Detta var september månads bok i vår bokcirkel – men tyvärr hann bara två av oss läsa den, och diskutera den hann vi först förra söndagen. Därför har jag hållit på min recension av den.
Jag trodde verkligen att det här skulle vara en alldeles fantastisk läsupplevelse. Intertextualitet, ett spännande kvinnoporträtt… ja, den borde ju ha allt.
Det har den inte. Tyvärr.
En resumé, eller vad man ska säga – Azar Nafisi startade någon sorts privat universitetskurs i hemmet med ett gäng unga studenter. Boken följer arbetet i kursen, eller läsecirkeln om man så vill, utefter de förbjudna böcker de läser.
Visst låter det bra?
Nääää. Herregud, så segt det blev. Och så irriterade vi var. Azar Nafisi verkar vara den absolut jobbigaste personen som någonsin gått i ett par skor. Hon är självgod, patroniserande och verkar tro att hon är ett helgon. Jag har dessutom läst flera recensioner av samtida iranska kvinnor, som vittnar om ett helt annat liv och ett helt annat utgångsläge i Teheran än vad Nafisi vill få oss att tro.
En stor besvikelse – jag hade aldrig läst klart den om det inte vore en cirkelbok. Tack och lov fick vi något betydligt trevligare till livs i oktober! Mer om det snart 🙂
Stories from the city, stories from the sea 