Jag är förtjust i katter. Har aldrig haft någon, och det har ingen i familjen eller närmaste släkten heller, men jag hyser en viss kärlek för dem. Antagligen för att jag gillar att de är så självständiga och oberoende – förutom när de själva vill. Därför finns just nu inte mindre än tre böcker om katter i min TBR-hylla på Nextory – och så har jag läst en, då. Nämligen denna, om Oscar.
Vi är på ett vårdhem i utkanten av Providence, Rhode Island. David Dosa arbetar som geriatrikläkare där. Sjuksköterskorna på avdelningen är de som först märker att det är något speciellt med den lite grinige katten Oscar, som bor där tillsammans med några andra felina varelser. När någon mår särskilt dåligt, eller ligger för döden, är Oscar där. Han sitter vak – och går inte därifrån förrän begravningsentreprenören kommit.
Dr Dosa är skeptisk och tror att det måste vara en slump… men känner som den forskare och naturvetare han är att han måste få reda på vad det är som sker.
Han börjar alltså intervjua anhöriga till de Alzheimerpatienter som dött på avdelningen. Och nog finns det ett mönster, alltid.
Egentligen handlar denna boken inte alls om katter, utan om demenspatienter, deras anhöriga och deras vård. Vilket är oerhört intressant att läsa om. Och om det är något som är säkert så är det väl att samvaro med djur har mycket positiv inverkan på Alzheimerspatienterna.
Detta är en ofantligt varm, humoristisk och trösterik bok om livets slutskede för de som förlorar sig själva till den ofattbart tragiska sjukdomen – och för de anhöriga, som tvingas se sin älskade tyna bort och försvinna. Full av inkännande och så oerhört vacker. Det är både rörande och uppslitande att läsa, men framför allt är det en ynnest. Så fint. Så bra.
Stories from the city, stories from the sea 