Kategori: 1970-tal

En hel hög Lottaböcker av Merri Vik

                 

   

   

   

                 

   

      

                 

      

   

Plötsligt, i jämna stötar under sommaren, landade massor av Lotta-böcker på Storytel – nu finns alla tillgängliga utom tre stycken tror jag. Jag har alltså inte läst femton stycken i ett svep, men när jag tyckte att jag hade samlat ihop ett gäng så kom en hög till och det känns ju bättre att skriva ett samlingsinlägg än att försöka portionera ut dem. 
 
Men jag ska inte bli långrandig. Det händer mycket i dessa böcker, några har jag läst tidigare, de flesta är nya – och så njutbara, förstås! På sätt och vis blir böckerna mer moderna, på sätt och vis beter sig Paul mer och mer som om de lever på femtiotalet. Men jag tar det med en nypa salt och tycker att böckerna är himla härliga i alla fall. Bra så! 
 
Böckerna finns att köpa som e-böcker på Adlibris!

Ge aldrig upp, Lotta!, Mitt i prick, Lotta!, Lotta går till sjöss, Det spökar, Lotta och Lotta går till väders av Merri Vik

 

      

 
 
   

 
 
Jag har just nu 27 inlägg sparade som utkast och måste därför försöka fatta mig kort här. Som tur är behöver jag ju inte lägga ut texten något särskilt om Lottaböckerna! Men jag vill säga att Ge aldrig upp, Lotta! var en gammal favorit från förr, Mitt i prick, Lotta!, Lotta går till sjöss och Lotta går till väders var helt nya och Det spökar, Lotta! hade en kompis då det begav sig så den har jag också läst flera gånger om. 
 
Men de slutar aldrig att vara bra och väldigt roliga. Nog kan jag förfäras lite över somligt men det gäller ju mest att inse (och vara tacksam för) att tiderna förändrats. Dock har jag för mig att allra sista boken som ju faktiskt skrevs på 90-talet är sunkigast av dem alla vad gäller kvinnosyn och hur Lotta beter sig, men jag kanske minns fel. Hoppas! 
 
Böckerna finns att köpa där böcker brukar finnas, eller som e-böcker på Storytel! 

Polis, polis, potatismos av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 

 
Detta är sjätte delen i sviten Roman om ett brott av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Kanske blir det i år jag blir klar, ändå? 
 
Martin Beck kallas ner till Malmö efter att en affärsman skjutits på en restaurang av en okänd, iskall gärningsman som sonika klev in i lokalen, sköt mannen bakom ena örat mitt under pågående tal, klev ut genom fönstret och försvann till synes spårlöst. Klart ett fall för Rikskrim, alltså – men det visar sig vara otroligt känsligt och komplicerat. Spännande, humoristiskt och skarpt samhällskritiskt. Jag tycker att de är fantastiska!
 
Jag har dock en invändning – Piratförlaget gav ju ut serien som e-böcker för några år sedan, med förord av olika namnkunniga personer inom deckar- och författarvärlden. Men de är knökade med spoilers! I förordet till denna boken berättar Arne Dahl om en händelse i sista boken, till exempel – det känns så onödigt. 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Jag blev Stockholmssyndromet av Kristin Enmark

 
Jag såg Kristin Enmark på Skavlan för ett tag sedan, jag hörde P3 Dokumentär-programmet där hon medverkar – trots det var jag nyfiken på att läsa hennes bok. Särskilt då efter att ha läst Janne Olssons bok för ungefär ett år sedan, en ypperlig skildring för övrigt. 
 
Jag tyckte väl att hon verkade lite spånig i de programmen hon medverkat i, och jag blev ju inte direkt överbevisad i läsningen av denna, mycket spretiga och otroligt konstiga bok. Den är skriven tillsammans med en journalist, vilket är smått chockerande eftersom den är väldigt dåligt skriven. Det började liksom med en felstavning på ingenjör (ingengör) och sedan flöt det bara på… hohoho. 
 
