Ja, vad tror ni?
1. Här tror jag att vi är skyldiga lite till mans – men i vissa situationer måste man. Det går inte att berätta för en nästan-främling att nä, jag tror att katten är otrogen och har inte sovit en blund. Annars tror jag att jag är någorlunda ärlig med omgivningen – men man är ju selektiv om vad man berättar.
2. Nja – det brukar jag inte säga (om det inte är sant, vilket det ofta är eftersom jag aldrig har på ljudet. Jag hör ju den inte ens när jag svarar i tid) – däremot kan det hända att jag behöver förflytta mig för att ta ett samtal, eller förbereda något, kolla upp något, öppna något på datorn – och då ringer jag upp och har säkert sagt att jag inte hörde telefonen.
3. Det säger jag inte om jag inte menar det. Tycker att det är väldigt trevligt att både säga och höra när man träffar någon man tycker om, och jag blir lite bestört över att det är en så vanlig lögn för där förstår jag inte varför man skulle säga det om man inte menar det. Det är ju oftast för att man inte har setts på ett tag, eller för att man träffas oförhappandes – jag tycker inte att det är något som förväntas sägas bara sådär.
Ja, vad tycker ni därute?
Stories from the city, stories from the sea 