2015:133 – Vi kom över havet av Julie Otsuka

 Jag vet verkligen inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Vi kom över havet  för det är verkligen det mest fantastiska jag har läst på länge.

Därför gör jag det lätt för mig. Och för er, i ärlighetens namn, för jag skulle kunna skriva om den i flera dagar. Det ska jag inte göra – utan jag ska låna baksidestexten.

”1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.

Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.” 

DN skriver: ”Detta är en enastående historia, gripande, grym och mästerligt berättad på 166 väl använda sidor.”

Jag håller med om varenda ord. Och längtar tills jag får läsa När kejsaren var gudomlig  och bävar för insikten att jag inte har något mer av Otsuka att läsa… än.