Att minnas med kärlek och lycka

Nic, en eftermiddag på Wapping Bowling Green, för lite mindre än tio år sedan. 

 

Jag skrev i torsdags om att vara tacksam för att man är himla lyckligt lottad – några ynka timmar efter det fick jag tänka på det lite extra, då jag fick höra en fruktansvärd nyhet. Jag ska inte skriva världens sorgligaste inlägg nu, jag lovar, men jag måste skriva lite om det. 

 

Jag stod och väntade på någon i receptionen och kollade av Facebook lite lätt, och fick syn på ett gäng inlägg som nämnde en gammal vän och huskamrat från Whitechapeltiden. Tyckte att det var lite konstigt, för han fyllde ju inte år, eller så. Och så såg jag att Tom hade ändrat sin profilbild till en bild på Nic och honom – först tänkte jag att han kanske var i Brisbane – men sedan såg jag att nä, det var ju en jättegammal bild. Sedan såg jag att Nics kollega på ABC hade skrivit något med RIP. Och sedan kändes det som om någon hade slagit mig rätt i bröstet. Jisses, vilken chock. 

Googlade vilt men hittade ingenting – förutom artiklar som Nic hade skrivit – bisarrt nog var den senaste om vad man ska göra med konton på sociala medier och så när folk går bort. Men så plingade det till och då hade Tom skrivit ett meddelande till mig och några andra från den tiden som stod Nic nära, och berättade att han tagit sitt eget liv, antagligen i onsdags, efter långt slagsmål mot mycket svår depression. 

 

Alltså det är så sorgligt att man vet inte vad man ska göra åt det. Vi ska skicka något tillsammans till begravningen, det är allt jag vet just nu. 

 

Ochjag är glad att jag enbart och endast har soliga, vackra, glada minnen av Nic. Det var tio år sedan han flyttade in hos oss, så det är ett bra tag sedan – men den tiden är en av de bästa i mitt liv. Vi hade oerhört roligt just då, jag gick andra året på universitetet och hade ganska mycket fritid, och vi gick på massa konserter, fotboll, till puben, vi var och hälsade på Toms pappa några gånger… ett av mina roligaste minnen av Nic var när han och jag stannade kvar på puben en eftermiddag efter att alla andra hade gått hem, och drack en massa cola och vann SKITMYCKET pengar på frågesportsmaskinerna. Så kollade jag och det var exakt tio år sedan imorgon. What are the chances. Han flyttade tillbaks till Australien efter sitt år på universitetet i London, någon gång sommaren 2006, och sedan dess har jag inte sett honom. Dock haft viss kontakt – han dök faktiskt upp i ”your memories” på Facebook häromdagen. 

 

Hur som helst. Ibland blir det inte som man har tänkt sig. Men jag är övertygad om att han har det bättre nu. Och jag är glad och tacksam för alla lyckliga minnen. 

 

Requiescat in pace, fina, älskade Nic. Du förgyllde våra liv under en alldeles för kort tid. Jag hoppas innerligt att du har det bra 💖