2015: 169 – Tid – livet är inte kronologiskt av Alex Schulman och Sigge Eklund

 

Och den uppfyller nog mina förväntningar. Vilket förstås är lite svårt att säga, eftersom jag inte exakt vet vilka de var. 

 

Jag hade ju turen att få plats på seminariet på Bokmässan, då Hannah och Amanda intervjuade Alex och Sigge just kring denna boken – men kring mycket annat också. Så detta blev bok nummer tre som jag läste väldigt kort efter att ha suttit med på ett seminarium med respektive författare. Glad att jag läste den relativt snart efter – det gäller förvisso alla tre. 

 

Vi har här 26 texter, ihopparade två och två – varannan Alex, varannan Sigge. De skriver i förordet att det snarare blev någon sorts självporträtt än en uppgörelse med tiden, och det håller jag förstås helt med om. Jag njöt i stora drag när jag läste denna, samtidigt som den är kantad med mycket smärta, awkwardness och sorg. Vissa bitar är oerhört roliga. Vissa förskräckligt sorgsna och tragiska. 

 

Förmodligen var det ju det som var mina förväntningar. 

 

Vi har ju läst en hel del om Alex pappa, deras relation och hans död förut. Vi får ännu mer här. Något vi kanske egentligen inte hört så mycket om tidigare är relationen till mamman. Jag har nog tänkt mig att hon var en ganska vän figur, även om hon var ganska vass när hon skrev Schulmeister-bloggen på 1000apor för längesen. Så var då inte fallet. Vilket Alex skriver mycket om. Modern dog i februari i år, alltså under tiden som denna boken framarbetades, och det känns. 

 

Sigges texter är finstämda på ett annat sätt. Jag älskar att läsa hans tankar om sitt föräldraskap och sin vuxenhet, att vara behövd. Just den känslan verkar ha funnits med honom sedan han var liten, han njöt av att kunna vara någon sorts beskydd för sin lillebror under föräldrarnas svåra skilsmässa. Det är fint. Men ängsligt. 

 

Hela boken är väldigt ängslig. Ängslan från barndomen, ängslan i ungdomen, ängslan som ung vuxen, ängslan som förälder. En mänsklig känsla, förstås. 

 

Har läst att vissa recensenter tyckte att detta var en väldigt jobbig bok att läsa. Det tycker inte jag – men jag kan förstå dem. Smärtsamma känslor är smittsamma, och det gäller att inte låta dem krypa för långt under huden. 

 

Men jag tyckte väldigt mycket om det här. Kärlekstörst, bekräftelsebehov, ängslan och ångest. Det är sådant man hittar på ganska många ställen i livet.