Författare: Annzah

 

Liv Strömquists sommarprat i måndags var jätteviktigt. 

 

Det handlade om mens. 

 

Om kvinnlighet och skam för sin kropp och sin mens och sitt skapande och… allt. 

 

Man behöver prata om sådant och Liv gjorde det fantastiskt bra. 

 

Poängen är ju att man inte SKA skämmas. Att det inte ÄR pinsamt. Men när jag var tonåringen, eller ja, inte ens tonåring, var det fruktansvärt pinsamt och hemskt. Man läser ibland om tjejer som bara går och väntar på att få mens för att alla andra har det – i min klass ljög vi som var först och sa att vi absolut inte hade det, guuuud nej. 

 

Det kom ju fram lite senare att vi var ganska många som gick och ljög i flera år. 

 

Är det pinsamt nu? Alltså. Jag tycker inte att det är pinsamt att gå och köpa tamponger. Nu har jag visserligen inte haft mens på tre år, så jag har väl inte reflekterat över det, men jag är rätt så säker på att jag inte kunde bry mig mindre. 

 

MEN. Hade jag suttit i bilen med pappa och lyssnat på detta programmet hade jag skämts ihjäl. Förmodligen å hans vägnar mer än något annat, men det hade inte varit bekvämt. Jag menar, skulle det krusa skulle jag kunna be honom köpa tamponger åt mig, till exempel, och hade jag jätteont eller så skulle jag väl visst kunna säga att det handlade om mensvärk, men jag tror att han skulle tycka att det var hemskt jobbigt att lyssna på detta. Förmodligen så pinsamt att han antingen skulle låtsas som ingenting och prata JÄTTEHÖGT eller svära lite och byta kanal. Hoho. 

 

Jag skulle inte klandra honom. Förmodligen hade jag själv bytt kanal. 

 

Men till syvende och sist så ÄR det inte pinsamt. Det är inget att skämmas över. Som Liv sa – det är ett tecken på friskhet, att kroppen fungerar.

 

Fanny skriver bättre än jag kan, och jag blev också mycket berörd av Livs sista ord. 

 

 

 Musiken var sådant som jag oftast inte lyssnar på själv, lite electro-pop sådär, The Knife bland annat och något som jag tyckte lät som Peaches men det var det inte. Som sagt, inget jag väljer själv men högst trevligt att lyssna på. 

 

Lasse, Lasse, Lasse. The original goa gubbe. 

 

Jag har alltid gillar Lasse Kronér. Minns honom i Triple ‘n’ Touch förstås, och sedan har han ju liksom alltid funnits där, lite här och var. 

 

Igår sommarpratade han, lyssna här.

 

Så, ja. Lasse har alltid funnits där men jag har egentligen aldrig vetat något om honom förutom att han är från Göteborg. Och det var ett härligt sommarprogram med mycket Göteborg invävt. 

 

Särskilt när han berättade att han hittade sin röst i en trappuppgång i de nybyggda husen i Högsbo som barn! Det kanske är min trappuppgång, eller något av husen här eller på andra sidan spårvagnsspåren. Och hans första framträdande var när han kapade scenen på Axel Dahlströms torg när Sune Mangs skulle uppträda. Där var jag idag 🙂 

 

Och tiden som gatumusikant, uj vad roligt att höra om det! Och när han blev arresterad i Paris. Fast då blev jag ledsen för polisen klippte av hans nya dyra strängar och gitarren gick sönder. Sådant blir jag melankolisk av. 

 

Men mest av allt var det ett roligt och skönt sommarprat. Någon – jag minns inte vem – trodde att det skulle bli tramsigt och flamsigt och lite Är du smartare än en femteklassare?, men så var det inte alls. Det var roligt utan att vara sådär hysteriskt komiskt, och jag tror att många runt om i landet har omvärderat honom lite grann. Han är en go gubbe, men han är mycket mer än så. 

 

Topp! 

 

Och musiken? Tja. Om vi säger så att jag valsade för mig själv i köket och höll på att ramla in i frysen till Dansen på Sunnanö och nästan började gråta till Simon & Garfunkels Scarborough Fair (Canticle) så säger det nog rätt mycket. 

 

Sent omsider kom jag äntligen mig för att lyssna på Jonas Gardells sommarprat från i lördags igår. 

 

Naturligtvis vansinnigt bra. Jonas är alltid vansinnigt bra. Och rörande. Och rolig. 

 

Det mest rörande var naturligtvis hans prat runt Torka aldrig tårar-trilogin och den tiden som var. Vår generation kan inte förstå det. Mina föräldrar kan berätta om hur klimatet var bland ”de vanliga” i samhället, som hörde de hemska nyhetsrapporterna. Mamma har berättat att hon grät framför TV-nyheterna i flera månader för hon var övertygad om att hon och alla andra skulle dö i AIDS och jag skulle bli ensam kvar. Typ. 

 

Det kan vi inte förstå. Och de flesta av oss kan inte heller förstå hur klimatet var i kretsarna där HIV florerade som värst. Torka aldrig tårar utan handskar har nog lärt mig, och många med mig, hur det egentligen var. Fruktansvärt. 

 

Sedan. En av de sorgligaste scenerna ur Frestelsernas berg är när pappan kommer och besöker familjen bland alla kartonger i deras lilla portvaktslägenhet som han fixat åt dem efter skilsmässan. Nog för att jag visste att Frestelsernas berg är självbiografisk till mångt och mycket, men av någon anledning har jag inte förstått att det var en sann berättelse med mycket få modifikationer. Lillbrorsan i boken var i själva verket Jonas syster. Storebrorsan, knarkaren, gissar jag var påhittad då jag inte tror att Jonas storebror har varit narkoman. Men vad vet jag. Hur som helst blev jag alldeles bestört när jag hörde detta berättas som en ”ur verkliga livet”-historia. 

 

Men det är ju fruktansvärt roligt också. Berättelsen om när Jonas träffade Meryl Street till exempel. Och jag har nog aldrig hört meningen ”guldsmyckena i muttan rasslade i vinden” förut heller. 

 

Jag upptäckte just att Jonas sommarpratade redan 1990, och det ska jag försöka lyssna på idag. 

 

Jonas regerar. Jag önskar så att det var han som styrde Sverige. 

 

Musiken? Jonas spelade bland andra Sean Banan och Justin Bieber. Sjukt roligt. 

 

 

Min blivande fru Martina Haag (ja, jag kan ta Erik på köpet, inga problem) gör korta inslag för TV4s Nyhetsmorgon i sommar som heter Min sommarbok, där hon reser runt i landet och hälsar på kändisar och snackar böcker med dem. Blev jätteglad när jag såg det i tidningen häromdagen! 

 

I söndags träffade hon Martin Stenmarck. Jag har ingen relation till honom eftersom jag varit utanför Sverige under hans glansperiod, men jag har ju hört namnet. Sympatisk kille tycker jag! 

 

De snoppade jordgubbar och han berättade om sin ultimata sommarbok, Stephen Kings Talismanen. Den har jag inte läst. Sedan åkte de ut och cyklade och pratade om Murakamis Fågeln som håller upp världen. Som jag inte heller läst. Jag har Norwegian Wood i hyllan men har inte kommit till den riktigt än. 

 

Men det var ett trevligt inslag! Dryga 6 minuter var alldeles lagom. Martina är härlig och Martin mycket trevlig och jag ser fram emot fler. Tur att de finns på Play dock, för jag kommer mig definitivt aldrig för att titta på Nyhetsmorgon på söndagar. 

 

Kul!