Jag ondgjorde mig över David Lagercrantz under förra säsongen av På Spåret och det kan mycket väl vara så att jag kallade honom för ”tjôtrôv” i bilen imorse. (Det var så.) Trots detta valde jag att åtminstone försöka lyssna på hans Sommarprogram på vägen hem idag, och ja, jag tyckte nog ändå om det. Det var sorgligt, vemodigt och välformulerat.
Men det är så svulstigt.
Sydsvenskans recensent, Stig Hansén, skriver:
”David Lagercrantz är uppenbarligen övertygad om att vi lyssnare har som lördagsnöje att vara psykologer. För allt handlar om att fallhöjderna är för stora och om den upphöjda Lagercrantzsläktens lekar kring livseldarna. Det blir gottköpsresonemang om att det som inte dödar oss, det gör att vi överlever.
Ja, David bluespratar så instängt om att Olof inte lyssnade på hans behov att han inte hör när vi slutar lyssna på hans sorgesång.”
Det jag bär med mig mest är väl att jag äntligen har rett ut mina Lagercrantz. Olof Lagercrantz är David och Marikas pappa. Hugo Lagercrantz är barnläkaren som är gift med Rose Lagercrantz.
Och han som spelade Ernst Haglund i Tre Kronor hette Bengt Blomgren och inte Lagercrantz och har således absolut ingenting med detta att göra. Han är inte ens lik dem. Trots det är det honom jag har sett för min inre syn under hela lyssningen på programmet. Någon underlig koppling finns det väl men jag har ingen aning om vilken den är.
Stories from the city, stories from the sea 