Jag hade inte förstått förrän nu – efter att jag läst boken – att detta är en publicerad blogg. Fast jag förstår det, för jag tänkte genom läsningen att det är väldigt bloggigt. Jag har fortfarande inte förstått om det är en roman eller helt och hållet självbiografiskt? Namn och sådant är ju hur som helst äkta, så jag väljer att tro att det är självbiografiskt – kanske med en vända med pepparkvarnen för extra krydda? 😉
Jag behöver egentligen inte skriva så mycket – men detta är alltså berättelsen om en nybliven singelpingla och tillika småbarnsmamma, som bestämt sig för att sluta sörja sin skilsmässa och ge sig ut i allt det där härliga igen.
Härliga var ordet. Hannah Widell är härlig – men hon är också en grav missbrukare av ordet ”härligt” i alla dess former. Men jag köper det, det är okej. Det finns garanterat massor av ord som jag missbrukar i bloggen och inte tänker på! Hade detta varit en korrekturläst roman, så att säga, hade jag naturligtvis blivit vansinnig.
Det är hur som helst härlig läsning, absolut. Myskvällar med makaroner och glam med cocktails och bortamatcher om vartannat. Lättläst och lättsmält – ingenting som kommer att stanna i hjärnan direkt, men jag kan tänka mig att det hade gjort det om jag kunde identifiera mig mer med ”huvudpersonen” – jag är ju varken skild eller förälder.
Hannah är en bra förebild för alla och envar och har så varit sedan hon blev känd på mediascenen – jag gillar henne skarpt, även om jag tyckte att The Golden Year var ba’ för mycket och sällan orkar lyssna klart på hela Fredagspodden. Så!
Stories from the city, stories from the sea 