Kategori: Dagens dikt

== 

 

== 

 

Sista stanzan av denna dikten inleder ett kåseri i Mintgrodornas återkomst. Jag har inte läst den tidigare men blev genast förtjust i de sista raderna. 

 

==

Den svåra stunden du tror att allt är slut
och stum i mörkret sitter –
Den stunden skall du kämpa ut,
fast den är kall och bitter

Ty efteråt skall du förstå,
att just vid soluppgången
är natten särskilt kall –
men då begynner fågelsången

Harry Blomberg

 

== 

Skön lite ironi-sentimental dikt tycker jag. 

==

 

Min ungdom dog häromdan,

jag var och begrov den fan. 

Det var en lustig en, må ni tro! 

Han unna sig aldrig en smula ro,

han skulle brinna och svamla 

och klösa och riva det gamla. 

Han skulle jämt hålla tändande tal

och sia om gröna vårar, 

han kallade världen brackbanal

och människorna för dårar. 

Han grät sina modiga tårar

när folket bara snarkade. 

Han bet, han skrek, han sparkade, 

han dundrade från talarstol,

han talade om ett liv i sol,

han ruskade det som sov

och agade det med kärlekens hat. 

Min ungdom, det var en vild krabat

men nu är han död, gudskelov! 

Erik Lindorm

 

== 

Nog kan vi alla känna oss som igelkottar ibland? Detta är en underbart rytmisk dikt tycker jag, och dessutom ganska söt i alla sin melankoli. 

 

==

Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmera en igelkott. 

 

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri. 

 

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning. 

Gott folk må prata vad helst dom vill

mej kryper ingen för nära till. 

 

Jag har en fullgod repertoar

av tricks och konster till självförsvar. 

 

Jag önskar inte bli biten

fast jag är konstig och liten. 

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott. 

 

Ty dessa splut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut. 

 

– Så ber jag, vänligen, bara

gott folk att låta mig vara. 

 

== 

==

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet – 

tack då nöjd de vänliga, små ringen

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma – 

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålande levande, 

men milda gästen under de döda timmarna. 

 

 

== 

==

 

Århundradets kärlekssaga är ju en sorts diktroman om det fullständigt vansinniga äktenskapet mellan Märta och Henrik Tikkanen, och detta är en väldigt bra, stark och tänkvärd bit ur den. 

 

==

 

Ibland

brukar jag försöka

tänka efter

hur det skulle vara

om du skulle bo ihop med Christer

och era sammanlagt

fyra barn

 

Skulle du då alltid

utan vidare gå på bio

medan Christer

lägger barnen?

 

Skulle du kanske inte

nångång

komma att tänka på

att Christer kanske vill skriva

eller läsa

eller tänka

för sej själv

också andra tider på dygnet än mellan klockan 23 och klockan 06?

 

Skulle du inte ändå

en eller annan gång

dra dig för att fordra

att Christer alltid ska släppa det

han har för händer

ögonblickligen

när du har kommit inom dörren

för att koka te åt dej

och sen beundra

det du har knackat ner

i ditt ostörda arbetsrum

medan han har passat

era fyra barn

och telefonen

och städat

och skött middagsmaten

mellan stunderna vid skrivmaskinen?

 

Jag menar, ni är ju

iallafall

tvåkolleger

som gör samma jobb

och som bedöms

på enahanda grunder

Märta Tikkanen

 

==

 

==

 

Hur ska man tala till en sorgsen flicka

som dricker burköl i Sergelarkaden

En februarisöndag klockan fjorton? 

Medan Maria Johansson sjunger. 

Folk i flockar, vinterklädda, pälsbärande medborgare. 

Gänget står och snackar, hänger, hostar cigarettrök. 

Några gårr, och andra kommer; ett vajande sorl. 

Tonårsröster, målbrottsrester. 

 

Hon sitter strax bredvid, i porten

till en stängd butik, och hon är mycket vacker. 

Ett ansikte som är vekt men inte sprött,

mjukt men distinkt och mycket rent. 

Bara så sorgset; blottlagt, uppgivet. Hon bär

en vårdad gångpäls och snygga lila jeans.

Runt kring henne och gänget alla andra,

som går och kommer med Maria Johansson

vid sin orgel sjunger Titanic-hymnen. 

 

Närmare Gud till dig medan det tunga skrovets

förskepp redan ligger djupt i vatten

och akterskeppet sakta krymper, vänt mot en grå

februarisöndag klockan fjorton. Vad

kunde jag säga till en oändligt sorgsen flicka

som lyfter den blå ölburken till sina läppar

ett tyst och ändlöst ögonblick? Maria vid sin orgel

har böjt sig ner och söker i sin väska. 

 

Kvinnan vid evighetsbrunnen, jordiskt robust,

barhuvad i sin korta vinterkappa. Hon ordnar

ett par nya glad på notstället när jag går

förbi mot Tunnelbanan. Sen hör jag hur tanken flyr hän

till det härliga land. Skall det bli några stjärnor

i kronen – 

 

Med sorg i sinnet går jag bort, men här

finns ingen delad sorg, ty detta

ör vörkden en februarisöndag klockan fjorton 

i centrum av den stensatta stjärna där den ene

ej talar till den andre, rädd för den skräck

som bultar i den grå betongen och trycker 

som en hare i någon av hjärtats kamrat. 

 

Det är blott våra blandade men aldrig gemensamma

steg som ekar här över stjärnan av sten

medan februarisöndagen går över i eftermiddag,

akterskeppet sjunker ännu något stycke

och rymdens ljus vid horisonten förebådar

tilltagande köld mot natten. Låt

några stjärnor falla i den krona av sorg

som omger hennes huvud, hon

med den blå ölburken och ansiktet

uppgivet lutat ned mot ena skuldran. 

 

 

== 

 

Läser denna artikeln i DN om Kristina Lugn som det sista geniet, och upptäcker en dikt av henne som jag aldrig läst förut – mycket fin! 

 

Så – vi tar en bonusdikt idag. 

 

==

 

Du ska få ett
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet

och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs 
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom 
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting 
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

Kristina Lugn

==