Författare: Annzah

Ja, idag är ingen bra dag. Inte alls. Vad trött man kan bli på folk!

Jag tröstar mig med att jag får gå på Café Rouge med fina Vivi ikväll, drömmer redan om ett glas vin och god mat. Dittills får jag trösta mig med att jag har en smaskig lunchlåda idag, jag svängde ihop en fläskfilégryta igår kväll med svamp och paprika som tillsammans med ris blir lunch om en stund när Andy kommer tillbaks efter att ha handlat simfötter. Fråga inte. Haha.

Jag har i alla fall lyckats med konststycket att ordna bröllopspresent till på fredag – det blir presentkort på John Lewis, må vara tråkigt men det känns lite som enda alternativet faktiskt, samt bestämt vad jag ska ha på mig och tänkt ut att allt är rent, slätt och hänger där det ska, så förhoppningsvis är jag duktig nog att hinna belöna mig med att träffa Karin på Jamie’s imorgon kväll vilket vore hemskt roligt.

Andy samlar ju in pengar till Breast Cancer Campaign på The Great British Beer Festival nästan varenda dag den här veckan så jag får lov att underhålla mig själv. Nejdå, det går så bra så 🙂

Nu är jag redan på lite bättre humör – jag borde uppenbarligen blogga mer för att må bättre!

Ja, det skulle väl vara jag det. Jag suger på att blogga för närvarande. Förlåt, om det nu finns någon som kollar 😉

Idag vaknade jag och höll på att dö av värmeslag. Slog på fläkten en stund innan det var dags att gå upp (hade gjort mig själv en tjänst och tvättat håret igår kväll), duschade snabbt och klädde på mig i extremt långsamt tempo… något annat var det inte tal om, så varmt var det.

När jag klev utanför dörren fick jag en iskall vindpust i ansiktet och tänkte vilken jävla tur, det var bara varmt inne!

Nej, så roligt var det inte. Roligt var det heller inte att tåget innan vårt måste ha varit inställt och det var knökfullt på tåget. Det var i och för sig roligt att tjejen som ställde sig bakom mig, som använder Glamours gratis shoppingkasse som handväska, bestämde sig för att börja klättra över alla människor i gången för att få lov att gå av på Blackfriars, när det krängde som allra mest mellan Elephant & Castle och just Blackfriars. Som tur var berättade någon snäll människa för henne att 80% av tåget går av där, och det skulle nog ordna sig.

Jaja, vi kom dit vi skulle även om det kändes som om jag hade runt fyrtioåtta graders feber och kallsvett på köpet.

Jobbdagen blev också intressant, en i mitt team berättade att hon ska få en bebis vilket naturligtvis är jätteroligt (och det är helt otroligt att hon är i sjuttonde veckan och det syns inte ens! Hon mår otroligt bra, har inte mått illa en sekund eller känt sig trött), men det betyder att hon måste ta en veckas semester – näst sista veckan i september – för att åka till andra sidan jordklotet, så det ska bli kul att planera runt den saken. En annan i teamet berättade att hon har stämt sitt universitet, vilket betyder minst en dag ledigt för rättegångsförhandlingar med max två dagars notis innan. Också intressant – men det ska tydligen hända inom ett par veckor så det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt.

Hursomhelst försöker jag att ta det lugnt ikväll och inte jaga upp mig allt för mycket – jag har knappt sovit på två nätter och det är bannemig dags att försöka få till de där saknade timmarna ikväll.

Jag vaknade klockan två imorse och kunde inte somna om. Härligt. Inte. Jag är så trött att jag vet inte vart jag ska ta vägen, räknar timmarna… tre timmar och fem minuter kvar, jag kommer att däcka på tåget!

Gäspar ikapp med mig själv nu, det är inte humant att vara såhär trött, jag lovar!

Jag lyssnade precis på Alex Schulmans sommarprat och det var en otrolig upplevelse. Lyssna, hörni, det finns på Sveriges Radios hemsida. Underbart! Jag skrattade och grät om vartannat.

