När kejsaren var gudomlig skrevs före Vi kom över havet – men är ändå på något vis fortsättningen på den. Där vi i Vi kom över havet följer kvinnorna som kom till USA från Japan under deras första tid möter vi dem nu efter Pearl Harbor, när japanerna i samlad tropp blev ”fienden” i USA, och alla som var så lite som en sextondels japaner skickades till interneringsläger.
I När kejsaren var gudomlig berättar Otsuka om sin egen familj – om när hennes mormor åkte med Otsukas mor och morbror till internering i saltöknen i Utah, år efter att fadern blivit ivägskickad.
Boken är bara 169 sidor lång. Det är helt otroligt vad mycket som kan rymmas på 169 sidor, trots att språket får kallas minimalistiskt. Jag är helt hänförd av Otsuka, och kan inte förstå att jag inte läst henne tidigare. Men är förstås på sätt och vis väldigt glad att det sammanföll med att jag kunde gå och lyssna på henne i förra veckan.
Jag vet inte vad jag ska säga mer, förutom att jag är så imponerad av språket. Att lyckas hålla det så lyriskt och vackert genom en hel roman är inte bara skickligt, det är mästerligt.
Jag skulle vilja läsa om båda böckerna en gång till – men det ska jag inte göra. Inte riktigt ännu, i alla fall. Och jag väntar med spänning och stor tillförsikt på Otsuka #3 – en roman om demens, som till hälften utspelar sig i en simbassäng. Det ni!
Stories from the city, stories from the sea 