Kort rapport, jag är hemma i Göteborg och allt är bra (så bra som det kan vara) – Cicci, min telefon dog i taxin igår så förlåt att jag inte hörde av mig!!
Mamma väckte mig av någon anledning två gånger tidigt på¨morgonen för att snacka broccoligratäng och gud vet vad, men nu ska jag se om jag kan hitta något gott att äta samt krypa ner i sängen igen för att finalen av På SpåretS och därefter – som jag har längtat – de sista avsnitten av andra säsongen av Solsidan!
Ber om ursakt for obefintligt bloggande. Har inget internet hemma sa skriver pa telefonen nu vilket ar ratt opraktiskt.
Flyttlasset gick i fredags, kommer fram idag. Sjalv aker jag om en vecka.
Hade ju misstankt svininfluensa i februari men det har visat sig att det var kortelfeber vilket mojligen forklarar min fullstandigt olidliga vark i fotter och ben. Jag mar otroligt daligt av smartan och hoppas sannerligen att det rattar till sig snart. Jag maste ju packa och stada men just nu dackar jag praktiskt taget av att ga in i koket och hamta vatten.
På samma sätt som jag kan bli besatt av vissa maträtter eller drycker som jag nämnde tidigare kan jag även högaktningsfullt bestämma mig för att jag inte gillar vissa saker utan att ha gett dem en endaste liten chans – och så när jag väl gör det så är jag frälst. Det är så otroligt töntigt men jag kan inte hjälpa det! Tydliga exempel på detta är Desperate Housewives – som jag vägrade titta på i hur många år som helst tills jag plötsligt plöjde allt som då fanns ute på kanske tre månader, Harry Potter – som jag hittade på 3-för-2 eller hur det var på HMV och fastnade totalt, Twilight som jag tänkte att jag borde läsa i och med att jag ändå har ett visst intresse för popkultur, The In-Betweeners som jag trodde skulle vara alldeles för poppigt för mig… men jag älskade de alla. Och det finns många fler exempel men jag orkar inte dra allt nu, jag kan skriva en lista nån dag.
Det senaste fyndet är Annika Marklunds fantastiska blogg. Jag kan inte förklara varför jag inte trodde att jag skulle gilla den, förmodligen för att jag var säker på att den var för smart och djup för mig och att jag inte skulle kunna förstå mig på den tillräckligt för att texterna skulle sjunka in ordentligt (ungefär så som jag tänkte om Hanna Fridén då det begav sig). Men den är ju SÅ BRA. GAH säger jag bara, jag sträckläste så långt bak i arkivet jag hann i fredags innan vi åkte till Hunnebo och nu jobbar jag vidare. Underbart. Fantastiskt bra.
Jag blir nästan lite yr av god språkbehandling ibland. Jag vet att jag inte är helt oäven själv, jag kan uttrycka mig i skrift och förmodligen för det mesta åtminstone göra mig förstådd. Jag känner mig säkrare i skrift än jag gör i tal, just för att det är egentligen ingen som märker om jag stannar av i tio sekunder för att välja mellan orden jag äger när jag skriver, eller för den delen stannar av i tio minuter för att sätta på kaffebryggaren, ringa ett snabbt samtal, gå och tvätta händerna och torka av köksbänken.
Ibland kräver skriften att man skriver kontinuerligt, att man inte stannar alls, att man tvingar sig själv att skriva non-stop i tio minuter utan att sluta vad som än händer, även om man bara skriver nonsensord, just att hålla igång skrivandet är det viktigaste.
Men ibland måste man få välja ord riktigt, riktigt omsorgsfullt. Plocka upp dem ett och ett. Känna och klämma lite på deras konsistens. Stoppa dem i munnen för att känna hur de fungerar med sina med-ord (nej, det är inget riktigt ord, jag hittar på hur jag vill här ;))). Om de inte går ihop måste någon flytta på sig. Och då får man göra det övervägandet. Vad passar/låter/känns bäst?
Jag älskar ord. Det är ljuvligt att få plocka ibland dem. Bättre än att plocka bland saltlakrits. Och nu har jag väl skrivit det mest pretentiösa och halvflummiga blogginlägget någonsin. Men jag måste bara säga hur mycket jag ser fram emot att sitta vid mitt matbord på Skäpplandsgatan med en gryta bubblande på spisen, lampan jag har suktat efter på IKEA i flera år som Andy avskydde i mitt köksfönster, datorn framför mig och känna ro och frid i själen.
