Detta var månadens bok, och därmed min första, i Bokcirkeln Varmprat, där jag deltog i min första träff i söndags och träffade tre supergoa tjejer. Det är så härligt när man känner att man klickar och klaffar med helt nya personer direkt, och så kändes det verkligen då. Dessutom var det helt underbart att sitta och prata böcker i ett par timmar. Jag hade en ganska lång dag i söndags, det var varmt och dant, men jag var helt uppfylld av energi när jag kom hem – sådan där energi som jag brukade fyllas av när jag pluggade och fick prata böcker, ord och poesi några timmar om dagen. Missförstå mig rätt, jag pratar böcker med många människor, men detta hade ju liksom det temat från start, så att säga. Så jag är glad att jag blev utvald! 🙂
Jag har nog bara läst en bok av Inger Edelfeldt förut, nämligen Juliane och jag, som jag älskade i unga tonår. Bara jag läser recensionen som jag länkar till ovan blir jag alldeles uppspelt. Liksom:
””Jag vill yla”, sa Juliane. Och så ylade vi lite. Som tur var fanns det inte några människor precis i närheten just då.”
(Här vill jag gärna inflika att när jag och mina väninnor var något äldre roades vi av att gå och bröla på stan. Men det är inte riktigt samma sak…)
Hur som helst. Nu gällde det Konsten att dö. Som inte innehåller så värst mycket ylande eller brölande. Det var verkligen en alldeles lysnade bokcirkelbok, för hejsan vad mycket det fanns att prata om och diskutera.
Jag lånar baksidestexten för att undvika att bli långrandig:
”Vid femtiotvå års ålder har fotografen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild.
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till.
Konsten att dö kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.”
Just detta kämpandet med självbild är något som kom upp mycket i diskussionerna. Vi talade om det här med att Jacky hela tiden tänker på sig själv som en egoistisk konstnär, på grund av något någon sa till henne för länge sedan. Men det är inte bara det där med egoismen, utan hela paketet av vad det ”betyder” att vara konstnär. Mycket intressant att tänka på.
Varför heter boken Konsten att dö, då? Det är ingen som dör i romanen.
Men jag – och fler med mig, tänkte att det handlar om det där catharsis-aktiga, det som krackelerar och förändrar och som resulterar i någon sorts Fenix-död, med uppståndelse ur askan. Vet inte riktigt, men det är intressant att tänka på.
Vad jag och vi tyckte om boken? Lite spritt. En person tyckte att den var riktigt lysande, och gillade huvudpersonerna. Jag tyckte ganska illa om personerna, men vill nog ändå ge boken en trea, varken svag eller stark, för det är en välkonstruerad och tänkvärd roman. Men den är lite tjatig, i ärlighetens namn. Eller ja. Jacky är väldigt tjatig. Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller med henne och Monia och Cheryl och Clee i The first bad man – det är väl det där med lite skruvad äldre, ensam, barnlös dam får underlig relation till mycket yngre kvinna, kanske, men det känns som om det är mer änså. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta fingret på det.
Läsvärd? Jadå, det är den. Men jag var inte överförtjust. Dock glad att den visade sig vara ett bra diskussionsunderlag!
Nästa månads bok landade på mitt skrivbord igår eftermiddags – jag ska avslöja vilken det är om ett tag. Jag har velat läsa den huuur länge som helst, men glömt bort den lite – så jag är glad att den kom upp som förslag. Jag skrek nog högst om hur sugen jag var på just den 🙂
Stories from the city, stories from the sea 