Kategori: Dagens dikt

Detta är ännu en sådan där dikt som känns som om den kunde ha skrivits förra veckan. Det gjorde den inte, ty den skrevs i slutet på 1300-talet någon gång. Helt otroligt. 

==

 

Your two great eyes will slay me suddenly;
Their beauty shakes me who was once serene;
Straight through my heart the wound is quick and keen. 

Only your word will heal the injury
To my hurt heart, while yet the wound is clean –
Your two great eyes will slay me suddenly;
Their beauty shakes me who was once serene. 

Upon my word, I tell you faithfully
Through life and after death you are my queen;
For with my death the whole truth shall be seen.
Your two great eyes will slay me suddenly;
Their beauty shakes me who was once serene;
Straight through my heart the wound is quick and keen. 

Jag kan omöjligt förstå hur jag har glömt av denna hittills. Löjligt, hade Ture Sventon sagt. 

== 

 

Om i ödslig skog

ångest dig betog,

kunde ett flyktigt möte

vara befrielse nog. 

 

Giva om vägen besked, 

därpå skiljas i fred; 

sådant var främlingars möte

enligt uråldrig sed. 

 

Byta ett ord eller två

gjorde det lätt att gå

Alla människors möte

borde vara så. 

 

 

== 

En sådan underbar rytm! Och ja, allmänt underbar. Särskilt ”glittrar” och ”gnistrar” i första meningen. 

==

 

Det glittrar så gnistrande vackert i ån,

det kvittrar så lustigt i furen. 

Här ligger jag lat som en bortskämd son

i knät på min moder naturen. 

Det sjunger och doftar och lyser och ler

från jorden och himlen och allt jag ser. 

 

Det är, som om vinden ett budskap mig bär

om lyckliga dagar, som randas,

mitt blod är i oro, jag tror jag är kär

– i vem? – ack i allt, som andas. 

Jag ville, att himlens och jordens allt

låg tätt vid mitt hjärta i flickgestalt. 

 

 

== 

Har jag nämnt någon gång att jag älskar Barbro Lindgr… jaså det hade jag ja. 

 

== 

 

Längst inne i mitt huvud

står hästar under träden

och molnen flyger fort

där lyser vallmon röd i säden

Det har den alltid gjort 

Längst inne i mitt huvud

är livet skönt och utan slut

och göken gal varenda timma

Jag ligger stilla i en båt

och driver långsamt ut

fast det är dimma

 

Längst inne i mitt huvud

är allting ofattbart och svårt

och skratten dånar som kanoner

och gräs är mjukt

men sten är hårt 

och jorden rymmer millioner

 

Längst inne i mitt huvud

finns det en tystnad

stor och tung

och tankar som man inte orkar tänka

Längst inne i mitt huvud

är jag alltid ung

och kan se dina ögon blänka

 

 

== 

Ett litet mästerverk i all sin enkelhet, tycker jag. 

 

== 

 

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där. 

Vi se ju inga stjärnor, 

där intet mörker är. 

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill, 

ty mörkt är allt, som ljuset

med bävan längtar till. 

 

Var inte rädd för mörkret, 

ty ljuset vilar där, 

var inte rädd för mörkret, 

som ljusets hjärta bär. 

 

 

== 

Ja, vi tar väl en Boye till när vi ändå har tagit fart? 

 

== 

 

O en klinga,

sviktande böjlig och stark,

o en smidigdansande klunga,

lydande stolt den strängaste lag, 

rytmens hårda tag i stålet – 

o en klinga

ville jag vara till kropp och själ! 

 

Dig jag hatar,

du mitt usla videväsen, 

du som flätas, du som vrides, 

lydande tåligt andras hand. 

Dig jag hatar,

du mitt lata drömmarväsen. 

Du skall dö. 

Hjälp mig, mitt hat, du längtans syster, 

hjälp mig varda

klinga, ja klinga,

dansande svärd av härdat stål! 

 

 

== 

 

Märket till höger är ett mycket gammalt tecken som kallas ”skräckhjälm” – det ska beskydda genom sin styrka. 

Man kan alltid lita på Karin Boye. Denna hade jag nästan glömt bort. 

