Jag har lyckats lyssna på EN ljudbok tidigare i livet. Nu har jag lyssnat på två! #1 är, som jag skrivit om många gånger, Två nötcrème och en moviebox av Filip och Fredrik – för att jag ska klara av ljudböcker verkar det som om de behöver vara i krönike/dagboksform. Fast det är inte riktigt sant heller, för jag började lyssna på Astrid Lindgrens Krigsdagböcker på gymmet men det gick inte alls. Tror i och för sig att det mest var för att det var så dystert, det funkar inte på mig och löpbandet. Helst vill jag bli rätt full i skratt, och det blir man av förklarliga skäl inte av krigsdagböcker.
I och för sig började jag på en roman imorse, Född fenomenal av Josephine Bornebusch, och det verkar fungera hittills. Korta kapitel och dessutom en ungdomsbok, så det kanske också är en lösning?
Men nu var det Fånge i hundpalatset vi skulle tala om. Som jag faktiskt har skrivit om en gång förut, för sisådär tre och ett halvt år sedan.
Detta är alltså en samling krönikor, eller vad man ska kalla det, ur Martinas liv som 46-årig fyrabarnsmamma med något läskigt i källaren, två ganska tokiga hundar och en ganska rar make. Det är lite hemskt att tänka på att de är skilda nu, när man läser eller lyssnar på dessa texterna. Men det har förmodligen inte så mycket med det där att Erik inte ställer in smöret i kylen att göra.
Jag tycker att Martina Haag är ofantligt rolig. Hon uttrycker sig så himla bra, och dessutom läser hon så strålande att det är en ren fröjd att lyssna på detta. Men. Jag försökte lyssna på Glada hälsningar från Missångerträsk de senaste dagarna, och visst, det är också bra men det blev för tjatigt på något sätt. Jag älskade den boken och jag vill hemskt gärna läsa om den innan filmen kommer på bio, men jag får nog helt enkelt konstatera att jag inte klarar av att lyssna på vuxenböcker. Det måste vara korta kapitel och det måste vara roligt. Jag tänker såhär – just nu är jag rätt sugen på att läsa del 2 i Hjorth och Rosenfeldts serie om Sebastian Bergman. Absolut är jag det. Men blotta tanken på att lyssna på den på löpbandet gör mig lite stressad – det måste ju ta typ ett dygn.
Så – såhär får det vara. Lite kort och rappt och skojigt.
Stories from the city, stories from the sea 