Det är en sorts varvning av berättelser om vad som händer under dramat som väl är skrivet av den här journalisten som heter Gunnar Wesslén, och Kristins egen berättelse. Texten är satt i olika typsnitt vilket kanske är nödvändigt, men jag vet inte, det är bara hackigt. Ibland känns det som om det börjar bli intressant, kanske ta en vändning – sedan gör det inte det ändå. Somliga kommenterar att de verkligen kan förstå hur det var där i valvet och hur man resonerade, jag kan absolut inte göra det. 
 
Det som gjorde att jag trots allt gav boken två stjärnor på Goodreads är att funderingarna kring Stockholmssyndromet som en sorts ursäkt eller urskuldning för polisens misslyckande i gisslansituationer är intressanta och relevanta. Jag kan omöjligt säga om polisen gjorde rätt eller fel i detta fallet (även om vissa grejer, som att ta dit en tonårsgrabb som man trodde var bror till rånaren för att ”förhandla” såklart är helt uppåt väggarna) – men det är intressant att fundera lite kring. 
 
Sedan kan vi ju heller inte veta vad som är sant och inte vad gäller inspelningen av samtalet mellan Enmark och Olof Palme – det är ju fastställt att man har klippt bort vissa bitar, men omöjligt för oss att säga eller tro hur det var. Hela samtalet finns för övrigt återgivet i text i slutet av boken, fullt med särskrivningar och annat krafs. Man kan väl omöjligt säga att faktumet att det är en transkribering ursäktar särskrivningar och stavfel, eftersom just sådana inte tenderar att vara närvarande i tal. 
 
Läs inte denna. Men läs gärna Janne Olssons bok för den är, som sagt, riktigt bra. Jag tänkte nog läsa Clark Olofssons variant också, faktiskt, det är ett fascinerande fall i svensk historia men Enmarks berättelse är inte bra. 
 
 
Vill du läsa boken finns den just nu på Adlibris pocketrea för 24:-. 

Star Wars (Episode IV, A new hope: 1977)

 
Alla har ju några sådana där grejer som gör att folk gapar när man berättar det. Det kan ju vara mer eller mindre dramatiska saker förstås, men en sak som brukar orsaka tappade hakor och högljudda VA?! är när jag berättar att jag inte har sett Star Wars. 
 
Nu kommer detta inte längre att ske – en liten del av min tidigare identitet är borta, för nu har jag sett Stjärnornas Krig! Episod IV, alltså, den från 1977. Jag har försökt se den några gånger tidigare med mer eller mindre engagemang (okej, antagligen mindre) – men igår kändes det plötsligt rätt. Min pizza var färdig i ugnen och jag ville ha något lite lagom spännande att se på med lamporna släckta och en massa milt ljus… sagt och gjort – det blev Star Wars. 
 
Och jag gillade den så mycket! Har inget minne av att jag har sett början, förutom när orden flyger genom rymden, alls – jag blev ju helkär i R2D2 och C3PO från första sekund och vill nu se om hela Red Dwarf – så antagligen har det där tidigare engagemanget varit helt obefintligt. 
 
Så – min Star Wars-oskuld är borta för alltid och jag är mycket glad för detta, det känns som om jag har tagit ännu ett steg mot vuxenlivet 😉 

2016: 352 – Post Office / Postverket av Charles Bukowski

 

 
Jag minns inte riktigt om det fanns något tema när vi valde just denna boken till bokcirkeln i december, men jag vet att jag röstade på just denna eftersom jag ofta behöver en spark i ändan för att komma igång och läsa klassiker. 
 
Just denna lyssnade jag på, i inläsning av skådespelaren och regissören Christian Baskous. Det tog ungefär fyra timmar och det är nog ungefär så mycket man orkar, åtminstone om man får för sig att lyssna i ett svep. 
 
Detta är Bukowskis debutroman. Han sade upp sig från Postverket vid 50 års ålder och skrev denna på tre veckor. Så sägs det, i alla fall. Det sägs även att den är självbiografisk, och då måste man fundera lite på om han var gjord av tyskt stål som överlevde till 74 års ålder. (Han föddes i Tyskland 1920, hans far var amerikansk soldat men hans farfar var tysk.) 
 
