2015: 131 – Hittebarnet av Katerina Janouch

Detta är tredje boken i Katerina Janouchs serie om Cecilia Lund. Och jag gillar henne mer och mer för varje bok jag läser.

Nu har Cecilia just fått reda på att hon är gravid med femte barnet. Maken John, som hon åter lever tillsammans med efter en kortare separation, är eld och lågor. Har han glömt att han inte ens var särskilt positiv till den fjärde, Greta, för bara fyra år sedan?

Cecilia har varit sjukskriven efter misshandeln hon råkade ut för i Systerskap men börjar nu arbeta så smått igen. En kväll på förlossningen ringer det på ytterdörren. Cecilia öppnar inifrån, men ingen kommer. Hon går ner för att titta och hittar ett litet barn i ett babyskydd – men ingen vuxen finns i sikte. Vem kan det vara som har lämnat sitt barn?

Familjelivet är inte helt lätt heller. Mellansonen Marcus har det jobbigt och känner sig undanskuffad. Cecilias mamma dricker för mycket, men hennes omgivning vill inte riktigt se det. Cecilias relation till maken John är fortfarande skör efter hans otrohet – och hennes egna känslor för polisen Per som var ett stöd för henne i andra boken finns fortfarande med. Dem hade jag gladeligen klarat mig utan – men det är förstås en av de saker som gör Cecilia så mänsklig och genuin.

Jag dras med en känsla av bävan varje gång underbara mormor Sonja är med i bilden – jag vill inte att hon ska försvinna, men har en känsla av att hon kommer att göra det om inte alltför lång tid och det blir väldigt tråkigt då för hon är en fantastisk kvinna.

En underhållande och snabbläst bok, precis som de tidigare i serien. Men jag tycker att dramat i slutet är lite väl dramatiskt. Dessutom – historien känns ju så realistisk och verklighetsförankrad att jag blir lite trött när helt oerhörda sammanträffanden leder till lösningar. Det är helt enkelt lite onödigt, även om jag kan förstå att man vill ha lite action i vardagen också.

Men i stort, det är ännu en bra roman om Cecilia Lund, och jag kommer att fortsätta med serien, utan tvekan. Jag beundrar verkligen Janouch och har så gjort sedan hon skrev om svåra saker i VeckoRevyn när jag var tonåring och man kände att hon verkligen visste vad hon pratade om, till skillnad från vissa andra spalttanter i vissa andra tonårstidningar.