Annars kan jag meddela att det är Karin-dagen idag, så jag väntar tålmodigt på gratulationer 😉 nejdå, men gratta för all del Lina och Miss Romarker på denna stora dag!

När jag var liten var det jordgubbstårta på Matsskäret som gällde, då både jag, mamma och kusin Emma heter Karin. Nu har vi även en ny liten Karin i familjen 🙂 Min älskade fina farmor som tyvärr inte finns hos oss mer hette också  Karin – Gulli Karin Helena – och jag tänker på henne lite extra idag.

Nu ska jag krångla igen. Förlåt.

Alex Schulman var sommarpratare i P1 idag och jag längtar efter att kunna lyssna på nätet imorgon. Jag tycker att han är helt otrolig och har fantasisk talang.

Så.

Men.

Alla pratar om Skynda att älska som en roman. Det är väl ingen roman? Det är en livsskildring, en sons uppfattning om sin pappa, inte farao är det väl en roman? Eller har jag fattat fel, är allting påhittat? Nej, jag trodde inte det heller.

Har någon ett bra recept på kålpudding?

Min andra dag som barjobbare beställde någon en St Clement’s. Eeeeh, sa jag. Vad sjutton är det? Jo, apelsinjuice med bitter lemon fick jag reda på. Många år senare var min kära vän Verity mitt uppi sin lärarutbildning och praktiserade på en småskola i centrala London, så vi övade rim och ramsor och sånger ihop inför hennes lektioner. Detta är en av den som är mig kär, delvis för att den minner mig om Verity som bor långt härifrån nu, och delvis för att många delar som de sjunger om är väldigt nära mig, eller nära ställen där jag har bott.

St Clement’s ligger på Eastcheap, precis runt hörnet från jobbet
St Martin’s finns lite överallt, men just denna refererar till St Martin in the Fields vid Trafalgar Square
Old Bailey är precis där jag tar tåget hem
Shoreditch – tydligen räknas mitt gamla hus till Shoreditch, det är ju väldigt trendigt nu. Jag vet inte, men om inte annat har jag ju spenderat ganska mycket tid i Shoreditch
Stepney – runt hörnet från Whitechapel där jag bodde, även om det räknades som Shoreditch enligt Ordnance Maps var det The Neighbourhood of Stepney
The Great Bell of Bow ligger inte i Bow, utan vid Cheapside och i St Mary le Bow – jag åker förbi varenda morgon. Regeln är att om man är född inom området där man kan höra The Great Bell of Bow så är man en cockney! Fast tror man på den traditionen så föddes inte en enda cockney mellan 1941 och 1961…

Snart, mina damer och herrar, är det helg, närmare bestämt om 11 minuter!

Vad ska ni hitta på?

Jag hittade precis ett förvirrat bi (tror jag, det såg gulare och tunnare ut än vanliga getingar) i köket. INTE bra, särskilt inte när Andy är borta i mer än två dygn. Han är i duschen nu, jag får lura ut honom på bijakt. I och för sig såg det ut som om det flög ut, och jag vågade gå in och koka kaffe, men behöver naturligtvis en rejäl besiktning. Man kan aldrig vara för försiktig. Haha.

Annars är det FREDAG, har jag hört, och jag lyssnar på Dusty Springfield så högt jag vågar och ser fram emot att få sova ut imorgon (ja, i alla fall tills Tescomannen dyker upp). Jag ser även fram emot att kunna sitta uppe hur sent jag vill ikväll, det saknar jag i veckorna ibland. Det känns som om jag måste gå och lägga mig för att klockan är vad-hon-nu-är och jag ska upp, fast jag inte ens är speciellt trött. Jag älskar att sitta uppe sent på nätterna men det blir inte av så ofta numera.

Igår åt vi middag på Brockley Jack för att hinna få lite kvalitetstid innan Andy åker, trevligt trevligt.