Detta är den första av tre självbiografiska romaner, förresten. Och det är en enda orgiastisk soppa av sprit, knark, bakfylla och sex. Vissa recensenter menar att man blir sugen på att dricka när man läser Bukowski, jag blir bara mer övertygad om att jag aldrig kommer att dricka en droppe igen. Fy, vad jobbigt det verkar! (Nej, de flesta som dricker alkohol gör det förstås inte på detta viset, missförstå mig rätt ;)) 
 
Jag har läst på lite grann och det här med det självbiografiska är förstås att tagas med en nypa salt. Joyce som i boken framställs som en rik nymfoman var i själva verket en timid kvinna som saknade två ryggkotor och alltså var något av en krympling, 
 
Vi var lite oense i diskussionen. Någon kände att hen inte alls kunde förstå varför boken skrivits, någon tyckte att den var väldigt jobbig eftersom den är så ofeministisk… och så vidare. Jag tog av mig feminismglasögonen efter bara några meningar eftersom jag insåg att det inte fanns någon poäng med att försöka läsa den på det viset, och jag tycker att det är en helt fantastisk bok. inte för att jag på något vis kan identifiera mig med huvudpersonen eller för att det är en spännande historia, utan för att den är så fantastiskt rik och mustig. Jag kan rekommendera att man lyssnar på den då jag tror att den kanske blir lite väl mättad i skrift. När man lyssnar kan man i alla fall engagera sig lite grann med något annat när Henry blir för jobbig 😉 

2016: 330 – För Lydia av Gun-Britt Sundström

 
Detta är Gun-Britt Sundströms omarbetning av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken – huvudpersonerna är fortfarande Arvid och Lydia, men handlingen har förflyttats till sent 50-tal fram till tidigt 70-tal, och perspektivet är numera Lydias. 
 
Det är intressant att läsa berättelsen, som ju bibehålls trots förändrat perspektiv och tidsrymd, ur en annan synvinkel. Jag tycker att Lydias historia är mycket mer intressant, och kanske ännu mer just i denna nya, mer frigjorda tid full av utveckling och nyheter. Jag kunde dock inte låta bli att röra ihop den med Maken här och där – samma författare, samma tidsålder och kvällströtthet förstås. Men det gjorde inte så mycket. 
 
Jag älskar ju Den allvarsamma leken högt och rent, och därför är det problematiskt att ”betygsätta” För Lydia. Originalet är så fulländat och vackert att det är svårt att göra Sundström rättvisa. Men det kanske inte behövs sägas så mycket mer. Se bara till att läsa originalet först, det är mitt viktigaste råd. 

Veckoutmaningen: Ljuva sjuttiotal

 
Det  är 70-talstema på Kulturkollo denna veckan, och som Veckoutmaning ber Helena oss svara på följande: 
 
Dekadens, politik, plyschoveraller – 1970-talet kan vara så mycket. Den här veckan vill jag att du delar med dig av ditt 70-tal. Det kan vara ett foto, en berättelse, ett minne, en maträtt, en färg – helt enkelt något du förknippar med 70-talet.
 
Jag föddes 1982, så har av förklarliga skäl inga egna minnen eller foton från 70-talet. Men imorse kom jag att tänka på Jonas Gardell och En komikers uppväxt, som är en av mina favoritböcker och förmodligen en av de böcker jag läst flest gånger – den är ju väldigt 70-tal och jag tror och tänker att den nog representerar Sverige på 70-talet väldigt väl. Inte för att jag tror att allt hemskt som händer i boken även hände i de flestas verklighet, men det är ju så mycket mer… 
 
Platåskor, The Sweet, Halv sju, maxikjolar, Marimekko, kräkhinkar, radhus, hippor, Staffan Westerberg, täckjackor och gillestugor. (Nej, jag kan inte svära på att alla dessa finns med i just En komikers uppväxt för jag älskar uppföljarna, Ett ufo gör entré och Jenny också – men det känns så.) 
 
