Oj. Här har vi något alldeles, alldeles särskilt. Jag är fortfarande lite tagen, och det är ett bra tag sedan jag läste denna. Eller, det är det inte, det är kanske tio dagar sedan jag blev klar, men för mig känns det som ganska lång tid. Har väl gjort mycket sedan dess, helt enkelt 🙂
Jag har redan nämnt att jag lyssnade på ett seminarium på Bokmässan där Jessica Schiefauer deltog, och det var min första kontakt med henne egentligen. Jag hade förstås hört namnet, i och med Augustvinsten, men jag hade inte läst något av henne – och detta blev således min första.
Och vilken första, sedan.
Kim är 14 år. Hon drömmer om ett blixtlås, så hon kan ta sig ur sin kropp. Hon och vännerna, Bella och Momo, blir tafsade på i skolan av pojkarnas händer, ”händer som trots allt var varma mot kroppen”. Och det vill hon inte vara med om. ((Denna fantastiska skildring av patriarkatet som tar sig friheter, alltså…))
Flickornas privata sfär är Bellas växthus. En dag får hon hem en alldeles särskild planta, och det visar sig att hennes – ja, blomman är kvinnlig, det finns inga ståndare – nektar är söt och drickbar. Och förvandlar flickorna till pojkar. De njuter av sina pojkkroppar, de tar för sig, och särskilt Kim vill vara kvar i den maskulina världen. Särskilt sedan hon träffar Tony. Bella och Momo vill sluta med nektarn, men Kim kan inte. Hon bara måste fortsätta…
Jag vill kalla detta magisk realism, men jag vet inte om det är rätt? Det är väldigt mycket som är väldigt realistiskt – såpass att det är plågsamt. Recensenter undrar om det verkligen är sådär i skolan och ja, det kan jag meddela att det är det. Var, i alla fall, på min tid. Men magin, förvandlingen, det är klart att det är magiskt. Och det är språket också. Jag förstår sannerligen att detta är en Augustpristagare, för den är ljuvlig.
((Omslaget går inte heller av för hackor!))
Stories from the city, stories from the sea 