Författare: Annzah

   

 

När jag inte kan sova läser jag gärna krönikor och kåserier. Lagom långa för att försöka blunda igen efter fem eller så. Men jag har läst dessa så många gånger förut att de får dela inlägg. 

 

Men de är SÅ ROLIGA. Hennes humor är oslagbar. Och så är hon så öppen också, hon berättar om att hon och Erik är panka (det tror man ju inte folk som dem två som är apsnygga och framgångsrika) och att Erik snor hennes damstrumpor (och hennes jeans), att det ligger två huvudlösa ankor, en katt och ett renhuvud i frysboxen, att hon drömmer att hon föder en RÖDLÖK (här skrattade jag så jag fick stoppa ansiktet i kudden) och läkare sa att det var bra, för lökförlossningar är ofta de enklaste… och så vidare. Och biten om en klasskamrat som låste in sin farmor i pappans lägenhet för att kunna ha fest i hennes paradvåning. 

 

Men det är även känslosamt på ett allvarligare vis. När lilla Lucia råkar dricka tändvätska och det blir ambulanshelikopter, jisses vad rädd man skulle bli. Och berättelser från barndomen när hon ville vara cool hästtjej och det bara blev så fel. Sedan får jag säga att man märker ju inte på henne att hon gick ut högstadiet med 0,7 i snitt. 

 

Ja. De tål att läsas om! Jag ska nog skaffa mig Fånge i hundpalatset också, jag har läst den men det var en bibbabok, så jag ska se om den går att hitta till ett facilt pris. 

 

Jag tror att alla tycker att det här är asaroligt, så rekommenderas å det varmaste. 

 

Himmel och plättar. Att jag inte skrattade ihjäl mig åt denna. 

 

Egalias Döttrar handlar om ett samhälle som är bak- och fram vad gäller klassiska könsroller. ((Den är skriven 1977 så det är ju lite skillnad, men ändå.)) Det är kvinnor som sitter i riksdagen och företagsledningar- och styrelser, männen tar hand om barnen och måste bära pehå. Det är absolut ingen diskussion om saken – när man börjar bli vuxen så ska pehån på. Det var nog det roligaste i början, när huvudpersonens pappa börjar prata med honom om att gå och köpa en pehå tillsammans, samt hur han ska göra för att ta bort håret på bröstet. 

 

Man säger även ”dam” där man normalt säger ”man” – som i början på denna mening. Istället för svärord tillkallar man Lucia. Och så vidare. Människorna heter Kvinniskor. 

 

Men det är inte bara roligt, det är ganska spot on också. När tre flickor gruppvåldtar huvudpersonen till exempel. Det är vi inte vana vid i vårt samhälle. 

 

Men – männen tröttnar och bildar en maskulinistförening – inklusive pehåbränning. Det är vansinnigt roligt att upptäcka alla paralleller och icke-paralleller i Egalias döttrar. Absolut rekommenderad! 

 

 

Jag vet att jag läste Kattresan av Elsie J när jag var liten men jag har haft väldigt dålig koll på hennes vuxenböcker. Detta är första delen i trilogin om Nancy (nästa är Mosippan och nästa igen heter bara Nancy tror jag) – och förtäljer en ung flickas liv och utveckling i en liten by på landet. Hennes föräldrar är före detta statare, och hon har två systrar – Dora, som hon avgudar, och Betty som hon har ett betydligt mer ansträngt förhållande till. 

 

Det är en bok med mycket vardagshändelser – vedhuggning och skolgång och handling och fattigdom och sådär, men visst händer det lite ”större” grejer också. 

 

Kul är att stora delar är skrivna på dialekt. Jag kan visserligen inte alls placera dialekten, men Elsie J kom från ett litet samhälle i närheten av Uppsala, och det nämns i boken att det är inte är så långt till Stockholm så det kan väl stämma. Även om man pratar som folk i Uppsala gjorde man säkert inite det på landsbygden. Men jag gillar sånt, så länge det inte är för svårt att förstå 🙂 

 

En trevlig och sorglig bok, till viss del ganska rolig också för den delen. 

 

Jag vet att jag köpte Mosippan samtidigt som denna, men den ligger nog i Hunnebo för jag hittar den inte hemma – men ser fram emot att läsa den, kanske i helgen!