Och Ramona fastnade verkligen hos mig också. Jag hade inte kunnat skriva om den direkt efter att jag läste den – jag tänker faktiskt fortfarande på den.
Titelkaraktären är femton-sexton år, och har spenderat de senaste åren på diverse vårdinrättningar och behandlingshem – senast har hon suttit tllsammans med kriminella unga män, då inget annat ställe vill ta emot henne. Men ingen lyckas hjälpa henne med det otroligt destruktiva självskadebeteendet hon har. Nu är hon hemma hos sin pappa, och ska försöka leva ett vanligt liv igen. Men vad har hon, egentligen? Inga grundskolebetyg, inget jobb och inga drömmar. Hon får en ny psykologkontakt, som hon visserligen har ett gott utbyte av, men inte så mycket mer. Hon genomlider en lunch då och då med Stella – som envisas med att kalla sig hennes mamma – och träffar vänner som är mer eller mindre nyttiga för henne.
Men hur ska det egentligen sluta? Hon har inga egna planer, och det verkar inte som om soctanterna har så värst mycket planer för henne heller…
En oerhört stark läsupplevelse. Jag läste den på några timmar, kunde bara inte lägga ner den.
Det allra mest fantastiska i boken är Ramonas pappa. Vilken mönsterförälder, utan att vara det minsta klyschig, man blir alldeles lyrisk. Ser väldigt mycket fram emot att läsa mer av Marta Söderberg, för det här gillar jag verkligen.
Stories from the city, stories from the sea 