Något som jag definitivt vet finns med är mamma Ritvas standardfras: Anna mun kaikki kestää! – Ge mig kraft att stå ut! Jag säger det sällan men tänker det med jämna mellanrum 😉 

2016: 173 – Gummi-Tarzan av Ole Lund Kirkegaard

 

 
Jag har massor av minnen från Kirkegaards barnböcker, men jag vet faktiskt inte om jag har fått dem lästa för mig eller om jag har läst själv. Det känns som om vi kanske fick dem lästa för oss på lågstadiet, eller något åt det hållet? 
 
Nu var det Fredde Granberg som läste för mig, och oj, det är sjukt roligt. 
 
Förlaget skriver: 
 
”Gummi-Tarzan heter egentligen Ivan Olsen. Han är inte stor snarare liten och tunn och inte speciellt snygg. Han är inte heller ett dugg stark och skulle aldrig kunna ge någon stryk. Istället får han själv en massa stryk. Ivans pappa drömmer om att ha en stark och modig son. Han försöker göra Ivan till en riktig Tarzan, fast misslyckas och ger honom namnet Gummi-Tarzan. Men så en dag stöter lille Ivan ihop med en alldeles verklig häxa, som vänder allt upp och ner.” 
 
Naturligtvis är det inte så roligt att Ivan Olsen har en så bossig pappa, och naturligtvis kan man väl reflektera lite över mobbing och annat. Men – jag väljer även denna gång att uppskatta denna för den hysteriskt roliga barnbok den är. Om man ska läsa den för barn kan man naturligtvis se till att prata om vissa saker lite extra. När man lyssnar själv som trettiotreåring kan man gott se till att bara njuta! 

2016: 128 – Prostens barnbarn av Eva Bexell

 

 
Jag skrev lite om Eva Bexell i en tematrio i höstas, och det var några som inte kände till henne! Jag blev hemskt förvånad, för jag trodde verkligen att Prostens barnbarn-böckerna var riktiga klassiker. Men så är det ju alltid, förstås – ibland kan jag skriva ett inlägg om någon bok som alla har läst, och får ändå kommentarer från folk som aldrig hört talas om den. Visst är det roligt? 
 
Hur som helst – jag vet att pappa köpte Prostens barnbarn till mig på en loppis en gång för längesen, samtidigt som Löjliga familjerna av Gunnel Linde och Det susar i säven av Kenneth Grahame om jag inte minns alldeles fel – och jag älskade den! Någon jul fick jag sedan samlingsvolymen Boken om Morfar Prosten där alla böckerna ingår. (Det var nog 1989, för det var då den kom ut ser jag nu.) 
 
Men detta är alltså den första boken – och den är inläst av ingen mindre än Margaretha Krook! Helt underbart att höra dessa dråpliga, vansinniga historier om Antons äventyr upplästa av hennes skarpa stämma. Kanon, helt enkelt. Det är fint att dessa gamla klassiska barnböckerna kommer fram på Storytel och andra tjänster, då jag tror att fler och fler använder sig av ljudböcker till barn. Inte för att det överträffar högläsning, men nog är det bra med alternativ? 
 
Och det är sjukt roligt. Historien om kräftorna i badkaret och bålgetingen i linneskåpet är så roliga att jag fick stänga av när jag satt med boken i lurarna på jobbet. Hur bra som helst. Och det håller än idag – denna kom ut 1976 så har alltså fyrtio år på nacken (eller ryggen)! 
 
Och vet ni vad? De andra två böckerna finns också att lyssna på! Passar ju fint nu när nästa månads tema i Temaläsning 2016 råkar vara barnböcker! Jag tog ju mig igenom en hel del barnböcker redan i april, men får skylla mig själv… har dock spanat in en hel del i mina olika appar redan – just barnböcker lämpar ju sig oerhört bra som ljudböcker när man själv är barnfri vuxen och kanske inte har så mycket barnböcker hemma.