2015: 174 – Inbox (1) av Daniel Glattauer

Okej. Såhär står det på baksidan: 
 
”Var går egentligen gränsen för otrohet?

Emmi mejlar Leo av misstag, när hon försöker avsluta en tidningsprenumeration. Några få mejl är allt som behövs för att tända en gnista av intresse mellan dem, och snart delar de sina innersta hemligheter, önskningar och passioner med varandra.

Det är säkert bara en tidsfråga innan de kommer att träffas på riktigt. Men de skjuter hela tiden upp ögonblicket och Emmi är trots allt lyckligt gift 

Inbox (1) är en rolig, kvick och helt uppslukande roman om en kärleksaffär som utspelar sig helt via mejl. En klassisk kärlekshistoria i nutida inramning som sålt i över 3 miljoner ex världen över. ”

 
Visst låter den bra? Jag blev jättepepp på att läsa den så snart som möjligt, och väntade mig verkligen en trevlig och rolig läsupplevelse. 
 
Reader: I was disappointed. 
 
Rolig? Nä. Den är dötråkig. Emmi är tjatig och odräglig, Leo vet jag inte riktigt vad han är. Han har väl lite fler redeeming features än vad hon har, men han är jäkligt jobbig. 
 
Kvick? Nä. Döseg. Hela mittpartiet är som en enda gröt. 
 
Uppslukande? Hahaha. Nä. Jag förstår fortfarande inte varför jag läste klart den. Antagligen väntade jag mig att något skulle hända, eftersom den ”ska” vara så bra. Två navelskådande, självupptagna huvudpersoner som uppenbarligen behöver något i sitt liv – men inte varandra. Det har visst kommit en uppföljare. Jag ryser vid blotta tanken… 

Lämna en kommentar