten i sängens vrå

om ett liv i de ödsliga djupen! 

Full av ångest, jag skulle bland mänskorna gå, 

alltid med din hand kring strupen. 

 

Du skulle nästan strypa mig. 

Blott hesa ord skulle tränga

över mina läppar. Med jord, med jord

du skulle mitt blod bemänga. 

 

Jag såg mig leva stort och tungt

och ana de öde djupen; 

mot mörkret vällde mitt blod så ungt, 

– Då släppte du taget om strupen! 

 

Aldrig glömmer jag dig, o liv, 

sen den natt då du grep mig om strupen. 

Jag var ung, 

min kropp var finnig och rå. 

Du grep mig så hårt om strupen. 

 

 

== 

Klart vi ska ha en dikt om april idag! Kunde ju förstås ha varit en om lurendrejeri, men det blev det inte. 

 

==

 

==

 

Ungdom:

hunger 

Jag är mycket förtjust i modernismen och vissa dagar är det just de finlandssvenska poeterna som tilltalar mig mest. Detta är ett gott exempel. 

 

==

 

Våren är glimmerdropp

på enbusk

Snöflingslik snösparvflocks

gnisselvissel

är våren

Våren är bäckbubbel, 

våta tuvor

Här gol tuppen, hönan

kacklar där. 

Våre är skär rodnad

på naturens aningskind. 

 

 

== 

 

Är inte ”snöflingslik snösparvflock” ett par av de vackraste orden någonsin? 

==

 

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

==

 

Jag behöver knappast reiterera att Barbro Lindgren är min idol och hjältinna. 

 

==

 

Vi har lekt en gång i parken

Satt bredvid varann på marken

Och han rörde mig med handen 

Och så lekte vi i sanden

 

Dina ögon, sa han

Är som runda sjöar

Eller som små gröna öar

Du kan bli min fästmö om du vill 

 

Okej, sa jag, sen satt vi still 

Och Örjans ögon lyste röda

Tänk, sa han

Om hundra år så är vi döda

 

Då finns det inga ögon

Som små sjöar

Men riktigt vatten finns det

Med små gröna öar

 

Och än så länge kan vi leka

Och ha kul i parken

Och sitta still bredvid varann på marken

 

Den jag älskar heter Örjan

Men dom kallar honom Smörjan

 

 

==

 

((ETA: Detta inlägget var schemalagt låååångt innan det blev tillkännagivet att Barbro Lindgren vunnit ALMA-priset. Timing!))