Det blir fint. Det blir det. Jag längtar.
Ni som känner mig vet att jag gärna snöar in på mat och dryck i perioder – typ lever på lax och gröna bönor i två veckor, sedan rågbröd med salami i två veckor, sedan chili con carne i två veckor… in absurdum.
Det senaste är tomater. Med salt på. Fast jag egentligen är lite allergisk. Men det är ju så GOTT!
Mellanmål:
Idag ska jag äta lunch på stan med min moster på Musses Grillhouse, ska bli trevligt!
Annars här på morgonen har jag beställt tapeter till min lägenhet samt pratat med Kungsholms Flytt om vad de vill ha för att flytta mina lådor. Det var ungefär två tredjedelar billigare än jag hade trott för ungefär tretusen gånger mer saker än jag hade tänkt. Inte helt fel. De kan till och med packa – men det gör jag nog helst själv.
För övrigt roade jag mig i onsdags kväll med att fota av en massa kort från gamla fotoalbum här hemma… kanske skulle lägga upp ett gäng ikväll, vad tror ni? Fredrik, du är representerad…!
Fråga inte hur jag har missat Mia och Klaras sommarprat från 2008 – men här är det. Underbart. Åh så bra.
Gick just in i rummet som i folkmun kallas TV-rummet och möttes av denna syn:
Då ligger det minst sju till i fodral som vi inte kan se… den som ligger på rygg i soffan är för övrigt min älskade Yamaha-akustiska med smal hals och stålsträngar. Får motionera den lite grann nån dag snart men mina fingrar har blivit mjuka igen efter alltför lite övning. Hut på mig!
Joni Mitchells Both Sides Now är en av de finaste och sorgligaste sånger jag vet. Den blir inte mindre sorglig av att det är så fruktansvärt synd om Emma Thompson i Love Actually när hon lyssnar på den.
Men inte visste jag att Håkan hade gjort en cover! Av någon anledning kan jag inte lägga in videon men titta här! Han sjunger till på köpet nästan rent då och då 😉
Lunch med allra bästa finaste Camilla idag! Vi gick till Konditori Kringlan på Haga Nygata, och när vi klev in tänkte jag att detta är ju bara Emilys café i Saltön-böckerna och TV-serien. Jag tittade inte i fönstret på väg in – men jajamensan, det är samma! De har låtit Sockerskorpan stå kvar i fönstren ovanför sin egen logga som ett minne googlade jag mig just till. Mys!
Ikväll blir det lugnt. Ost- och skinkpaj, kanske ett glas rött och så Sveriges Mästerkock på TV. Passar mig alldeles lagom tack.
Idag fyller en av mina bästa vänner från mellanstadiet/högstadiet år. Hurra för M! Han var killen som alla tjejer var kära i. Utom jag. Vilket naturligtvis resulterade i att det var jag som fick ringa åt dem och fråga chans, och att jag fick cykla först om vi skulle smyga förbi hans hus… oj oj oj, det var tider. Vi brukade åka till Stadsbiblioteket efter skolan och var kanske de ”bästa” i klassen åtminstone på mellanstadiet (minns att vår magister tyckte att vi skulle bli hockeykommentatorer efter det där lästestet där man skulle läsa så många ord högt som möjligt på en viss tid och att vi tog multiplikationskörkort först) – men konstigt nog var vi aldrig ansedda som plugghästar.
Vi sålde GT ihop, jag och M, kan det ha varit i sjuan kanske. Upp tidigt på söndagmorgnarna för att åka ner till Akkas Gata och hämta tidningar, och sedan springa i Blå Staden och Åketorp – och sen hem till mig då vi fick hönökakemackor och O’Boy av mamma.
Nu ramlade jag över hans flickväns blogg och GUD vad roligt det är! Jag har absolut inga planer på att stalka honom, missförstå mig rätt, men att se att han fortfarande verkar vara precis likadan som förr, och drar samma gamla göteborgska ordvitsar trots att han nu är stjärnreporter på en av landets största tidningar, det värmer i själen!
Jag såg aldrig Gynekologen i Askim första gången det gick och var rätt övertygad om att det inte var något speciellt intressant, men nu har jag sett de två nya avsnitten och det är en riktigt bra dramaserie, rekommenderas varmt! Finns på SVTPlay, nya avsnitt sänds varje måndag kväll.