 

==

 

Rustad, rak och pansarsluten

gick jag fram – 

men av skräck var brynjan gjuten

och av skam. 

Jag vill kasta mina vapen,

svärd och sköld. 

All den hårda fiendskapen

var min köld. 

 

Jag har sett de torra fröna

gro tll slut. 

Jag har sett det ljusa gröna

vecklas ut. 

 

Mäktigt är det späda livet

mer än järn, 

fram ur jordens hjärta drivet

utan värn. 

 

Vårer gryr i vinterns trakte, 

där jag frös. 

Jag vill möta livets makter 

vapenlös. 

 

 

== 

 

Bilden här till höger är statyn av Karin Boye som står, eller just nu stod eftersom de bygger om, utanför Göteborgs Stadsbibliotek. 

Om Lewis Carroll var galen? Definitivt. Denna dikt kommer ur Alice i spegellandet. 

 

==

 

‘Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe;
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

”Beware the Jabberwock, my son!
The jaws that bite, the claws that catch!
Beware the Jubjub bird, and shun
The frumious Bandersnatch!”

He took his vorpal sword in hand:
Long time the manxome foe he sought—
So rested he by the Tumtum tree,
And stood awhile in thought.

And as in uffish thought he stood,
The Jabberwock, with eyes of flame,
Came whiffling through the tulgey wood,
And burbled as it came!

One, two! One, two! and through and through
The vorpal blade went snicker-snack!
He left it dead, and with its head
He went galumphing back.

”And hast thou slain the Jabberwock?
Come to my arms, my beamish boy!
O frabjous day! Callooh! Callay!”
He chortled in his joy.

‘Twas brillig, and the slithy toves
Did gyre and gimble in the wabe;
All mimsy were the borogoves,
And the mome raths outgrabe.

 

 

 

==

Ja – när bloggverktyget fallerar fallerar även Dagens dikt. Men jag tänker inte tvinga på er tre stycken på raken för den sakens skull 😉 De kan ni få senare. 

 

Johan Ludvig Runeberg var inte bara Finlands nationalskald – han var en ordkonstnär också. (Ja, det kan finnas en koppling där.) 

 

== 

 

Jag vet ej, vad jag hoppas, 

och hoppas likafullt; 

mitt hjärta känns så ödsligt

och är ändå så fullt. 

Vart syftar denna oro,

som ej ett mål kan nå? 

Vad önskar jag, vad vill jag, 

vad tänker jag uppå? 

 

Vid sömmen hela dagen 

jag sitter som en träl; 

jag tycks arbeta flitigt, 

det lider ej likväl. 

Mot handen sjunker pannan, 

och nålen glömmes då. 

Vad önskar jag, vad vill jag, 

vad tänker jag uppå? 

 

Jag mente: Våren kommer, 

naturens dräkt blir ny; 

då skall min håg förändras 

och mitt bekymmer fly. 

Och våren kom och sommarn, 

jag blev mig lik ändå. 

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå? 

 

Jag älskar ej som fordom

min sköna nejds behag; 

ju mera dagen klarnar

dess mera mulnar jag. 

Hur skall min oro skingras, 

och när min sorg förgå? 

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå? 

 

O, den som finge vila

i dödens lugna bo! 

Kanske att blott i graven

ett hjärta finner ro. 

 

Men dock, hur tungt att redan

från sol och vänner gå! 

Vad önskar jag, vad vill jag, 

vad tänker jag uppå?`

 

 

== 

==

 

Where sunless rivers weep
Their waves into the deep,
She sleeps a charmed sleep:
Awake her not.
Led by a single star,
She came from very far
To seek where shadows are
Her pleasant lot.

She left the rosy morn,
She left the fields of corn,
For twilight cold and lorn
And water springs.
Through sleep, as through a veil,
She sees the sky look pale,
And hears the nightingale
That sadly sings.

Rest, rest, a perfect rest
Shed over brow and breast;
Her face is toward the west,
The purple land.
She cannot see the grain
Ripening on hill and plain;
She cannot feel the rain
Upon her hand.

Rest, rest, for evermore
Upon a mossy shore;
Rest, rest at the heart’s core
Till time shall cease:
Sleep that no pain shall wake;
Night that no morn shall break
Till joy shall overtake
Her perfect peace.