Jag har läst Wallflower en gång förut, för kanske sju år sedan. Jag insåg när jag läste den nu att jag nästan inte kom ihåg någonting av den. Det var under en period av extrem, negativ stress, och det har garanterat med det att göra. Lite läskigt faktiskt, att den bara har ramlat bort!
Men då njöt jag ju desto mer av läsandet denna gången.
Detta är en brevroman, och avsändaren heter Charlie. Charlie är en tapetblomma – han observerar, reflekterar och analyserar sin omgivning mer än han deltar i den. Men under sitt första år på high school får han förmånen att upptäcka livet på riktigt. Han får vänner, och han får veta hur härligt det är att dela livet med dem. Men han får också lära sig hur svårt det kan vara att vara någons vän. Någon som inte alls är en tapetblomma. Eller någon som man tycker alldeles för mycket om, på fel sätt. Och han får fundera över hur det är med vänskap – måste man vara ärlig precis hela tiden, eller ska man ibland inte säga som det är?
Stämningen i boken varierar helt otroligt mycket, från högt till lågt, från otroligt komiskt och roligt till kolsvart och fruktansvärt, från död till prima liv och från kärlek till hat.
Boken känns revolutionerande i och med det att den träder över gränser kring saker som jag i alla fall inbillar mig är oerhört laddade saker i USA – som alkohol, tobak, droger och homosexualitet – eller tonåringars sexualitet i största allmänhet. Här förekommer allt du kan tänka dig, men ingen värdering läggs i det. Alls. Det är befriande och härligt tycker jag. Även psykisk ohälsa tas upp på ett väldigt bra och lättillgängligt sätt, om man kan säga så.
Jag älskar Charlie. Tycker att han är en underbar kille. Det spekuleras hej vilt på nätet om VAD han har för psykisk eller neuropsykiatrisk störning. Jag tvivlar på att han har någon alls. Inte mer än andra, så att säga… man brukar ju ibland säga att t.ex borderlinesymtom kan hittas bland de flesta tonåringar, och ungefär så tror jag det är med Charlie. Kanske inte just borderline, men lite annat. Det är möjligt att det finns en släng av PTSD, men jag vet inte. Jag väljer att tänka på Charlie som tonåring full stop, inte en psykiskt störd sådan.
Vänskapen är så fin. Jag älskar Charlies vänner, de är underbara allihop. Hela boken är underbar.
Kritik jag har läst: Att allting bara löser sig och blir så himla bra, bara sådär. Det är okej med mig. Jag köper det!
Stories from the city, stories from the sea 