Harold Fry är en nyss pensionerad man som bor i södra Devon, England. Han är gift med Maureen, men de har levt separata liv i minst tjugo år. I alla fall sedan sonen David flyttade hemifrån. En dag får Harold ett brev från en före detta kollega, Queenie. Hon meddelar att hon finns på ett hospice i Berwick-upon-Tweed, så långt upp i England man kan komma utan att korsa gränsen till Skottland, och inte har långt kvar. Förmodligen har hon inte ens kunnat skriva brevet själv.
Harold svarar på brevet. Går ut till brevlådan för att lägga på det. Men istället… fortsätter han att gå. Han beslutar sig för att fotvandra de 100 milen till Berwick för att träffa Queenie. I sina seglarskor. Och ska han komma måste hon ju leva tills dess, eller hur?
På sin pilgrimsfärd träffar Harold på ett antal människor, och en hund, och han blir ganska snart känd i media. Han fortsätter att gå, trots skador och dåliga skor, trots erbjudande om skjuts i limousine hela vägen till Berwick. Han kastar till och med allt han äger, alternativt postar det hem till Maureen. En man ska inte äga mer än vad han kan ta med sig upp i ett träd (vilket inte är ett citat ur denna boken, utan en annan som jag ska skriva om inom kort).
Men mer än något annat hinner han tänka. På vad som hände den där gången för längesen, när Queenie räddade honom och han aldrig sa tack. På varför sonen aldrig kommer hem och hälsar på. På hur han svek sonen. På sina föräldrar, sin alkoholiserade pappa, mamman som stack och alla tanterna som kom och bodde hos dem med jämna mellanrum. Och även Maureen förändras under makens bortavaro. Hon talar med grannen Rex, och även hon ser djupt in i sig själv. Hon träffar Harold ett par gånger under färden, också.
Jag kunde lista ut vad det var som hänt i det förflutna – inte i detalj, kanske – ganska tidigt. Men det gjorde ingenting, för det var just den sortens ”avslöjande” jag hoppades på. Låter det konstigt? Det är det kanske.
Jag tyckte om formatet på denna roman – en trevlig och charmig ”kapitelbok”. Det jag tror att jag tar med mig mest är det här med skådandet in i sig själv – jag tycker inte att man ska hänga upp sig på det förflutna och älta saker, det gör jag inte, men jag tror på att man ibland kan behöva försonas med sig själv för att kunna komma vidare och blicka framåt. Och hela slutet känns som en form av försoning, på flera olika plan. Det tycker jag om.
Jag har hört någonstans att detta är en sorts brittisk En man som heter Ove – jag kunde inte hålla med mindre faktiskt. Harold är inte det minsta lik Ove – ja, förutom att han utvecklas och förändras på kort tid då, men det känns ju som en ganska vanlig förveckling i romaner av detta slag. Jag trodde nog att jag skulle skratta mer här, men den är inte tokrolig alls. Några leenden åt det torra, brittiska – absolut – men det är inte en rolig bok. Dock underhållande.
Men – jag tyckte att den var lite överdrivet lång faktiskt. Flera kapitel känns ganska onödiga, och vissa karaktärer som introduceras likaså. Eller, det är inte riktigt sant – för ett par av dem hade jag velat veta mer om. Småbarnsmamman Kate, som går med en bit av vägen som uppenbarligen har ett självskadebeteende – det bara passerar. Inte för att jag gillar att läsa om sådant, men förstår ni hur jag menar – om man introducerar någon som uppenbarligen har något av intresse i bagaget kan man väl fullfölja den personen lite, alternativt skippa det där bagaget?
Men jag tyckte om Harold. Och jag lärde mig tycka om Maureen också. 90% av slutet var som jag trodde – men inte de sista 10%, riktigt. De sista sidorna var fyllda av en sorts glädje som jag inte hade förväntat mig, och jag log stort när jag slog igen fodralet till plattan inatt. Vemodig, men varm.
Och vet ni vad – i höst kommer uppföljaren! The Love Song of Miss Queenie Hennessy – den ser jag fram emot. Queenie är en väldigt viktig person i Harolds roman, men man får egentligen inte veta så mycket om henne, mer än hennes yrkessroll, hennes små hårda lockar och att hon tyckte om karameller. Kul!
Stories from the city, stories from the sea 