Jag var inte riktigt redo att somna efter att jag blivit klar med Harold Fry inatt, så jag tänkte att jag kan ju börja läsa något kort och lätt. Med andra ord en ungdomsbok. Och varför inte en von Bredow, eftersom jag lade till allt jag hittade av henne i min app häromdagen? Det vore väl lagom.
Mmm. Nja. Eller jo, lättläst och snabb, visst. Jag läste klart den imorse, somnade uppenbarligen ifrån den inatt. Vilket är lite konstigt, för jag blev sjukt irriterad av den. Jag ska berätta varför.
Fanny är 19 år och ska snart ta studenten. Hon är tillsammans med Johan, som är hennes första riktiga pojkvän, hon bor hemma hos sin mamma men längtar efter att få en egen lägenhet tillsammans med Johan, kanske till och med skaffa barn? Johan verkar ganska dum i huvudet, men inte lika dum i huvudet som Fanny. Ja, ursäkta, men jag kan inte med sådana här mjäkiga tjejer som bara viker sig och krälar för idioter. Johan är naturligtvis ett svin som är otrogen med Fanny ”kompis” vars namn jag redan glömt för hon är så onödig. Men det är väl okej, tycker Fanny, och tar tillbaka honom ändå. Det är ju så mysigt när de äter pizza med extra allt på.
En viktig bit är att Fanny tvingas inse att hennes mamma missbrukar alkohol. Vilket naturligtvis är en stor jefvligt viktig bit. Men – det är så bagatelliserat. Hon blir alkoholförgiftad och får ligga på sjukan ett par dagar, sedan får hon Antabus och Campral och Zoloft och något mer utskrivet och blir sjukskriven i två dagar och så är det väl bra med det? Nja, hon tar förstås ett litet återfall också. Men sedan är det lugnt. Chill. Ingen stor grej. Det ordnar sig.
HALLÅ?
Just det ja – det är ju von Bredow! Lite riktigt förbjuden kärlek måste vi ju ha också, utöver Johan och den där bruden – Fanny blir såklart kär i sin lärare och de får ihop det lite grann. Det var ju givet.
Så. Sammanfattningsvis – Fanny blir förstås starkare och tuffare genom mammans kris. Det tar upp ungefär tre sidor av boken. Resten av tiden är hon ett jäkla mähä. Jag skriver ju ganska ofta om att det är meningen att man inte ska gilla alla huvudpersoner, det är ett stilistiskt berättargrepp – men här tror jag inte att det är så genomtänkt faktiskt, för hon är så urbota korkad att jag blir förbannad bara jag skriver om henne. Och det jättekonstiga är att när Johan är gullig mot henne känns det inte ens som om det är meningen att han ska uppfattas som manipulativ, vilket han väl rimligtvis är? Nä, jag förstår ingenting.
Största behållningen av boken? Att läraren heter Finn och är tuff med proven, och därför har smeknamnet Finn Fem Fel. Det var roligt. Annars är detta så obetydligt. Ja, den gjorde mig vansinnig, men inte på ett bra sätt (förstår ni – det kan vara bra att bli arg på en bok, för det kan betyda engagemang) – jag kommer att glömma av den. Jo förresten, Finns moster Isabella är bra också. Och titeln är ju vacker.
Suck. Sug. Hoppas inga tonårstjejer läser denna.
Stories from the city, stories from the sea 