2015: 149 – Du & du & du av Per Nilsson

 

”Anon, Zarah och Nils. Deras liv flätas in i varandras på ett spännande och oväntat sätt. En underbar bok, roande och oroande. Som väcker känslor, tankar och livslust.

Anon, 12 år, är lite speciell. I skolan blir han ibland mobbad. Anon med de blå stövlarna. En dagdrömmare som fantiserar om någon som heter Sara och vars plånbok han har hittat. Hon är säkert hans drömtjej …

Zarah, 17, luciavacker, skärpt och orädd. Vill egentligen göra slut med sin odräglige pojkvän Victor, men förnuft och känsla kommer – som så ofta – inte överens.

Nils, 20, studerar matematik och tänker mycket på livet och döden. Vi lever nu. Sen är vi döda. Det finns ingenting att vara rädd för. Nils känner igen sig i Anon, han var själv likadan när han var tolv.

De tre huvudpersonerna i berättelsen känner till en början inte varandra. Men snart korsas deras vägar …”

 

Ja. Precis som med min senaste encounter med Per Nilsson – Ett annat sätt att vara ung –  vet jag inte riktigt vad jag tycker om denna. Vissa bitar är väldigt bra – jag tycker särskilt om kapitlen om Anon. Vissa är helt utflippade, och inte nödvändigtvis på ett bra sätt. Ett par av sakerna som Nils tar sig för är så konstiga att de är obehagliga. Men det kanske är med flit, det också. 

 

Jag tänkte väl fortsätta lite grann med Per Nilsson, för det känns som om jag missar någonting när jag inte förstår storheten i bland annat denna roman. Men jag vill gärna förstå, för jag antar att det måste finnas något alldeles spektakulärt bra. 

 

Inte för att detta var en oangenäm läsupplevelse, så är det inte alls. Men jag förstår inte riktigt. Läser recensioner av högstadieelever som säger att den som inte tycker att detta är ett mästerverk inte lyckats ta sig in i den – underförstått är för korkade för att fatta – och det vill jag inte vara. Undrar om jag hade fattat den bättre om jag läste den för femton år sedan? Det får vi aldrig veta. Förstås.