Varför har jag inte läst denna tidigare? Jag minns att Linda Skugge pratade om den i någon av sina ganska tidiga krönikor eller böcker – satt och letade efter referensen i boken, men hittade inte. Men det kan ha varit någon liten småsak.
Huvudpersonen i romanen, Lisa, är inte en särskilt trevlig person. Hon är manipulativ, ljuger och hittar på och behandlar inte sin omgivning särskilt väl. Men underligt nog får man mer och mer empati med Lisa boken igenom, även om jag väl egentligen inte tycker att hon förändras något särskilt.
Hon kommer från en ytterst dysfunktionell famlj, bland annat med en storasyster som är svårt förståndshandikappad och bor på sjukhus. När hon ramlar ut genom ett fönster på fjärde våningen ställs det mesta på huvudet.
För mig handlar Lisa för själen mycket om det här som är så viktigt – att man måste tänka på att alla har olika förutsättningar och olika anledningar till att vara som de är. Jag är själv expert på att bli irriterad på folk som är på olika sätt som jag inte gillar, men jag har blivit bättre på att tänka på att alla är olika och alla har sina egna problem och bakgrunder. Det kanske finns en högst acceptabel förklaring till att killen bredvid mig på fiket måste prata sådär högt, eller till att någon på en arbetsplats uppför sig så oberäkneligt. Jag vet inte, och ibland finns det inte tid eller utrymme att ta reda på det, och då borde jag ju verkligen inte vara irriterad. Eller hur?
Jag vet inte. På något sätt gillar jag Lisa, även om jag är glad att jag inte har någon som henne i min omgivning. Hon lever på något vis utanför alla gränser och ramar och vore nog ganska tröttsam att ha i kompisgänget…
Stories from the city, stories from the sea 