Ursula Todd föds en stormig vinternatt 1910. Tyvärr är hon redan död. Navelsträngen hade hamnat runt halsen, barnmorskan hann inte fram i ruskvädret och ingen hittade saxen. Och så var det med det. Fast hon föds igen. Och då hinner barnmorskan fram. Och så börjar denna remarkabla historia. Ursula fortsätter att födas och dö i 60 år, sisådär. Beroende på omständigheterna upplever hon större delen av 1900-talet på väldigt skilda vis.
Hon lever sig igenom två världskrig. Ibland dör hon i dem, ibland inte. Ibland jobbar hon på inrikesminsteriet, ibland som räddningsarbetare. Hon är väninna med Eva Braun, hon dör i samband med en illegal abort, ja – you name it. Hon dör. Och föds.
Atkinson själv säger att detta är en roman om att ”vara brittisk”, och det kan jag förstå – många bitar i romanen är just det där charmiga, mysiga, brittiska. Men det är hemskt också. Förstås. Dock underhållande rakt igenom och med en väldigt stillsam och finstämd humor. Samtidigt kan jag förstå dem som tycker att detta är en ganska jobbig bok att läsa i och med allt hattande fram och tillbaks – det är stört omöjligt att hålla någon vidare ordning på vilket liv vi är i. Men – någon skrev att man helt enkelt får strunta i att göra det, och bara njuta av språket och att det flyter – för det gör det! Och så gjorde jag efter ett tag, och det blev helt okej.
Jag har fått tips om att läsa annat av Kate Atkinson av bokälskarvänner vars omdöme jag tror på, och det rådet kommer jag att följa, utan tvekan!
Om man vill kan man läsa Linda Skugges recension i GP för lite kontrast 😉
Stories from the city, stories from the sea 